Reflektion om boendet i framtidens Stockholm

En första reflektion på den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade på DN Debatt 24 augusti. I den här väljer jag att fokusera på de delar som rör boendefrågan och trafiklösningar. I mån av tid kan det komma reflektioner om andra delar av debattartikeln framöver.

Socialdemokraterna i Stockholm pratar om att regionen ska fördubbla sin befolkning de närmsta 50 åren. Det är förmodligen en både god och realistisk målsättning. Stockholmsområdet i bred bemärkelse kommer att vara en tillväxtregion där nya idéer och branscher kommer skapas, växa och stötas och blötas. Banden kommer att förtätas med andra regioner i Europa och Världen. Men en sådan befolkningsexplosion kommer också orsaka en mängd problem när det gäller till exempel infrastruktur. Det kommer att kräva ett intrikat hanterande av logistiska problem och en fantastisk ökning när det gäller byggande av både bostäder och trafiklösningar.

Frågan är hur dessa boenden och trafiklösningar ska se ut? I den debattartikel som fyra socialdemokrater från Stockholms län publicerade i Dagens Nyheter i måndags talar man om visserligen om ett ökat byggande av olika former av bostäder men deras vision lämnar mig lite undrande:

”… när familjen växer måste också de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det. För oss är det en självklarhet att två heltidsarbetande ska ha råd att bo i eget hus. En ny egnahemsrörelse för storstadens familjer behövs.”

Ett fördubblat Storstockholm som till stor del ska bestå av nya vidsträckta villaområden, är det så en modern hållbar storstad ser ut? Mitt omedelbara svar är nej. Villor är, oavsett hur miljömedvetet de byggs, betydligt större klimatbovar än flerfamiljshus. Dessutom skulle denna villastad sprida ut sig på ett sätt som förmodligen skulle omöjliggöra en trafiklösning som i huvudsak bygger på kollektivtrafik. Ju längre det är från hem till arbete, desto troligare är det att privatbilismen kommer att gynnas på kollektivtrafikens bekostnad.

Boende i en modern storstad måste alltså till helt dominerande del finnas i flerfamiljshus. Förmodligen snarare i fastigheter med tvåsiffriga våningar än två våningar. Ett sådant prospekt skulle leda till en bättre sammanhållen stad där en kollektivtrafikbaserad trafiklösning är betydligt lättare att åstadkomma.

Dessutom väljer debattörerna att fokusera på idén om ”boendekarriären”, där ägandet av bostaden sätts i centrum. Frågan är varför det skulle vara så eftertraktat. Problemet i Stockholm idag handlar snarare om bristen på bostäder än något annat. Och frågan är om det inte är betydligt modernare och dynamiskt att satsa på hyresbostäder där de boende inte måste följa räntevågorna eller ansvara för renoveringar och föreningsadministration. Snarare än en ny egnahemsrörelse så är det rimligt att skapa förutsättningarna för en stad där ett eget hem är möjligt överhuvudtaget. Och om ett eget hem ska vara möjligt för alla är ett storskaligt byggande av allmännyttiga hyresrätter det mest effektiva.

Vill man vara lite elak så skulle man påpeka att debattörernas idéer om boendet är grundade i det faktum att Stockholm är väldigt ung som storstad. De flesta svenskar har ganska grunda rötter i staden. Istället är det drömmen om ett eget hemman som får dominera. En i grunden ganska konservativt rural och föga modern urban boendesyn.

Intressant?

Party like it’s 1984

I gårdagens Dagens Nyheter skrev Henrik Brors om Moderaternas kongress i Västerås som inleds idag och hur Fredrik Reinfeldt inför framtiden försöker stajla om sig och sitt parti till något som ska likna Tage Erlander och Socialdemokraternas framgångsrika decennier på 1950- och 1960-talen. Även om man bortser från så grundläggande strukturella skillnader som att detta var gyllene årtionden med en exportindustri på högvarv, att en annorlunda demografi gjorde att folkrörelserna var starkare liksom klassröstandet, och att ett parlamentariskt system med en fördröjande effekt upprätthöll den socialdemokratiska majoriteten, är det i det närmaste löjeväckande att Fredrik Reinfeldt och Moderaterna väljer att jämföra sig med något som de själv har motverkat och stått i direkt motsättning till. En åsikt som för övrigt många Moderater borde dela.

Honnörsord för detta Nya arbetarparti 2.0 är enligt Henrik Brors ”trygghet, ansvar, full sysselsättning och fattigdomsbekämpning”. I George Orwells dystopi 1984 var det härskande partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Det är denna känsla av nyspråk man får när man läser Brors analys.

Tryggheten och socialförsäkringssystemen har i Moderaternas Sverige utarmas. Regeringen har visat en total avsaknad av ansvar för att motverka krisens effekter. Arbetslösheten har gått stadigt uppåt sedan senvintern 2008 (då enligt regeringen effekten av deras politik skulle börja visa sig). Och som resultat av allt detta har klyftorna ökat och köerna utanför socialkontoren stadigt växt.

Nej, Fredrik Reinfeldt är ingen Tage Erlander. Men gubbar och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!

Förövrigt delar jag Cattis synpunkter.

Intressant?

Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har koll på några till.

Intressant?

