Tysklands ”Nya mitten” har smält bort

Till skillnad från det norska valet för några veckor sedan såg det tyska valet en rödgrön majoritet förvandlas till en svartgul (konservativ-liberal) dito. För det var faktiskt det valresultatet visade för fyra år sedan. De tyska socialdemokraterna, SPD tillsammans med de Gröna och Vänstern fick en klar majoritet. Men SPD:s ovilja att samregera med Vänstern – ett parti som är en sammanslagning av de reformerade resterna av det östtyska kommunistpartiet och en politisk organisation för missnöjda socialdemokrater och fackföreningsmedlemmar i västra Tyskland – ledde till att man istället valde att ingå i en ”storkoalition” med det konservativa CDU/CSU. SPD:s deltagande i regeringen har säkert mjukat upp politiken en del, jämfört med vad en annan konservativt ledd regering hade gjort. Men genom att sitta i regering med sin främsta konkurrent förlorade man möjligheten att kritisera alternativet, samtidigt som CDU och Angela Merkel kunde ta åt sig äran av den politik som förts.

Nu har SPD fått betala priset för sitt val. Gårdagens valresultat på knappa 23 procent är det sämsta sedan förbundsrepubliken bildades efter andra världskriget. Man tappade över 11 procentenheter och sex miljoner väljare som vad det verkar valde soffan (valdeltagandet var rekordlåga 72 procent), Vänstern eller de Gröna före ett sönderkompromissat och sönderregerat socialdemokratiskt parti. Valets vinnare blev de mindre partierna som stod för en tydlig politik, de Gröna, Vänstern och nyliberala FDP. Samtidigt har de tidigare så stora ”folkpartierna”, SPD och CDU/CSU krympt ihop till skuggor av sina forna jag. För även om genomsnittsväljare ligger i mitten så är det givetvis inte så att genomsnittet representerar en reell majoritet.

För tio år sedan skrev den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder tillsammans med den brittiske premiärministern Tony Blair ett gemensamt program för det nya seklets nya socialdemokrater. De gjorde det från en styrkeposition. Till skillnad från idag satt det socialdemokrater i regeringsställning i nästan alla EU:s länder. Parlamentarikerna Jon Cruddas (Labour) och Andrea Nahles (SPD) skrev tidigare i år kritiskt om Blair och Schröders manifest:

”Den tredje vägen och den nya mittens socialdemokratiska modeller omfamnade okritiskt den nya globaliserade kapitalismen. Genom att göra så underskattade de underreglerade marknaders destruktiva potential. De missförstod de strukturella förändringar som sker i europeiska samhällen. De trodde att ett klassbaserat samhälle hade gett plats åt en mer individualiserad, meritokratisk kultur. Men den nya kapitalismen hade inte skapat ett klasslöst samhälle. Under en marknadsledd globalisering skapade den ekonomiska boomen ojämförbara nivåer av välstånd, men tredje vägens politik lyckades inte hindra den från att splittra samhällen. Efter ett decennium av socialdemokratiskt styre fortsätter klassojämlikhet att vara samhällets definierande struktur. I allmänhet är framgång i utbildning och livschanser fortfarande beroende av familjebakgrund.”

Blair och Schröder hade fel om socialdemokratins framtid. Vill SPD och Europas socialdemokrater spela någon roll i framtiden måste det handla om att föra en tydlig politik för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. Det gäller att vara i ständig opposition mot orättvisorna. Att organisera och agitera. Men framförallt inse att man bara är en del av en framtida progressiv majoritet. Den kommer nästan överallt att bestå av socialdemokrater, gröna och vänstersocialister i parlamenten och sociala och fackliga rörelser utanför. Det är bara att hoppas att de tyska partikamraterna lär sig läxan och öppnar för ett verkligt röd-röd-grönt samarbete. Annars kan tiden i opposition bli långvarig. Och det vore onekligen olyckligt om en tid som präglas av ekonomisk och ekologisk kris samtidigt innebär rödgrön opposition.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om tyskland, spd, linke, grünen, cdu, csu, bundestag, socialdemokraterna, jon cruddas och andrea nahles

(S) lade grunden för (SD):s framgångar

För ganska precis tre år sedan skrev jag följande:

Sverigedemokraterna (SD) gjorde som många uppmärksammat ett väldigt framgångsrikt val. Och mycket av den efterföljande debatten har handlat om hur vi (det vill säga riksdagspartierna) ska bemöta dem. Ska vi ta debatten med dem eller ska vi tiga ihjäl dem. Som om det handlade om en idéernas kamp.

