Inget har väl upptagit så mycket tid för den politiska klassen på sistone som hur man fångar medelklassen, det politiska landskapets heliga graal som ingen vet riktigt vad den är eller vad den vill. Men på ett seminarium på den socialdemokratiska partikongressen lämnar TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik några ledtrådar till vad den vill. (Låt vara att den ganska otympliga medelklassen får representeras av det otillräckliga TCO-kollektivet.)
Mörtvik presenterar en svensk medborgare som är välutbildad, men med rötterna i arbetarklassen. TCO:aren bor i villa med make/sambo i en mellanstor kommun och har en årsinkomst på över 250 000 kr per år och på det stora hela ganska nöjd med sin inkomst.
TCO:aren läser både morgontidningar och böcker mer frekvent än befolkningen generellt, och använder också datorer och internet i större utsträckning. TCO:aren är också mer föreningsaktiv än svensken i allmänhet och känner också ett stort samhällsansvar. För att citera Mörtvik, TCO:aren är en person som inför föräldramötet lovar sig själv att inte ta på sig något uppdrag. Men ändå finner sig vara mötessekreterare eller klassförälder.
Man är nöjd med sitt jobb och vill inte byta arbete. Men känner samtidigt att arbetsbelastningen och kraven har blivit hårdare, och stressen har ökat. TCO:aren satsar på jobbet, men känner också att tiden inte räcker till. Man upplever att jobbet tär på hälsa, sömn och familjeliv.
TCO:aren tycker att det är samhällets ansvar att varje människa har en god livsstandard. Men samtidigt tycker man att begåvning, flit och skicklighet ska lönas med en bättre inkomst än genomsnittet.
Man är mer negativ till fler privata alternativ inom offentliga verksamhetsområden än befolkningen generellt, upplever att det inte satsas tillräckligt på välfärden, och föredrar bättre välfärd framför lägre skatter.
TCO:aren har större förtroende för samhället och är mer positiva till hur det sköts. Man litar på sina medmänniskor och tycker att man ska göra rätt för sig.
Man vill ha starka trygghetssystem, men gillar inte kravlösa bidrag. Man gillar inte heller EMU, NATO och svartjobb. Man är för en generös flyktingpolitik och ökad jämställdhet. Men den viktigaste politiska frågan är sysselsättningen.
TCO:aren upplever att klyftorna i samhället har ökat de senaste åren och oroar sig över det. Man tror på välfärdsinstitutionerna, men är alltmer missnöjd som medborgare.
När man som socialdemokrat läser det här känner man sig inte främmande. Den där medelklassen som tas för intäkt för behovet av diverse kursändringar verkar ju vara som folk är mest.
Hur röstar TCO:arna då? Sett över en fyrtioårsperiod har majoriteten oftast röstat borgerligt. Men om man ser på de val som bar upp den tolvåriga socialdemokratiska regeringen 1994-2006 så ser vi att en tydlig majoritet (54-58%) av TCO-kollektivet röstade rödgrönt. Förmodligen kan man tolka det som en effekt av ett missnöje/misstroende med regeringen Bildt i början av nittiotalet. Ett missnöje/misstroende som höll i sig fram till valet 2006.
2006 sjönk stödet för det rödgröna blocket från 57% till 45%. Den viktigaste frågan för TCO:aren var i det valet sysselsättningen. Samma fråga som jagat bort dem från de borgerliga partierna i krisvalet 1994.
Om man ska tro Roger Mörtviks presentation borde nyckeln till den så eftertraktade medelklassen vara en aktiv krispolitik som investerar sig ur krisen, presenterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, men samtidigt fokuserar på skapande av arbetstillfällen och förbättrandet av möjligheterna att balansera jobb och fritid. Det borde väl inte vara någon omöjlighet för en socialdemokrati som struntar i 2006 års hopplösa mantra att jobben kommer (av sig själv) och gör det socialdemokrater gör bäst?
Här kan du läsa Roger Mörtviks PowerPoint-presentation Välkommen till TCO-landet s-kongressversion.
Läs även andra bloggares åsikter om jobb09, socialdemokraterna, tco, roger mörtvik, välkommen till tco-landet, medelklass, medelklassen, solidarisk individualist, marknadsliberal välfärdskramare,
14 12 2009 kl 21:01
[...] Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här. [...]