Idag släppte Konjunkturinstitutet en dyster prognos. Man räknar med att en kvarts miljon (!) arbetstillfällen kommer att försvinna till 2010 och att arbetslösheten kommer att öka till 10,7%. Var det detta moderaterna menade med arbetslinjen? Är det detta som regeringen menar är att ”ta ansvar”?
I en kommentar säger socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros:
- Konjunkturinstitutets prognos är ett kraftfullt argument för den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Regeringen har missbedömt allvaret i krisen och dess passivitet har redan lett till alltför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas av den ökande arbetslösheten och regeringen håller på att tappa greppet.
- Det behövs en kraftfull satsning på kommuner och landsting, en utbildningssatsning och stora investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande samt en förstärkt a-kassa.
Jag kan inte hålla med mer, vi behöver en jobbävning. Jag kan visserligen tycka att Östros kunde ha använt hösten för att på ett bättre sätt argumentera för dessa självklarheter. Men bättre sent än aldrig. För att svara på Ernst Wigforss retoriska fråga från början av 1930-talet: Ja, vi har råd att arbeta! Vi har inget val.
För övrigt presenterar Luciano Astudillo som leder socialdemokraternas jobbrådslag ett förslag på sin blogg, på Facebook och på Twitter (så Obama!).
Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.
Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.
Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.
Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.
I det nya numret av Tvärdrag (1/09) skriver jag nedanstående artikel. Numret i övrigt har ”Offentlig sektor” som tema och ser väldigt spännande ut. Passa på att prenumerera på Sveriges bästa politiska tidskrift, 100 kr för 6 nummer.
Miljontals läsare har charmats av Alexander McCall Smiths naiva historier om Mma Precious Ramotswe och damernas detektivbyrå. De fall som den ”traditionellt byggda damen” löser är knappast av den typ som brukar få deckarfantasterna att skjuta upp böcker på topplistorna. Där finns inga mafiosi och seriemördare. Inte heller några alkoholiserade poliser som lyssnar på opera. Istället får man en tjock medelålders kvinna i Botswana som undersöker fall som rör misstankar om oäkta makar eller försvunna personer och däremellan dricker sitt te, bekymrar sig för sin familj och pratar med grannar och släktingar om gemensamma bekanta. Och som läsare är det lätt att drömma sig till det enkla liv som framträder i berättelserna. Ett liv som är bekvämt, men inte präglas av det moderna livets jakt på materiella tillgångar. Det finns någonting svårgreppbart bekant över idyllen.
I slutet av 1800-talet var skönlitterära socialistiska utopier på modet. Edward Bellamys En återblick och William Morris Nytt från en ny värld är de mest kända exemplen. Men även den svenska arbetarledaren och tidningsmannen Axel Danielsson formulerade sin egen utopi i novellen Främlingen. Dessa berättelser byggde så gott som alltid på att huvudkaraktären på ett eller annat sätt hamnar i ett socialistiskt samhälle som är annorlunda från det samhälle han själva känner till. Hos Bellamy och Morris vaknar de bara upp en morgon och befinner sig där. I Danielssons novell är det en svensk emigrant som återvänder till Sverige och sin barndoms Malmö efter åratal i Afrika, bara för att upptäcka att det hårda klassamhället han lämnade har ersatts av ett jämlikt och socialistiskt. Utopier utspelas alltid någon annanstans, i tid eller rum. Gärna i en miljö som läsaren kan relatera till, men inte känner ingående. Morris framtida London blir greppbart därför att det helt annorlunda samhället är byggt på det gamla Londons ruiner.
Mma Ramotswe lever inte i någon socialistisk utopi. Långt därifrån. Men den konfliktfria och traditionsfyllda värld som målas upp är en utopi. En konservativ utopi. Här finns det ingen resa i centrum eftersom konservatismen per definition bygger på rötter, kontinuitet och tradition. Istället är det läsaren som får ta på sig rollen av storögd besökare när Mma Ramotswe guidar runt i ett samhälle som är förhållandevis fritt från allvarlig brottslighet, samhällskonflikter, arbetslöshet och globaliseringens hot. Det är ett samhälle som vi kan peka ut på kartan (åtminstone med lite hjälp), men framförallt är det ett samhälle vi tror oss känna igen. Det gamla samhället med sina ramar, sin sammanhållning och sin trygghet. På svenska skulle vi kalla det folkhemmet.