(SD) – precis som deras bröder ute i Europa – har seglat upp parallellt med att massarbetslösheten permanentats och klyftorna ökat under de senaste 25 åren. Även om det tog längre tid för (SD) att bryta sig igenom det bålverk som den svenska välfärdsstaten trots allt varit. Precis som under mellankrigstidens depression växer sig fascismen stark när människor är oroliga för sin välfärd. Och det är de som är som mest sårbara som är som mest oroliga. (SD) är som starkast där den politiska vänstern är som starkast. Det är etniskt svensk arbetarklass som röstar på (SD). I Nacka hade till exempel (S), (V) och (SD) sina starkaste fästen i exakt samma valdistrikt. Jag är ganska säker på att man kan se ett liknande mönster på andra håll i landet.

Lösningen är att bryta upp från den borgerliga ekonomiska politik som fått råda även under socialdemokratiska regeringar. Inflationsbekämpning kan inte vara ett mål som är överordnat full sysselsättning. Den socialdemokratiska regeringen förstod inte detta och lade därför grunden till (SD):s framgångar. Och det finns givetvis inget som tyder på att borgerligheten skulle bedriva en annan – mer solidarisk – ekonomisk politik. Snarare tvärtom. Så vi kan diskutera hurvida vi ska möta fascisterna i debatt hur mycket vi vill. 2010 har vi dom i riksdagen. Detta därför att det inte i första hand är en fråga om idéernas kamp. Det är en fråga om något betydligt konkretare: arbetslöshet, och hot om arbetslöshet och försämrade ekonomiska villkor. Kan dessa saker bekämpas spricker facisterna som troll i solljus. Så enkelt är det.

Om mindre än ett år vet vi om jag hade rätt. Förutsättningarna har ju inte direkt minskat de senaste åren.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, socialdemokraterna, högerpopulism och högerextremism.

Allt var inte bättre förr

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro
2009

1974 var Sverige ett land där Televerket ägde alla telefoner, kontorslandskap fylldes av kvinnor som renskrev diktamen på skrivmaskin hela dagarna, gruvarbetarna hostade svart slem efter skiftet, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och testikelcancer innebar döden. Det är tveklöst ett annat land som Theodor Paues och Fabian Wallen kontrastar utvecklingen mot i den av Timbro utgivna boken Flyt!

Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst. Vi har en större acceptans för andras livsstilar och -val. De senaste 35 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.

Men vem äger egentligen berättelsen om samhällsutvecklingen sedan mitten av 1970-talet? Under den föregående fyrtioårsperioden var det tveklöst arbetarrörelsen. Folkhemmet, den fulla sysselsättningen, en exportindustri på högvarv och en allt mer omfattande gemensam välfärd. Men någon gång i mitten av 1970-talet tar det stopp; oljekris, ökad arbetslöshet och slutligen Socialdemokraternas historiska valförlust 1976 som den sista spiken i kistan.

Det är frågan om vems berättelse det är som gör boken intressant, trots att den i mångt och mycket är en personligt hållen bagatell.

Vad beror alla förbättringar och framsteg på? Till viss del handlar det givetvis om avregleringar, globalisering, och tekniska och vetenskapliga landvinningar, produktivkrafternas utveckling som Marx skulle ha sagt.

Men mycket är sådant som föregåtts av politiska beslut, praktisk reformism. Inte sällan under starkt motstånd från den höger som nu gett ut boken. Att fler har tillgång till teater eller att det finns fler kulturtidskrifter kan man spåra till 1972 års kulturutredning. Att arbetsplatserna har blivit tryggare och säkrare beror till stor del på den arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden beror på avskaffande av sambeskattning och utbyggnad av barnomsorgen. Miljonprogrammet må vara bespottat, men bostadsbristen byggdes bort och boendestandarden höjdes. Många nya yrken och branscher har varit beroende av högskoleutbyggnaden. Folkhälsan har förbättrats av en utbyggd sjuk- och hälsovård och till exempel rökförbud i gemensamma utrymmen.

De senaste 35 åren är en framgångsberättelse som borde vara arbetarrörelsens. Men man har inte lyckats göra den till sin. Anledningen till detta går förmodligen att finna i att den här perioden sammanfaller med Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Arbetarrörelsens identitet har varit tätt sammanflätad med industrialismens framväxt och storhetstid. Förändringen till tjänstesamhälle, trots författarnas rosenskimrande beskrivning, har inneburit en del problem som inte passat in i berättelsen. Vi har fått se en strukturell arbetslöshet bita sig fast, ökade klyftor, återkommande ekonomiska kriser, och hot om klimatförändringar och pandemier. Till stor del som en direkt följd av den här omvandlingen.

