Några kommentarer om kungaturism

I svallvågorna efter den kungliga förlovningen har det höjts röster om hur detta kommer att leda till ett turistuppsving. Horder av tyska turister kommer att dra norrut för att stå utanför Storkyrkan för att få en skymt av en prinsessa och hennes gemål. Bara det känns tveksamt. Hur såg dessa turistströmmar ut när till exempel danska och norska kungabarn har gift sig på senare år? Kan vi ens föreställa oss att det skulle ha varit särskilt många svenskar som tog en weekendtripp till Oslo för att få en glimt av Mette-Marit? Eller till Köpenhamn? Eller till Madrid? Europas kungafamiljer duger utmärkt till att sälja veckotidningar, men är det verkligen någon som tror att de är en turistmagnet? Det kommer säkert att vara bussresor med gamla tanter från hela Sverige som kommer att vallfärda till Stockholm. Men kommer de att innebära en boom för besöksindustrin? Kommer de att boka hotellrum? Kommer de att äta på restauranger? Det är möjligt att en del kommer att göra det. Men jag är övertygad om att många av dessa resor kommer innebära dagsturer och medtagen matsäck. Det kommer säkert att vara trevliga utflykter för de inblandande, men det är knappast något som kommer att ha någon effekt på svensk ekonomi.

Något som har betydligt större betydelse för en positiv utveckling av svensk turistindustri är att svenska folket valde att säga nej till EMU 2003. Ett av huvudargumenten som vi som kampanjade på nej-sidan använde var att fördelen med en egen och flytande valuta är att kronan i lågkonjunktur justeras nedåt vilket innebär att svenska varor blir billigare utomlands (vilket i sin tur innebär att sysselsättningen kan upprätthållas i Sverige). Detsamma gäller givetvis i turismindustrin där motsvarigheten mot varuexport är utländska turister som kommer hit. Och precis som att en ”svag” krona innebär att det blir mer fördelaktigt för svenskar att köpa svenska varor då priset på importprodukter ökar, blir det också fördelaktigare att semestra i Sverige i jämförelse med att göra detsamma utomlands. Att slippa växla pengar (för att påminna om ett ja-argument) väger i jämförelse ganska lätt.

Till sist en kommentar om den svensk-norska ansökan om att få arrangera fotbolls-EM 2016. Jag är för ansökan, inte bara för att jag gillar fotboll. Till skillnad från kungabröllop innebär det säkra turistströmmar och att man bygger nya arenor, vilket i sin tur ger välbehövliga arbetstillfällen i byggsektorn. Även om jag inte riktigt förstår hur Malmös nybyggda arena med 20 000 sittplatser ska klara av UEFA:s krav om 30 000 sittplatser? Och så Bajare man är kanske man ska vara glad att byggandet av såväl ”Nya Söderstadion” och ”Nya Råttsunda” dragit ut på tiden. Det är nu dessa projekt behövs, inte för fem år sedan.

Spridda funderingar kring SAAB och den svenska modellen

Diskussionen kring SAAB har rasat den senaste veckan. Det är väl en diskussion som jag borde ha kommenterat i stundens hetta. Men den saknar ett självklart svar. Det här är ett försök att reda ut vad jag tycker. Det kanske verkar lite veligt, men verkligheten innehåller ibland för många gråskalor för självsäkra uttalanden.

I grunden är jag Rehn-Meidnerfundamentalist. Jag anser att företag som inte är lönsamma ska gå under för att personella och ekonomiska resurser ska kunna omfördelas till mer lönsamma delar av samhället. LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidners idéer om en solidarisk lönepolitik var central i den svenska modell som växte fram efter andra världskriget. Rikstäckande kollektivavtal som hindrar lönedumpning som konkurrensmedel, en generös arbetslöshetsförsäkring som gör att privatkonsumtionen kan upprätthållas även under perioder av arbetslöshet, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att omskola arbetskraften för att passa arbetsmarknadens behov var delar i en modell som gynnade ett dynamiskt näringsliv. Modellen slog ut företag och sektorer med dålig lönsamhet till förmån för de som var mer produktiva, samtidigt som man gjorde omställningen för de enskilda individerna så smidig och trygg som möjligt.

Problemet med en sådan position är att modellens verktyg har avlövats. Kollektivavtalen har underminerats, försäkringssystemen har försämrats, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har lagts i malpåse och den kommunala sektorn som har möjlighet att vara motkonjunkturell ges inte tillräcklig förstärkning från staten. Även om detta är en process som pågått under lång tid så får den borgerliga regeringen med sin ”arbetslinje” ta på sig ansvaret för att Sverige idag står med kraftigt försämrade verktyg att ta sig igenom krisen.