Konservatismens klassiska hjälte, odalbonden, har här fått en modern klädedräkt i småföretagaren. Privatdetektiven, bilmekanikern, skrivmaskinsskolinnehavaren. McCall Smiths Botswana är fullt av ivriga bävrar som bär upp samhället. Några arbetare ser man egentligen inte till. Det finns visserligen lärlingar, sekreterare och hembiträden. Men de existerar i en konfliktfri och familjär samexistens med sina arbetsgivare. Det verkliga Botswanas gruvarbetare och turistarbetare syns inte till, trots att det är i dessa sektorer som huvuddelen av landets inkomster kommer från.
En viss svärta finns i berättelserna. Aidsepidemin finns där, men bara som ”sjukdomen” i marginalen. I verkligheten är nästan 40 procent av den vuxna befolkningen smittad. Något som också lett till att landet har den kortaste förväntade livslängden i världen. Det finns dåliga flickor och elaka män, påverkade av samhällsupplösande krafter utifrån. Men de finns mest där för att kontrastera mot det traditionella Botswana, det Botswana som Mma Ramotswe gör sitt bästa för att försvara.
Men om en bok handlar om utbytet mellan författare och läsare så har inte böckerna särskilt mycket att göra med Botswana, de är skrivna av en västerlänning för andra västerlänningar. Snarare handlar de om en dröm om en enklare, tryggare och mindre komplex värld. Man kan känna doften av Mma Ramotswes röda te, se solen gå ner över Kalahari och förstå varför de enkla svaren kan locka så många.
Intressant och faktiskt ganska kul föreläsning på en knapp timme av Leo Panitch – professor i jämförande politisk ekonomi vid York University i Toronto och redaktör för Socialist Register – där han talar om sitt liv som marxist, och varför han fortfarande är det, trots allt.
Missa inte den roliga introduktion som min gamla lärare Sam Gindin ger.
Varje civilisation bygger sina monument.
Varje monumentruin föregås av ett beslut,
en härskares val att inte upprätthålla det.
Förfallna ruiner är lika mycket monument
över de som tillät förfallet som dess skapare.
Vilka ruiner kommer finnas kvar för att berätta
historien om vårt samhälles uppgång och fall?
I norska Aftenposten kan man läsa att socialdemokratiska Arbeiderpartiet har startat upp två lokala partiföreningar i Spanien. Föreningar riktar sig mot den norska diasporan, men samarbetar också med spanska systerpartiet PSOE. Att Arbeiderpartiet tycker att det här är viktigt arbete visar det faktum att statsministern Jens Stoltenberg (Ap) kommer att hålla sitt sjuttonde majtal hos de norska partikamraterna i Spanien.
Den här typen av organisering borde vara självklar. I ännu högre anledning för svensk socialdemokrati som är medlemmar i EU, vilket innebär att svenska medborgare boende i andra EU-länder kan rösta i EU-val och lokalval. Mig veterligen finns det bara en utländsk svensk socialdemokratisk förening, symptomatiskt i Bryssel. Den har vad jag förstått dessutom inget samarbete med de belgiska socialdemokraterna i PS och SP.A. Var finns Londons socialdemokratiska förening som hade kunnat hjälpa till att få svenskar till valurnorna förra våren när Labours Ken Livingstone förlorade borgmästarvalet, eller lägga sin röst på Labour i sommarens EU-val? London är trots allt en av de städer utanför Sverige som har störst svensk befolkning. Detsamma borde gälla i flera av Europas storstäder.
Om dessa föreningar dessutom hade möjligheten att vara dubbelorganiserade i det landets socialdemokratiska parti skulle de kunna vara ett verktyg för en mer organiskt och horisontell integrering av den europeiska politiken. Kunskaper och erfarenheter skulle lättare flyta över gränserna, utan att behöva gå via partihögkvarterens filter.
Ett annat sätt skulle kunna vara att svenska arbetarkommuner skaffar sig vänkommuner i andra europeiska länder. Stockholms AK skulle kunna ha ett utbyte med PASOK i Aten. Göteborgs AK skulle kunna ha det med Labour i Liverpool. Gotlands AK skulle kunna ha det med PS på Korsika. Trollhättans AK skulle kunna ha det med SPD i Rüsselheim Och så vidare. Kanske ska man till och med ha två vänkommuner, om dessa vänkommuner dessutom har andra vänkommuner skulle det byggas upp ett nätverk av lokala partiorganisationer över Europa.