Men vill arbetarrörelsen ha en berättelse för framtiden måste den omfamna även de förbättringar som skett som en del av tjänstesamhällets framväxt. De är ju trots allt arbetarrörelsens förtjänst. Och som de senaste 35 åren visat är framtidens framsteg beroende av ett progressivt och jämlikt sinnat samhälle.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om recension, timbro, flyt, theodor paues, fabian wallen, socialdemokraterna, industrisamhälle, tjänstesamhälle, och samhällsförändringar.

Norska väljare rörde sig inom blocken

Den rödgröna regeringen sitter som bekant kvar i Norge. Det var på håret och man ska nog tacka sin lyckliga stjärna att det liberala partiet Venstre (V) inte nådde fyraprocentspärren. Annars hade det klart största borgerliga partiet, högerpopulistiska Framskrittspartiet haft ett enormt inflytande över den norska politiken. Lite ironiskt med tanke på att Venstre faktiskt var det enda borgerliga parti som klart tog avstånd från att regera med Framskrittspartiet.

Inom det rödgröna blocket verkar det som om socialdemokratiska Arbeiderpartiets uppgång (+2,7 %) helt går att spåra i att väljare som tidigare röstat på Sosialistisk Venstre (-2,7 %) nu sökt sig till regeringens största parti. Om det sedan beror på att man är nöjd med regeringens politik och har identifierat Arbeiderpartiet som regeringsbärande eller om det rödgröna samarbetet har flyttat dem åt vänster kan man kanske tvista om. Förmodligen är det en kombination.

På den borgerliga sidan är det väljarflykten från Venstre (-2,1 %) och kristdemokratiska Kristeligt Folkeparti (-1,2 %) som är den största skrällen. Det verkar som om dessa väljare nästan mangrant gick till moderaternas systerparti Høyre (+3,1 %).

Om man ska dra någon slags slutsats av detta är det att småpartiernas betydelse har minskat i norsk politik. Möjligen som en direkt följd av en tydligare blockpolitik.

Efter kommunvalet 2007 gjorde jag följande analys av resultatet i Trondheim.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, samhälle, valanalys.

Intressant?

Vänstra foten fram

Ett tips om en ny spännande blogg. Brittiska Left Foot Forward är en progressiv, ”evidensbaserad” blogg som analyserar politikens innehåll, snarare än politikens skvaller. Left Foot Forward

… are fighting for:

1.    A proactive and sustainable economic policy that creates jobs, pulls Britain out of recession and towards a low-carbon and more equitable future.

2.    Public services that work for, and are accountable to, local people and leave no one behind.

3.    Safe communities where poverty and inequality are tackled, and the victims of crime are put first.

4.    A multilateral foreign policy to tackle climate change, poverty, nuclear proliferation, genocide, terrorism, and disease.

… are fighting against:

1.    Public greed and attempts by politicians and public servants to line their own pockets.

2.    Administrative incompetence whether it takes place at the national, regional, or local level.

3.    Media manipulation and bias to support a hidden agenda.

4.    The threat of racism and extremism.

Läs även andra bloggares åsikter om left foot forward, blogg, analys, politik, storbritannien.

Intressant?

Avknoppningar och alternativ

Det är direkt upprörande att se hur den moderatledda majoriteten i Stockholms stadshus rear ut gemensam egendom. I lördagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om hur hemtjänsten i Vantör ”avknoppats” för vrakpriset 69 500 kr. Genom att bara ta betalt för inventarierna har man sålt en verksamhet som lågt räknat är värd 25 miljoner kr. Efter nio månader har det nya företaget gjort en vinst på fyra miljoner kr. Om det var så att man värnade skattebetalarnas pengar borde även privatiseringsfundamentalister ta marknadsmässigt betalt för det man säljer ut.

Nu är det givetvis inte så enkelt att allt skulle vara frid och fröjd om man bara lärde sig att ta betalt. Om priset hade varit de 20-40 miljoner som Tomas Hjelström på Handelshögskolan uppskattar värdet till hade med största säkerhet inte de tidigare verksamhetsledarna kunnat ta över. De enda möjliga köparna hade varit något av de riskkapitalbolag som trängt sig in på den svenska välfärdsmarknaden under senare år.