Ett annat problem är att det världsekonomiska läget är som det är. Risken är stor att det inte finns mer livskraftiga alternativ som kan suga upp SAAB:s resurser och kompetenser när hela det världskapitalistiska systemet är på dekis. Det skulle kunna betyda att den existerande kunskapen går upp i rök.

Men är det argument för att gå in med statligt stöd?

Hade det varit ett annat företag – till exempel Volvo Lastvagnar – som på grund av finanskrisen inte kunde sälja sina varor eftersom dess kunder inte lyckas säkra lån för att köpa företagets produkter, hade jag tyckt att det vore självklart att gå in med till exempel statliga lånegarantier. Men SAAB är ett företag som oavsett konjunkturläge har gått dåligt. Man kan inte skylla den nuvarande situationen på världsekonomin, SAAB har varit på väg mot avgrunden under lång tid.

Men samtidigt som SAAB är ett företag som länge gått dåligt är det ett nav i ett för svensk exportindustri och välfärd viktigt kluster. Och den samlade kunskapen där är större än dess delar. Om man låter SAAB gå under innebär det inte bara att man slutar tillverka några hundratusen bilar per år i Trollhättan. Risken är också att kunskapsintensiv forskning och utveckling upphör och att underleverantörer inte får chansen att ställa om sin produktion. Allt detta med följden att inte bara anställda i den industriella sektorn kastas ut i arbetslöshet. Den omgivande tjänstesektorn kommer också att få kraftigt minskade intäkter vilket i sin tur kommer att spä på arbetslösheten. Vilket sedan leder till ytterligare varsel i den kommunala sektorn på grund av minskade skatteintäkter.

Det är inte nödvändigtvis så att ett nedlagt SAAB innebär att stora delar av Västsverige förvandlas till en industriell ödemark. Kapitalismen har i teorin (och ibland i praktiken) ett inslag av kreativ förstörelse. Företag går under och andra uppstår, resurser flyttar till rätt plats i systemet. Ett bra exempel på detta är när läkemedelsföretaget Pharmacia i Uppsala köptes upp av ett amerikanskt företag som tog det de var intresserade av och drog hem. I Uppsala uppstod i dess ställe en mängd små och medelstora företag inom biomedicin och ”life science”. Idag är fler anställda inom branschen i Uppsala än på Pharmacias tid. I den kapitalistiska idealtypen uppstod det här spontant. I den verkliga världen var utvecklingen beroende av att ha en statlig infrastruktur med ett stort universitet och forskningssjukhus i dess närhet. Det kan även gälla situationen med SAAB. Det finns kunskaper där som kan lägga grunden till en ny svensk industrigeneration, även om SAAB upphör att existera. Frågan är bara hur man gör för att ge näring till en sådan utveckling?

Jag har inget svar på vad som ska göras. Men jag är övertygad om att svensk industri skulle ha stått bättre rustad om den svenska modellen hade bevarats och utvecklats snarare än avvecklats. Den nyliberala omregleringen av samhället kan mycket väl visa sig vara kapitalismens värsta fiende.

Om historien tagit en annan vändning

Håkan Strömberg
Odens öga
Ordfront, 2002

Ett Sverige där kristendomen aldrig slutgiltigt segrat över hedendomen, där protestantismen aldrig helt trängde undan katolicismen. Ett land med djupa religiösa motsättningar där det statsbärande kristdemokratiska partiet blivit tvungen att avgå efter en korruptionsskandal. När en före detta minister hittas död på ett sätt som tyder på att han har offrats till Oden är det gnistan som kan få krutdurken att explodera.

Med bakgrund av detta får Mathias, (luthersk) doktorand i religionsvetenskap uppdraget att återvända till Hedniska universitetet i Östersund – där han påbörjade sina forskarstudier – för att i hemlighet undersöka om en Odenkult kan ha återuppstått i hedendomens kärnområde (läs spionera på sina vänner och f.d. kollegor).

Även om intrigen kanske är genomsnittlig så kan jag inte få nog av den fond som Strömberg målar upp. Jag vill veta mer om det grepp kristdemokraterna har över samhället, om den synkretiska rönnstedtianismen som tre procent av befolkningen ansluter sig till (12 procent är hedningar och nio procent katoliker), den hednadominerade quislingregeringen som satt i Skåne under andra världskriget, samernas plats i samhället (”lappreservat” nämns i förbigående) och kopplingarna mellan svenska hedningar och indiska hinduer. Till exempel.

