Lite auktoritärare trots allt

Det är nog många som gjort testen Political Compass tidigare (här är mitt resultat). Nu hittar jag, via Newer Labour, en variant på den som heter Political Spectrum. Jag har som synes blivit lite mer auktoritär i den här varianten. Som alltid med internationella tester finns det problem när man ska överföra vissa frågor till svenska förhållanden. I ett anglosaxiskt perspektiv anses det (förmodligen) vänster att förespråka en statlig minimilön. Men jag föredrar ju att det är något som regleras i kollektivavtal mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Till exempel.

My Political Views
I am a far-left social libertarian
Left: 8.27, Libertarian: 3.63

Political Spectrum Quiz

My Foreign Policy Views
Score: -5.16

Political Spectrum Quiz

My Culture War Stance
Score: -6.65

Political Spectrum Quiz

Amerikas första svarta president?

Vi har hört det om och om igen. Att Barack Obama är Amerikas första svarta president och hur valet av honom visar hur USA en gång för alla har lämnat rasproblematiken bakom sig. Och visst ligger det något i det. Men man ska inte heller glömma att Barack Obama är en väldigt speciell svart president. Uppväxt med vita morföräldrar i undantaget Hawaii. Med en frånvarande far som var kenyansk gäststudent. För att säga det kortfattat: han är svart, men han är inte afroamerikan.

Det här kan låta underligt. Men om man ser afroamerikaner som en etnisk grupp som kan spåra sina rötter till den transatlantiska slavhandeln och som formats kulturellt av den amerikanska söderns slavsamhälle och apartheidpolitik, och av ghettoiseringen i storstäderna i norr så är inte Obama afroamerikan. Han har som vuxen försökt erövra den kulturen och göra den till sin egen. Det var den längtan som förde honom från elituniversitetet Columbia i New York till livet som organisatör i Chicagos South Side, ett av den afroamerikanska kulturens kärnområden. Det var den längtan som gjorde att han valde en väldigt utpräglat afroamerikansk kyrka och gjorde pastor Jeremiah Wright till sin andlige mentor.

Spelar det här någon roll? Jag tror att det gör det. Den amerikanska rasproblematiken har hela tiden haft ett maktperspektiv med rötter i konflikten mellan slavägare och slav. Och även om det givetvis är en ojämn maktkonflikt så har den som alla konflikter en ömsesidighet. Slavägarens rädsla för slavuppror är en reell effekt av konflikten, och det är också något som fortsatt att prägla det amerikanska samhället. Genom sin bakgrund har Barack Obama delvis kunnat ställa sig bredvid den här konflikten.

Det har framförallt att göra med att USA är ett invandrarland som trots en ofta explicit rasism efterhand har integrerat nya invandrargrupper. Trots en inledande rasism har irländare, judar, kineser och i allt större utsträckning latinamerikaner inlemmats i den amerikanska smältdegeln (eller kanske snarare fruktsalladen). Undantaget är afroamerikanerna som, trots att mycket givetvis har blivit bättre, intar en särställning i det amerikanska samhället just på grund av hur gruppen har skapats. Det är i det här sammanhanget man måste se Barack Obamas bakgrund och stödet för honom. Han är som son till en (tillfällig) immigrant inte en del av ett ”slavuppror”. Det är inte Spartacus som lyckats storma Rom, det är en emanciperad medborgare som lyckats manövrera sig fram till makten.

USA har fått sin första svarta president, kanske den enda möjliga. Men det kommer att dröja innan USA får sin första afroamerikanska president. Och om man nu ska tala om svarta amerikanska presidenter så kan det ju vara på sin plats att minnas det framgångsrika slavupproret på Hispaniolas västra halva under åren kring sekelskiftet 1800.

Jag har tidigare berört ämnet här.

Röda raketer har förövrigt skrivit ett bra inlägg om att våga hoppas på Obama.

Greider om Obama och det andra Amerika

Hos Johan hittar jag länken till en dikt som Göran Greider skrivit på Dala-Demokratens ledarsida med anledning av Barack Obamas installation som USA:s 44 president. Ganska fin tycker jag. Även om jag antar att han menar TAMLA Motown. Det andra Amerika, The Other America, var även namnet på en inflytelserik bok om fattigdomen i 1960-talets ekonomiskt blomstrande USA som skrevs av socialistledaren Michael Harrington. Appropå det där andra Amerika som Greider beskriver (och som även jag är väldigt förtjust i).

”Är du då inte betydligt mer radikal än
vad du kunnat visa?
Det är vad många av oss tror,
det är också vad jag innerst inne tror,
och det är ju därför som så mycket
hopp nu sätts till dig,
Amerikas förste svarte president.

