Socialdemokratiska landskap
Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.
Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.
Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.
Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.
Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare). Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.
Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.
Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.
Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.
Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.
Ja vissst är det så.Men problemet för socialdemokratin är att det nya växer upp utanför det traditionella socialdemokratiska fältet, det gäller att finna fram till möjliga samarbetsformer. Det är det ena, det andra är att jag tror att du missa en fas i den socialdemokratiska utvecklingen. Jag skulle vilja kalla den för den poststalinistiska förhoppningen om en demokratisk planekonomi som väcktes i samband med 68-upprorens idealism. Dubceks socialism med ett mänskligt ansikte gav fundamentet till den del av socialdemokratin som kom att dominera perioden 1970-2006. Man behöver bara läsa partiprogrammet från 1974 och debatten om löntagarfonderna för att se brottet med de välfärdstatens förespråkare som lämnade de ledande posterna, av ålderskäl men också genom den interna maktkampen. Man måste föratå det här för att kunna formulera och upptäcka framtiden.
Vad gäller det nya är det ju det jag skriver. Att det (delvis) sker utanför gamla strukturer är inte särskilt intressant, kanske till och med självklart. Det intressanta är hur man kopplar samman olika aktörer i framtiden.
Vad gäller ”det planekonomiska landskapet” så tror jag inte att det är ett eget ”landskap”. Visst ökar reformtakten under 1960- och 70-talen. Men jag ser det inte som något kvalitativt annorlunda än det tidigare ”välfärdsstatliga landskapet”. Tvärtom finns det som en mer eller mindre framstående del av det politiska samtalet från tiden för den stora depressionen, via till exempel keynesianism, efterkrigsprogram och planhushållningsdebatten. För övrigt en diskussion som även fördes långt utanför det socialistiska lägret.
Förskjutningen från ”folkrörelse” till ”välfärdsstat” börjar förmodligen redan vid demokratins införande. Det är förmodligen inte en slump att alla framstående agitatorer valde att gå till SSV vid partisprängningen 1917. Redan där börjar förskjutningen från utomparlamentariskt till inomparlamentariskt (och i förlägningen statsbärande) parti.
Sedan har vi Saltsjöbadsavtalet och dess krav på sammanhållning och ”demokratisk centralism” (för att använda LO-ideologen Sigfrid Hanssons språkbruk). Det försköt också ”rörelsen” mot en mer hierarkisk och statsbärande position. (Jag läste nyligen den här texten om skapandet av en kollektiv klassidentitet inom LO under mellankrigstiden: http://forskarnatverket.files.wordpress.com/2009/05/jenny-jansson.pdf )
Men om man vill finna dödsstöten mot det gamla ”folkrörelselandskapet” så tror jag att det finns att finna i några centrala förändringar från 1960-talet. Pga TV:ens intåg i folkhemmet är det inte längre lika centralt att tillbringa sin fritid i folkrörelsernas famn för att få underhållning och information. Sedan skyndas urbaniseringen på av strukturomvandling och ”flyttlasspolitik”. Något som slår undan benen på de gamla strukturerna.
Jag ser dock inte det ena som bra och det andra som dåligt. Det var ”landskap” som fyllde sin funktion. Det intressanta är vad nästa ”landskap” ska vara?