Catti skriver ett läsvärt inlägg på SSK-bloggen om människor som jobbar i andra människors hem och de transnationella strömmarna av arbetskraft som följer i dess spår. Inlägget får mig att fundera på problematiken från ett delvis annat perspektiv, inte helt oväntat klassperspektivet.
Den framväxande industrikapitalismen skapade förutsättningen för arbetarklassens organisering i och med att man organiserade arbetarna på stora arbetsplatser. Den förlagsverksamhet som tidigare hade dominerat den kapitalistiska produktionen hade fragmentiserat arbetarna, men var också mer svårkontrollerad. På en global nivå är det fortfarande samma riktning som är dominerande, åtminstone fram till den nuvarande ekonomiska krisen var det allt fler som arbetade på stora arbetsplatser. Något som också skapar förutsättningarna för en gemensam identitet baserad på liknande socioekonomiska förutsättningar och förhållande till kapitalet. En klass i sig får möjligheten att utvecklas till en klass för sig om man ska tala med Marx.
Men parallellt med den utvecklingen ser vi också en utveckling som i större utsträckning fragmentiserar grupper med liknande erfarenheter och förutsättningar på arbetsmarknaden. Det gäller framförallt de som arbetar med ”hushållsnära tjänster”, i dominerande utsträckning kvinnor från andra länder än där de arbetar. Catti nämner burmesiska kvinnor som arbetar i thailändska hem och etiopiska kvinnor som arbetar i egyptiska hem. Men man skulle också kunna nämna filippinska kvinnor som arbetar i bahrainska hem, latinamerikanska kvinnor som arbetar i kaliforniska hem eller lettiska kvinnor i svenska hem.
Under 1900-talet rörde vi oss bort från den senare utvecklingen i Sverige. Ökad organisering, minskade löneklyftor och en socialisering av delar av denna typ av tjänster i den gemensamma sektorn marginaliserade ”hushållsnära tjänster”. Konsensus var att pigjobb inte hade någon plats i ett modernt samhälle. Det behov som fanns av den här typen av tjänster fördelades just efter behov snarare än efter betalningsförmåga. Att få hjälp i hemmet förbehölls gamla och handikappade. Barnflickor ersattes av dagis och förskolor. De som arbetat i de här sektorerna har precis som de som jobbar som pigor varit kvinnor (ofta med utländsk bakgrund). Skillnaden var att de istället för att fragmentiseras i olika privata hem har funnits i en gemenskap med andra i liknande situation och med samma arbetsgivare. Det ledde till en klasskonsolidering på ett sätt som liknar det som skett i industrin.
När allt det som marginaliserade pigsamhället rullats tillbaka har också pigsamhället rullat fram igen. Och precis som förr är det fördelning efter betalningsförmåga, snarare än behov som är centralt. Även om borgerliga politiker är betydligt mer klassmedvetna än de får kredd för tror jag inte att de ”reformer” som gjorts för att förenkla den här tillbakarullningen är medvetna. Pigavdrag och hemmafrubidrag har genomförts på grund av en blandning av egenintresse och realpolitisk kohandel. Men frågan är vad en sådan utveckling gör med vårt samhälle? Klassamhället försvinner inte när det fragmentiseras, bara möjligheterna att bekämpa det.
Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.
Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.
Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.
Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).
Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.
Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.
Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:
Följande text har även publicerats som krönika på Tvärdrags hemsida. Passa på att teckna en prenumeration (6 nummer för 100 kr).
Den svenska socialdemokratin har präglats ideologiskt av en vänsterreformistisk modell som den då socialdemokratiske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson 1967 döpte till funktionssocialism i en intressant pamflett med samma namn. Tankesättet är dock betydligt äldre, både partiideologen Nils Karleby och statsrådet Östen Undén utvecklade dessa idéer redan under mellankrigstiden. Också något så ursvenskt som allemansrätten är en del i en liknande tradition.
Med en kort sammanfattning kan man beskriva modellen som att ägande, till skillnad från gängse synsätt, inte är något absolut och enhetligt. Istället är ägandet uppdelat i funktioner som kan kontrolleras av olika aktörer.
Som exempel kan man ta just allemansrätten. Även om det finns en privat markägare så innebär det inte att denne kontrollerar ägandets alla funktioner. Denne kan avverka skog, jaga och sälja marken. Naturvännen kan vandra fritt i markerna, övernatta och plocka blommor och bär. Staten kan lagstifta om nyplantering, vilka växter och djur som är fridlysta och beskatta vinster. Den äganderätt som vid första ögonkastet verkar solid och enhetlig blir genom funktionssocialismens raster fragmenterad och mångfacetterad.