Barack Hussein Obama -
bara ditt mellannamn
gör Amerika så mycket större
än det där imperialistlandet som så länge
jag levat härskat över världen,
med sina vapen,
sina högerkristna, sina nykonservativa,
och sina jätteföretag
som hemsöker varenda kontinent.
Och visst, jag hatar lika mycket som du
att tala om hudfärg,
men din afrikanske far finns där nu:
Hela den fattiga världen
med en fot i Vita Huset.

Det snöar i Sverige idag.
Landskapet börjar om.

Och hela mitt liv har jag levt i drömmen
om det andra Amerika:
Walt Whitmans Amerika,
Woodie Guthries Amerika,
Robert Kennedys Amerika de sista
veckorna av hans liv då han radikaliserades,
Malcolm Xs Amerika,
Rachel Carsons Amerika när hon såg planetens
framtid i en döende växt,
Henry David Thoreaus Amerika,
Joyce Carols Oates Amerika
och det sällsamma Amerika
där Marilyn Monroe aldrig begår sitt självmord,
Gary Snyders zenbuddhistiska Amerika
uppe bland Oregons skogshuggare,
John Browns hjältemodiga förräderier
och de upproriska slavarnas Amerika,
Rosa Parks Amerika när hon inte reser sig
för en vit man på bussen
i december 1955 i Selma, Alabama,
Tumbla Motowns Amerika,
Emma Goldmans anarkistiska Amerika och Joe Hills,
Bob Dylans, Janis Joplins
och Bruce Springsteens Amerika,
Martin Luther Kings Amerika som också ljuder
I John Coltranes A Love Supreme,
Sitting Bulls Amerika
med en buffels andedräkt:

Vi som tror på dig ser allt det där
och hör allt det där bakom dig.
Och det kan stanna där:
Vi ökar inte förväntningarnas bördor:
Vi lodar bara förhoppningarna
i det andra Amerika.”

En ny svensk tankesmedja

Idag fick jag i förbigående veta att det sedan några månader finns en ny tankesmedja under uppbyggnad i Sverige: Sektor3

”som kritiskt granskar det civila samhället genom forskning, kommunikation och debatt. Utgångspunkten är att Sverige behöver mer av den kraft som finns i allt från knattefotboll till kooperativa företag och ideella organisationer. På vetenskapliga grunder vill Sektor3 synliggöra och granska det civila samhället, granska dess relationer med samhällets andra sektorer och väcka debatt om hur det civila samhället påverkar människors vardag.”

Om jag förstått det rätt så har Sektor3 växt upp ur Kooperativa institutets (Koopi) ruiner och det är också Koopis sista (?) chef Alice Bah Kunke som är den nya tankesmedjans chef. Det ska bli spännande att följa Sektor3 som bland sina rådgivare presenterar så skilda karaktärer som nyliberalen Johan Norberg och sossen Ursula Berge. Frågan blir om inte viljan att täcka in så stora delar av det civila samhället som möjligt kommer att göra organisationen så urvattnad att den blir ointressant? I dagsläget är medlemsorganisationerna följande:

”Arbetsgivaralliansen, Ersta Diakoni, Famna, Folksam, Fonus, Forum för frivilligt socialt arbete, Goodgame, HSB, IBN RUSHD, IOGT/NTO, KF, KFO, KFUK-KFUM, LSU, OK, Riksbyggen, Riksteatern, Rädda Barnen, Röda Korsets Ungdomsförbund, Sensus studieförbund, Svenska Scoutrådet, Sveriges muslimska råd, Sveriges Ungdomsråd samt UNF.”

Gemensam trygghet, gemensam kamp

Jag snubblade över en intressant artikel i den amerikanska vänsterkristna tidskriften Sojourners om ”klubbar för gemensam trygghet” (Common Security Clubs) som växt fram i USA i skuggan av den ekonomiska krisen. Dessa klubbar beskrivs som ”a cross between a study circle, mutual aid association, and social action affinity group” och har utvecklats till ett sätt för kyrkor, fackföreningar och andra organisationer i det civila samhället att organisera de grupper i samhället som blivit finanskrisens verkliga offer: de arbetslösa, de skuldsatta, de nyfattiga.

Genom folkbildningens traditionella arbetssätt lär man sig att förstå både de strukturella dragen bakom krisen, att man inte är ensam i sina svårigheter och diskutera hur man ska agera för att känna sig trygg. Men det är också ett sätt att organisera en förändring av de ekonomiska förutsättningarna. Den här typen av organisering var också det som bar fram förändringen av den ekonomiska politiken under den stora depressionen på 1930-talet. Människor organiserade sig lokalt för att motsätta sig vräkningar, kräva arbeten och värna sitt grannskap. 

