Har du hört den förut?

Hanna Finmo & Magnus Wennerhag (red)
Från smedja till sambandscentral: Var finns plats för idédebatten?
Premiss, 2008

Kanske är det mitt fel, kanske har jag konsumerat för mycket av den knapphändiga socialdemokratiska idédebatten de senaste åren? Men jag har hört allt förut. Av samma skribenter. När Socialdemokratiska studentförbundet i dagarna ger ut en debattantologi om den socialdemokratiska idédebattens (brist på) arenor är det intet nytt under solen.

Framförallt saknas det som regel en ordentlig diskussion om idédebattens former som är något annat än predikan för massorna, som något som skiljer vänstern från högern. Vi kommer aldrig kunna konkurrera med kapitalets resurser när det gäller att driva traditionella tankesmedjor och dagstidningar. Ändå är det stjärnögt blickande mot amerikanska institut och drömmar om forna tiders a-press som dominerar.

Det enda verkliga undantaget från regeln är Magnus Wennerhags samtal med Olle Sahlström och Ingemar Lindberg om arbetet med LO:s rättviseutredning på 1990-talet. Utredningen är det exemplet på idédebatt där deltagandet är lika centralt som budskapet. Wennerhag formulerar det på följande sätt:

”För den som ogillar hierarkier och ser allas jämlika deltagande som demokratins kärna blir den oundvikliga följden av en sådan tanke att idépolitik aldrig kan reduceras till forskares kartläggande av folks beteenden och attityder, för att utifrån dessa fakta forma ett idébudskap, oavsett hur radikalt detta är. Snarare bör idépolitik handla om att ge de underordnade redskapen för att beskriva och förstå sin egen situation, och kanske även kunna förändra den. …

[Rättviseutredningen] handlade om att inte nöja sig med att ’få ut budskapet’, lära ut den stolta historien eller ge moteld till högerns opinionspåverkan. Det blev i stället en fråga om att även se det klassamhälle, de orättvisor och hierarkier som man själv var en del av. Och att där börja befrielsearbetet.”

Det här är ett perspektiv som ofta glöms bort. När ABF Stockholms ombudsman Göran Eriksson konstaterar att deltagandet i politiska studiecirklar minskat sedan slutet av 1970-talet, men att man har ersatt det med åhörare i föreläsningsverksamheten är det ett synsätt som fokuserar på kvantitet istället för kvalitet. Men det finns ju trots allt en inte oviktig skillnad i relationen mellan samtalande människor och den mellan predikant och församling. Framförallt för en vänster som sätter sig för att skapa ett samhälle som är en spegel av våra egna organisationer (som man kanske lite skrämmande brukade säga). Det borde vara mer av Rättviseutredningen och Oscar Olsson, och mindre av DLC och Grover G. Nordqvist när vi diskuterar hur våra idépolitiska arenor ska vara utformade, och riktigt dit når inte diskussionen i den här antologin.

Som ett PS är det ju dock lite roligt att konstatera att ett bekant förslag dyker upp när Kajsa Borgnäs ska samla ihop diskussionen och listar ett åtgärdspaket:

”Utveckla en strategi för forskning och utbildning på folkhögskolorna. Vår modell för kunskapsproduktion behöver inte ta formen av traditionella tankesmedjor. Starta en politisk akademi vid någon av folkhögskolorna, eller sommaruniversitet och längre utbildningar (vilket redan delvis görs).”

Jag har tidigare skrivit om arbetarrörelsens idépolitiska arenor bland annat här, här och här.

About these ads