Det här synsättet har satt sin prägel på det socialdemokratiska folkhemsbygget då socialiseringen av produktionsmedlen sattes på undantag till förmån för skapandet av en modern välfärdsstat med socialistiska fördelningsprinciper, ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med industrins hjul gående på högvarv och Saltsjöbadsandans samförstånd var det möjligt för arbetarrörelsen att skapa en alltmer omfattande välfärdssektor i gemensam ägo samtidigt som man avstod från att ta i nässlan, partiprogrammets proklamationer om att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. Man nöjde sig i praktiken med att reglera bort kapitalismens värsta avigsidor genom att socialisera delar av dess funktioner.
Den här maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna. Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.
Trots att Sverige fortfarande betraktas som socialdemokratins kärnland har det varit här som privatiseringarna har rullat fram utan allt för högljudda protester. I andra länder som annars präglats av en hårdför nyliberalism har motsvarande reformer stött på betydligt kraftigare motstånd. När skribenten Naomi Klein ville chockstarta sin exposé över nyliberalismens segertåg över världen plockade hon fram den nyliberala nestorn Milton Friedmans sista framträdande, ett förslag att göra om skolväsendet i det orkandrabbade New Orleans i samma stil som det svenska friskolesystem som infördes 1992. I skrivande stund pågår en hård strid om att privatisera den brittiska posten och dess kontor, flera år efter att den svenska posten bolagiserats och många av dess funktioner har lagts ut på entreprenad eller privatiserats. Men att lämna över skattefinansierade nyttigheter till privata aktörer är av någon anledning lättare i det av socialdemokrati präglade Sverige än i de betydligt mer högerorienterade anglosaxiska länderna. Och lösningen på gåtan finns i det funktionssocialistiska tankemönstret.
Funktionssocialismen växte fram i en tid då olika maktcentra balanserade varandra och gav möjlighet att bygga en omfattande och progressiv social demokrati i symbios med ett nationellt industrikapital. Men det som var en styrka i industrisamhället har blivit en svaghet i tjänstesamhället. Funktionssocialismens mantra om att det inte spelar någon roll vem som äger en verksamhet om vi bara har makten över funktioner som lagstiftning och finansiering har gjort Sverige till ett land där gränsen mellan en reellt existerande socialdemokrati och en nyliberalism med mänskligt ansikte har blivit alltmer otydlig. Här finner vi funktionssocialismens blinda fläck, en i grunden progressiv strategi har berett väg för en samhällsutveckling där privata vinstintressen har flyttat fram sina positioner på det gemensammas bekostnad.
Dagens snackis är bonusar. Dels på grund av Uppdrag Gransknings reportage om bonusar i statliga företag, och dels på grund av att Volvos styrelse har beslutat att dra igenom sitt otroligt korkade förslag om höjda bonusar samtidigt som bolaget varslar tusentals arbetare. Finansminister Borg (m) har nu sagt att man måste se över bonussystemet på grund av det som skett under ”höststormen”. Något han visserligen gjorde redan förra året då han gav klartecken för ett ökat inslag av bonusar i statliga företag. Men frågan är inte ny. Det har länge funnits röster som påpekat det orimliga i dessa belöningssystem. Det är ett system som har drivit på kvartalskapitalismens anorektiska kortsiktighet, med allt vad det har inneburit av bristande helhetssyn. Man borde förmodligen skriva något djupsinnigt om kapitalismens väsen och skillnaden mellan dess teori och praktik. Och det kanske kommer så småningom. Men idag nöjer jag mig med några tankar om själva bonusfrågan.
Mina funderingar är följande:
Varför måste välbetalda människor med stimulerande arbeten ha extra betalt för att göra ett bra jobb? De flesta andra gör sina dagsverken efter bästa förmåga utan den här typen av ”gratifikationer”. Kan man inte förvänta sig detsamma av höga chefer?
Varför ska dessa människor ha bonus även när bolaget går med förlust? Ett aktiebolag har som syfte att gå med vinst. Ska man belöna en ledning som inte lyckas med denna grundläggande målsättning?
Varför gäller den här typen av ”rörlig ersättning” bara åt ena hållet? De som i statliga företag har upp till två månadslöner som morot, borde ha det som piska också. Är det inte rimligt att de blir av med upp till två månadslöner om de inte uppfyller målen?
I det nya numret av 