I Sverige har vi både bättre ekonomiska förutsättningar och tätare maskor i välfärdsnätet. Men den sociala avrustning som skett i samhället de senaste åren, framförallt den borgerliga attacken mot försäkringssystemen i ”arbetslinjens” namn, men också den privatiserings- och saneringspolitik som fördes under socialdemokratisk flagg har repat upp maskorna. Kanske finns det förutsättningar för att en liknande rörelse skulle kunna växa fram i Sverige? Frågan är hur det civila samhällets infrastruktur ska hantera en rörelse som tar sin grund i de mest utsattas situation. En situation som inte kan hanteras genom förhandlingar mellan parter.

Jon Cruddas i New Statesman

Ett lästips från New Statesman om min brittiska favoritpolitiker, parlamentsledamoten Jon Cruddas.

”‘When you ask me about running for the leadership, for me that’s just a sterile debate,’ he says, gripping his mug of tea. ‘What we are doing in Dagenham is the front line of politics. We are building a new coalition at the grass roots – churches, the voluntary sector, civil society, anti-racist pressure groups. We are trying to put together a progressive campaign capable of taking on the BNP without retreating to the right.’

‘British politics has been based for so long on the idea that this is fundamentally a conservative country. I don’t believe that’s true, and I want to prove it.’ In other words, perhaps Cruddas is more ambitious than he is given credit for: his objective is not simply to change the person at the top of the Labour Party but to forge a new kind of party from the bottom up, based on a very different political consensus. ‘Labour is going to have to become much more pluralistic. In 2009 there can be no more command and control.’”

Jag har tidigare skrivit om Jon Cruddas.

Curlingpartiet socialdemokraterna?

I den interna socialdemokratiska debatten finns det ett oroande inslag av fokus på individ snarare än politikens innehåll. Att det förekommer i media är inte så konstigt, den politiska bevakningen har i Sverige för länge sedan övergått till att bli en dålig kopia av den redan dåliga sportjournalistiken. Istället för att diskutera politikens innehåll handlar det om att fråga hur det känns eller fokusera på vilka som är på kollisionskurs med tränaren. Det här har blivit väldigt tydligt sedan Mona Sahlin valdes till partiledare. Det finns en strömning av sahlinister som verkar se all form av politisk diskussion inom partiet som inte har blivit stämplat ”godkänt” av partiledningen som direkta attacker på personen Mona Sahlin. Den senaste rundan av det här är socialdemokraterna i Skånes rådslagssvar (!) som ställer sig kritisk till normpolitiken (jag skrev en kort grej om det här). Idag vill till exempel Dagens Arena göra det till en maktkamp mellan Sahlin och Morgan Johansson.

Man ska absolut diskutera för- och nackdelar med bugettak, utgiftsmål och Riksbankens självständighet, liksom all annan politik. Men det här ryggradsmässiga fördömandet av en alternativ politisk diskussion som attacker mot en individ påminner mest om curlingföräldrars månande om att göra det så lätt för sina barn som möjligt. Paradoxalt nog verkar det som att det är bland Sahlins trognaste supportrar som förtroendet för hennes kapacitet som politiker är lägst eftersom det är dessa som tror att man måste dadda med henne. Mona Sahlin är ingen ömtålig ros som måste skyddas från allt ont. Hon är – i begreppets bästa bemärkelse – en hårdhudad politiker som kan ta för sig och försvara sina åsikter utan att massa riddare i vita rustningar rusar ut för att försvara den väna jungfrun ”Mona”.

Själva anledningen till att vara med i ett parti är ju att man vill ha mer inflytande över politiken än vilken valsedel man väljer på valdagen. Så sluta dadda ”Mona” och diskutera istället för- och nackdelar med politikens innehåll och strategier.

För övrigt är det idag 90 år sedan den tyskpolska socialisten Rosa Luxemburg mördades och dumpades i Landwehrkanal i Berlin. Med tanke på det ovanstående inlägget kan det vara på sin plats att komma ihåg hennes kritik av leninismen:

”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet.”

Läs även Peters inlägg om rätten till kritik inom socialdemokratin.

Jag sjunger tanternas lov

Det här inlägget är också publicerat på Libertas.

Om man ska skriva för s-studenters webbtidning så borde man kanske skriva om något flashigt som hur man ska använda nätet för att föra 2000-talets politiska kampanjer och idédebatter, eller något storvulet om socialismen. Det hade man kunnat göra. Men istället tänkte jag skriva om tanterna.