Hur finansierar man en tankesmedja?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor. Det har handlat om hur de kan vara organiserade och hur de kan kommunicera. Jag tror att det är svårt att bygga upp en tankesmedja utan att koppla den till en existerande institutionell struktur. Det kan vara ett parti, ett fackförbund, ett studieförbund eller någon annan värdegrundad organisation. Jag har tidigare föreslagit att Ordfront skulle vara en god grund för en progressiv tankesmedja. Men som alltid när man diskuterar möjligheterna för en tankesmedja till vänster så kommer frågan om hur man ska kunna matcha högerns resurser upp. Hur ska en sådan tankesmedja finansieras?

För det första behövs det som sagt en koppling till en redan existerande institutionell struktur. Det behövs dels en ekonomisk grundplåt, och dels är det lättare att ”koppla på” en verksamhet på något som redan existerar än att bygga upp allt från lokaler till administration från grunden när man helst av allt vill komma igång med kärnverksamheten. Även om denna huvudman inte kan bidra med någon större summa pengar är den praktiska infrastrukturen guld värd.

För det andra måste man säkra inkomster från sympatiskt inställda organisationer. Det kan dels göras genom att man samarbetar kring projekt. Helt enkelt en externfinansiering av delar av verksamheten. Det innebär givetvis att tankesmedjans integritet kan ifrågasättas. Dels kan det göras genom mer generella bidrag i form av ett prenumerationssystem där organisationen ifråga osett köper ett antal av tankesmedjans publikationer och föredrag.

För det tredje är det givetvis viktigt att söka stöd hos privatpersoner som delar tankesmedjans värderingar. Liksom med organisationer är ett prenumerationssystem att föredra. Man kan tänka sig ett graderat prenumerationssystem där högre avgifter ger tillgång till flera tjänster. Viktigt är dock hur som helst att man gör det lätt för folk att betala. Förslagsvis genom till exempel autogiro. Men även rena gåvor bör undersökas. I det fallet kan man tänka sig allt från möjligheten att skänka en hundring via mobilen till att skänka pengar istället för födelsedagsblommor.

För det fjärde bör man hitta former som knyter aktiva politiker närmare tankesmedjan. I dagsläget finns det 171 rödgröna riksdagsledamöter som tjänar minst 54 500 kronor i månaden. Om man tänker sig att hälften av dessa kunde knytas till ett parlamentariskt nätverk för tusen kronor i månaden skulle tankesmedjans finanser stärkas avsevärt. För den avgiften kan man till exempel tänka sig att tankesmedjan anordnar särskilda seminarier för parlamentarikerna inför släppet av varje publikation.

Det var några tankar om hur man skapar finansiering för en progressiv och självständig tankesmedja. Möjligheterna finns om man har viljan.

För övrigt kan jag tipsa om Magnus Ljungkvists inlägg om att Socialdemokraterna behöver ett nytt partiprogram. Det vore onekligen intressant om man kunde organisera ett sådant arbete i wikiform.

Höjd skatt är det minst dåliga under omständigheterna

Igår kommenterade Konjunkturinstitutets (KI) chef Mats Dillén det faktum att många kommuner tvingas höja skatten för att klara av sina åtaganden. Han menar att skattehöjningarna riskerar att bromsa den ekonomiska återhämtning som man börjar se tecken på. Men det vore lite väl simplistiskt att tro att det är så enkelt att skattehöjningarna per automatik bromsar tillväxten. Men om man nöjer sig med Sveriges radios (SR) tolkning är det lätt att tro det. Till SR säger Dillén att

”En höjning av kommunalskatten, allt annat lika, är ju något som dämpar hushållens köpkraft och dämpar återhämtningen något.”

Men det är givetvis inte så att allt annat är lika. En effekt av, och fördjupande orsak till den ekonomiska krisen är att vi sett ett ökat privat sparande. Något som är fullkomligt rationellt för den enskilde individen, men knappast för ekonomin som helhet där vi vill se en ökad konsumtion för att få igång hjulen. Om allt annat var lika skulle det innebära att skattehöjningen bara lades åt sidan som offentligt sparande. Och det är givetvis inte så att en höjd kommunalskatt drar undan pengar från ekonomin. Istället går en skattehöjning direkt ut i ekonomin genom offentlig konsumtion, till löner och köp av varor och tjänster. Om kommunerna inte tillförs resurser på det ena eller andra sättet blir resultatet nedskärningar och varsel. Vilket i sin tur leder till en dämpning av återhämtningen.

Däremot har Dillén rätt när han säger att det inte är optimalt att öka det kommunala skatteuttaget för att komma till rätta med kommunernas vikande intäkter och ökade utgifter. Kommunalskatten är platt och slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomsttagare. Och vill man få igång den privata konsumtionen är det låginkomsttagarna som ska ges större konsumtionsutrymme eftersom de konsumerar hela sin inkomst istället för att dra undan kapital från den reella ekonomin genom ökat sparande.

Mats Dillén och KI föreslår istället återigen den betydligt intelligentare lösningen med ökade statsbidrag till kommunerna. Men så länge regeringen, vad än Folkpartiet snackar om, inte är beredd att skjuta till mer resurser till kommuner och landsting är alternativen höjd skatt eller ökad arbetslöshet och nedskärningar i den kommunala verksamheten. Under de omständigheterna är höjd kommunalskatt den minst dåliga lösningen.