Det här är en genre som jag älskar. Få saker lockar fantasin på samma sätt som idén att historien skulle kunnat ta en annan riktning. Den kritik som kan dyka upp mot detta är att historien givetvis inte byter inriktning på grund av enstaka händelser. För att ta ett exempel ur verkligheten, det svenska folkhemmet dog inte en kall februarinatt 1986 när Olof Palme mördades – även om det ibland presenteras så. Palme mördades för övrigt även i Odens öga, fast i detta parallella Sverige var han kristdemokrat.

Men den här romanen kommer undan sådan kritik. När det gäller religiös utveckling finns det ingen anledning till varför Sverige inte skulle ha kunnat ta en liknande utveckling som Balkan eller för den delen nästan vilken del av världen som helst. Man ska inte glömma att förändringar i religion aldrig har varit tvära och absoluta, att folk ute i bygderna skulle ha genomgått en omedelbar och fullständig konvertering till kristendom eller att katolicismen försvann per omgående för att Gustav Vasa bestämde det är osannolikt på gränsen till larvigt. Folktro har dessutom varit en levande del av den svenska allmogekulturen långt in på 1900-talet (om inte fortfarande). Därför blir berättelsen också så kittlande. Det är inte för inte att det här är en av de böcker som jag helst återkommer till, en favvobok helt enkelt. Även om den inte verkar ha sålt särskilt bra borde SVT eller TV4 ta chansen och omvandla den till en miniserie. Den har visuella kvalitéer som skulle göra sig bra i det mediet.

Andra favoriter i genren är Hasse Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog (1996) om en grupp svenska motståndsmän och den nazityska invasionen av Sverige som följer på ett attentat mot ett permitenttåg, och Michael Chabons Yiddish Policemen’s Union (2007) om en diaspora på 3,5 miljoner jiddischtalande judar som efter 60 år i Alaska är på väg att skingras för vindarna när det tillfälliga federala distriktet Sitka ska upplösas. En kontrafaktisk historia ger näring åt fantasin.

Kärnkraften är partitaktik, inte energistrategi

Kärnkraftsfrågan är som bekant uppe på dagordningen igen. Borgerligheten har på ett skickligt sätt lyckats förvandla ett politikområde som traditionellt har präglats av blocköverskridande överenskommelser till en blockskiljande fråga. Man kan orda till döddagar om centerns svek och borgarnas berusning över att för en gång skull sitta vid makten. Jag tror vi kan konstatera att det är ytterligare ett steg på vägen mot ett stort allmänborgerligt parti. Centerpartiet lägger sin landsbygds- och miljöprofil på hyllan samtidigt som Folkpartiet upphör vara socialliberaler, Kristdemokraterna att vara värdekonservativa och Moderaterna…, de har ju lagt till prefixen ”nya” och klätt järnnäven i sammetshandske (att det inte är en arbetshandske står väl klart vid det här laget). Som taktik har det varit skickligt, som strategi är jag mer tveksam. Ju mer strömlinjeformade de blir, desto troligare blir den borgerliga kannibalismen och flykten till partier både till vänster och höger om alliansen.

Jag har dragit mig för att skriva något om kärnkraftsfrågan. Helt enkelt för att jag inte känner mig så konsekvent som jag vill vara. Jag har förståelse för att frågan om kärnkraften har dykt upp igen. I tider som präglas av klimatångest och industrivarsel är det naturligt att många sträcker sig efter de enkla och välbekanta lösningarna. Kärnkraften har ju trots allt varit en både klimatvänlig och hyfsat pålitlig leverantör av energi till svensk industri.

Jag är dock skeptisk till kärnkraften som en framtida energikälla. Även om själva driften är hyfsat säker så finns det fortfarande klara brister både när det gäller brytningen av uran och slutförvaringen. När det gäller det förra kan jag inte låta bli att tycka att det är lite underligt att de som förespråkar kärnkraft inte samtidigt förespråkar att Sverige ska börja bryta uran. Det borde ju ge både energioberoende och nya arbetstillfällen. Svaret är självfallet att de vet att det stöd som kärnkraften idag har i opinionen skulle krympa ihop till ett ingenting om även det ledet i processen skulle förläggas till Sverige. Istället väljer man att blunda för det, riskerna med uranbrytningen läggs någon annanstans, på någon annan, utom synhåll.