Och det är givetvis inte så att de nya ägarna är onda. Det vore att moralisera i onödan. Vinsterna ligger kvar i bolaget och om man ska tro DN har de dessutom lyckats göra en del förbättringar:

”De har lika många anställda, varav en större andel är fast personal jämfört med tidigare. De som vill får arbeta heltid. Lönerna följer samma kollektivavtal som kommunen. De har satsat på jackor och bra vinterkängor till personalen, något de av erfarenhet vet är viktigt.”

Även om de nya ägarna försäkrar oss om att vinsterna ligger kvar i bolaget finns det ingenting som hindrar att de beslutar om en extra aktieutdelning imorgon. Precis som man gjort i det bolag som driver förskoleverksamheten i Årsta.

Men som citatet ovan tyder på var det inte nödvändigtvis så att verksamheten sköttes bra i kommunal regi. Det finns alltså utrymme och behov av effektiviseringar och förbättring. Men det som gör den här typen av verksamhet olämplig för privatisering är att den inte verkar på en riktig marknad. Det finns bara en kund, kommunen. En privatiseringslösning innebär bara att man leker affär, samtidigt som medborgarna förlorar inflytande över en verksamhet som de finansierar.

En alternativ modell skulle vara att ge personalen mer inflytande över verksamheten. Få skulle argumentera mot att det är de på golvet som har bäst insyn i hur man kan förbättra och effektivisera en verksamhet. Istället för att lägga ut verksamheten på entreprenad skulle man kunna tänka sig en intraprenadlösning där man ger personalen ekonomiska incitament att förbättra och effektivisera, samtidigt som man behåller verksamheten inom kommunen. En annan idé som skulle kunna vara intressant att titta närmare på är den norska modellkommunmetodiken. Det allmänna måste alltid ha målsättningen att vara den bästa och mest lyhörda arbetsgivaren.

Här borde socialdemokraterna vara bättre. För det är ju bra om de nya knopparna sitter kvar på grenen.

Läs även Johan Sjölander och Marika Lindgren Åsbrink. Och Jenny Andersson i Fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, socialdemokraterna, moderaterna, avknoppning, privatisering, välfärd, alternativ.

Intressant?

Regeringens fattiga vision

De som följt den borgerliga regeringens framfart blev inte överraskade av Expressens avslöjande att regeringen har som målsättning att sänka den så kallade reservationslönen (det vill säga den lägsta lönen man är beredd att arbeta för). Det var det som var syftet med att försämra och fördyra a-kassan. Det är det här som ligger bakom skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är det som ligger bakom hårdare tag mot sjuka. Försämrar man det sociala skyddsnätet kommer folk att jobba för lägre löner. Och lägre löner kommer på sikt att pressa lönerna för större grupper som inte kan stå emot konkurrensen underifrån. För vad än regeringen påstår så har det inte i första hand handlat om att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om att det inte ska gå att inte arbeta.  Men med en sådan syn blir rädslan, snarare än tryggheten, grundfundament i samhället.

Invändningen mot det här skulle vara att jobbskatteavdraget skulle kunna leda till att man ändå får mer i plånboken. Men ett sådant tänkande skjuter ändå bredvid målet då det bygger på den tämligen underliga idén att skatt bara är konfiskerad egendom. I realiteten används skatt till gemensamma nyttigheter och konsumtion som inte finns om det inte finns skatteintäkter.

Sen vill man kränga gemensam egendom. Till vilket pris som helst vad det verkar det som när man ser den borgerliga majoritetens rea i Stockholm. Säljer man verksamheter för några tiotusentals kronor som kan ta ut miljonvinster ett år senare så visar man uppenbarligen ingen respekt för skattebetalarna. När det gäller statliga företag så kan man fråga sig om det är särskilt framsynt att sälja statliga inkomstkällor när allt färre kommer att producera allt mer i framtiden. Kan vi verkligen se på tillväxt och skatteinkomster genom en 1900-talslins där det likställs med arbetade timmar?

Det här verkar vara kontentan av vad borgerligheten vill med makten. Inte direkt oväntat, men ganska fattigt som vision.

Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.

När man ska visa framfötterna kommer man med idiotiska förslag som att svenska högskolor ska kunna ta betalt av utländska studenter. På kort sikt handlar det om att göra utbildning till en marknad. Vilket i sig är dumt när framtidens välfärd i stor utsträckning kommer bero på att vi har en välutbildad befolkning. Men resultatet på längre sikt kommer det innebära att många presumtiva utländska studenter väljer en likvärdig utbildning i till exempel Australien för språket och vädret framför till exempel Borås. Vilket innebär att Sverige går minste om studentens konsumtion (och momsintäkter). Att viktiga utbildningar kanske måste ställas in om inte tillräckligt många kvalificerade svenskar är intresserade ett visst år. Eller kanske värst av allt, att framtida kontaktytor mellan Sverige och tillväxtmarknader försvinner.

Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratt löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.

Läs även Socialdemokraternas jobbprogram (och Dagens Arenas berättigade kritik av den).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, alliansen, regeringen, socialdemokraterna.

Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?

Var är Rebellasamhället?

Till att börja med ska jag konstatera att Unga s-kvinnor Rebella har gjort ett imponerande arbete med sin Framtidsrapport. Det finns en genuin vilja att hitta en ideologisk och organisatorisk riktning för politisk förnyelse.

”Vi saknar tydligt kommunicerade långsiktiga visioner som sträcker sig över mer än en mandatperiod och konkreta politiska åtgärder för att arbeta i riktning mot visionen om ett mer rättvist och jämlikt samhälle.”

Det finns en tydlig kritik av vad man uppfattar som socialdemokratins svårighet att nå bortom den statsförvaltande rollen, och kritiken av borgerlighetens oförmåga att göra detsamma.

”… styrkan i vår politiska övertygelse ifrågasätts medan vi framstår som en grupp makthungriga broilers som vill återta regeringsmakten till vilket pris som helst. Det spelar ingen roll vilka som sitter vid makten om de inte har viljan och styrkan att genomföra nödvändiga reformer. Få tror i dag på Socialdemokraternas förmåga att trycka tillbaka marknaden och reformera samhället i riktning mot ökad jämlikhet. … Vi vill se fler konkreta förslag på moderna lösningar för hur samhället ska organiseras för att nå ökad jämlikhet och demokrati. Socialdemokratiska lösningar ska stå i fokus för vår politiska retorik, inte borgerlighetens misstag. Grunden för vårt engagemang måste vara att vi vill byta politik, inte regering.”

Problemet med rapporten är dock att det finns frågor och kritik, men saknas svar. Man vill se såväl en ekonomisk som en välfärdspolitik som är grundad i socialdemokratiska värderingar. Men man kommer inte längre än till generella antydningar om vad det ska vara. För att komma vidare i diskussionen hade det varit skönt med några ”konkreta förslag på moderna lösningar”.

Det här är inget de är ensamma om. Många har ställt liknande frågor. Få har tagit på sig uppgiften att ge svaren. Men jag saknar ett praktiskt tiopunktsprogram för ett socialdemokratiskt Rebellasamhälle.

Framtidsrapporten är ett gott initiativ. Men jag vet fortfarande inte hur deras vision av framtiden ser ut i realiteten?

Läs även Anders Erikssons tvådelade analys (1, 2). Rebella länkar till andra som har skrivit om rapporten. Och jag lägger upp den i Rotbiblioteket.

Förövrigt kan jag tipsa om samarbetsbloggen där de rödgröna partiledarna skriver om vägen mot regeringsskiftet 2010.

Intressant?

Hoppet som ingrediens

Jon Cruddas skriver intressant i New Statesman om Labours kris och pionjären Keir Hardie (som har ungefär samma roll i Labours historieskrivning som August Palm har i den svenska socialdemokratins).

”We have lost many millions of voters since 1997. We have lost hundreds of thousands of members. We have become reviled by younger generations that view us as the party of the Establishment, war and insecurity. Our orthodoxy has defeated our radicalism. We speak a desiccated language of targets; our story, our essential ethic, has been lost on the altar of the focus group. We have retreated into what is essentially a Hobbesian utilitarianism, which considers self-interest as the only guiding principle. Alan Milburn recently described our goal as being to equip people to ”earn and to own”; aspiration is reduced to a notion of acquisition. Materialism is all we have; we have lost the bright hope of building a different society.

The psychoanalyst Erik Erikson once said that ”hope is the basic ingredient of all vitality”. At such moments of crisis and uncertainty, Labour often turns to its founding figure, Keir Hardie, for hope. But he has become a myth rather than a historical figure. We tend to look to him for reassurance, rather than to ask awkward questions. Hardie inspired total devotion. On his death, he was described as the ”Member for Humanity”; Sylvia Pankhurst (a friend and onetime lover) simply saw him as the ”greatest human being of our time”. He was worshipped among the grass roots. Some considered him, literally, to be a prophet.”

I New Statesman kan man också läsa en ideologisk skiss över fyra framväxande riktningar i progressiv politik i Storbritannien: vänsterkommunitarism, vänsterrepublikanism, centerrepublikanism och högerkommunitarism.