Ibland när jag använder begreppet ”tanterna” för att beskriva det kollektiv av (ofta kvinnliga) kontorister och administratörer i åldern 55+ som befolkar arbetarrörelsens expeditioner finns det de som tror att jag gör det i nedlåtande ordalag. Inget kunde vara mig mer fjärran. Tanterna är jordens salt.

Alla vi som tillbringat mer tid på dessa expeditioner än vad som är hälsosamt har stött på tanterna. Det är de som har järnkoll på allt och alla. Tanterna som yrkesgrupp har sina rötter i sextiotalets expanderande kommunala parti- och folkbildningsstöd i kombination med världens starkaste fackföreningsrörelse. Något som förmodligen gör dem till en parantes. Det finns inga som kan ta över när de försvinner. Det finns inte resurser för det. Ingen stannar heller kvar så länge på en och samma arbetsplats som de gjort.

Det finns inte ett uns karriärism i dem. Deras värv har handlat om att hålla koll på protokoll, motioner och polistillstånd. Förmodligen har ett otal ombudsmän och karriärpolitiker dessa tanter att tacka för sina positioner. De har hållit dem under armarna. Men för egen del har de (av tvång?) nöjt sig med sin lott, att vara rörelsens – demokratins – själva infrastruktur.

Dessa tanter har dessutom ideologiska ryggrader som är stabila som furor. När våra valda politiker böjt sig för högervindarna har de stått rakryggade i sina värderingar. Med kärleksfull kärvhet har de aldrig tvekat om människornas rättigheter och skyldigheter. Vid fikabordet och dagens femte kopp kaffe berättar de om när Olof Palme satt på samma plats som du, eller när Gunnar Sträng talade utan manus i två timmar på ett arbetarekommunmöte. En levande länk till en annan tid.

Så nästa gång ni stressar in på någon av dessa expeditioner för det där mötet med styrelsen eller någon ombudsman. Stanna upp och hälsa på tanterna. Snart är de borta och med dem arbetarrörelsen som vi lärt känna den.

Vad vilja socialdemokraterna?

När skräddaren August Palm ställde frågan på Hotell Stockholm i Malmö en höstafton 1881 var den retorisk. Han visste vad socialdemokratin ville och vad som skilde den från andra politiska inriktningar. Det var publiken som kunde ha ställt frågan. Socialdemokratin var vid den tiden omgärdad av rykten och mytbildningar. Den var något okänt och hotfullt. Mäster Palm ville besvara deras frågor, lugna några och elda andra.

Sedan dess har Palms rubrik använts otal gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2009?

Faktum är att jag inte kan svara på frågan vad den socialdemokratiska partiledningen vill. Jag vet varför jag inte ska rösta på moderaterna, men jag vet inte varför jag ska rösta på socialdemokraterna. Jag ser ingen vilja att sätta dagordningen, varken på global, nationell eller på lokal nivå. Jag ser inga svar på vår tids stora frågor. Vad vill man göra åt finanskrisen och klimatkrisen? Hur ska vi skapa full sysselsättning? Hur ska vi skapa en bostadspolitik som garanterar alla en gott boende? Hur utvecklar vi utbildning och forskning så att vi har förutsättningarna att utveckla samhället? Hur skapar vi en högklassig sjukvård som ger alla en likvärdig, god och snabb omsorg? Hur utvecklar vi demokratin så att människor får mer inflytande över sina liv, samhället och sina arbeten? Det är förvisso sant att det är lätt att vara liberal och svårt att vara socialist, men allt jag hör är en massa gnäll på borgarna. Vad är alternativet, vad vilja socialdemokraterna?

Skånska (s)jälvklarheter

I dagens SvD kan man läsa att det socialdemokratiska skånedistriktet i sitt svar till partiets rådslag har kommit fram till den fullkomligt logiska slutsatsen att det behövs en keynesiansk politik för att hantera den situation vi hamnat i i och med finanskris och lågkonjunktur. Morgan Johansson uttrycker det så här:

–Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. … Då ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation.

Det är alltså inte ett uppror, det är ett remissvar på ett partirådslag. Är det bara OK att svara om man tycker som partiledningen? Dessutom har ju samma partiledning som ”stenhårt” tänker försvara normpolitiken under de senaste månaderna visat att vad som är ”stenhårt” förändras över tid (Peter skrev bra om det för en månad sedan). Om bara partiledningen vågade säga det alla vet är självklart så skulle vi på allvar kunna börja formulera den politik som vi så väl behöver.

Uppdatering (2009-01-12): Morgan Johansson kommenterar ”upproret” på sin blogg.