Vad gäller slutförvaringen borde det vara självklart att något som måste isoleras i 100 000 år innan det är ofarligt också är orimligt. Ta samma tidsrymd och sväng om den 180 grader och fundera på var vi skulle hamna då. För 100 000 år sedan hade människan inte lämnat Afrika eller börjat bruka jorden. De tidsmässiga och kulturella perspektiven är ofattbara. Sverige har funnits som statsbildning i långt under 1 000 år. Hur ska vi kunna ta ansvar för något som med största sannolikhet kommer att utgöra en fara långt efter att Sverige, alla andra idag existerande institutioner och förmodligen mänskligheten har upphört?

Men folket vill ju ha kärnkraft. De säger ju så i opinionsundersökningarna. Men är det någon som på allvar tror att en så överväldigande majoritet skulle svara jakande på frågan om det fanns en verklig debatt om alternativen. En debatt om uranbrytning, kärnkraftens verkliga kostnader, slutförvaringen? En debatt som på allvar lyfte alternativen, om hur vi ska ligga i framkanten i utvecklingen av grön energi och hur vi ska energieffektivisera samhället. Anledningen till det nuvarande opinionsläget är att det bara finns en röst på banan, det är länge sedan vi diskuterade kärnkraftens vara och ickevara i Sverige. Idag handlar kärnkraftsmonologen om att leverera billig, evig energi som inte spyr ut avgaser. En verklig debatt skulle snabbt förändra spelplanen.

Socialdemokratin har vajat i den borgerliga snålblåsten, väl medveten om att det finns röststarka grupper inom arbetarrörelsen som är beredda att hoppa på kärnkraftståget. Fast det finns ingenting i detta som med nödvändighet behöver tvinga socialdemokratin i borgarnas radioaktiva famn. Dels är det inte första gången i rörelsens historia som det funnits en avvikande åsikt i en sakfråga (gudarna ska veta att jag ofta har innehaft dessa), och dels handlar det för de flesta i den här grupperingen inte om någon kärlek till kärnkraften i sig. Det handlar om att svensk basindustri ska ha tillgång till billig energi.

Istället för att låta sig bli indragna i det borgerliga spelet om kärnkraften borde socialdemokratin tillsammans med de andra rödgröna partierna lägga fram ett omfattande energiprogram som både lägger ut riktningen för utbyggnaden av förnyelsebara energikällor och konkreta reformer som syftar till en effektivisering av energianvändningen. Ett sådant program måste också våga säga att kärnkraften inte kommer att avvecklas så länge vi inte lyckas matcha (och mer därtill) dess energiproduktion med ny svensk och grön energi. Syftet är att avskaffa kärnkraften, inte tillgången till energi. Den här debatten kan aldrig få hemfalla till gröna vågen-nostalgi och doften av våt vadmal och kålrötter. Debatten om framtiden måste handla om att ”boldly go where no man has gone before”.

En rödgrön draklya?

BBC har under några säsonger sänt serien ”Dragons Den” som går ut på att presumtiva entreprenörer får lägga fram sina idéer för fyra investerare och försöka övertala dessa om att de ska investera i deras företag. I Sverige sänds den på TV8 och en svensk version kommer att produceras av SVT. I samband med sin nyårskonferens gjorde den medlemsbaserade brittiska tankesmedjan Fabian Society ett liknande arrangemang där opinionsbildare av olika slag fick presentera policyförslag för en panel av ministrar.

Ett sätt att använda ett liknande koncept skulle kunna vara att låta opinionsbildare av olika slag (forskare, fackföreningsföreträdare, folkrörelserepresentanter och experter av olika slag) presentera policyförslag för företrädare för de olika rödgröna arbetsgrupperna (en för varje parti). ”Drakarna” får sedan fråga ut opinionsbildaren om för- och nackdelar med förslaget. Syftet med processen skulle vara att både att berika arbetet med att skapa en rödgrön politik och att öka insynen i ett arbete som annars riskerar att ske bakom lyckta dörrar vid nattmanglingar på diverse kursgårdar.

Man skulle kunna tänka sig att man låter varje arbetsgrupps område behandlas under en lördag vardera. En lämplig arrangör för ett sådant arrangemang skulle vara ABF Stockholm (möjligen i samarbete med Ordfront?). Kanske skulle opinionsbildarnas förslag dessutom kunna vara grunden för en (serie) pamflettantologi?