Aretha Franklin, Don’t Play That Song (You Lied) (1970)
Läs även andra bloggares åsikter om aretha franklin, don’t play that song (you lied), 1970, atlantic, soul, dagens soul,
Månadsarkiv: april 2010
Wu-Tang Clan Ain’t Nothin’ to Fuck Wit
En av nittiotalets absolut viktigaste musikgrupper/ kollektiv/ nätverk var hiphoparna Wu-Tang Clan från Staten Island (”Shaolin” på Wu-språk) i New York. Nu har Anders Eriksson gjort en kulturgärning och startat bloggen Dagens Wu-Tang & affiliates där han presenterar en ny låt ur deras digra skattkista varje dag.
Det är svårt att överskatta hur viktiga och banbrytande Wu-Tang var när de med sina mörka och råa samplingar av soulstråkar och kung fu-filmer skapade en helt ny ljudkuliss till hiphopen och åter gjorde New York till Hiphopens epicentrum efter ett antal år som dominerats solblekt kaliforniansk G-funk.
Jag är själv lite osäker på när jag första gången hörde (talas om) Wu-Tang Clan. Förmodligen genom tidskrifter som The Source och Vibe, eller genom Mats Nileskärs radioprogram på P3. Men en artikel jag minns är den här som publicerades i Pop #17 (april 1996).
Men då hade jag redan ett halvår tidigare köpt allt som fanns med koppling till Wu-Tang. Wu-Tang Clans Enter the Wu-Tang (36 Chambers), Method Mans Tical, Ol Dirty Bastards Return to the 36 Chambers: The Dirty Version, Raekwons Only Built 4 Cuban Linx…, och GZAs Liquid Swords inhandlades på ett bräde på Musikörat i Uppsala. Och eftersom det var en skivaffär där de som jobbade gillade musik så var det också början på en lång räcka år då jag hade tio procents rabatt på allt jag köpte där.
Läs även andra bloggares åsikter om wu-tang clan, anders eriksson, dagens wu, hiphop, musikörat, pop,
Dagens soul: La-La (Means I Love You)
The Delfonics, La-La (Means I Love You) (1968)
Läs även andra bloggares åsikter om the delfonics, la-la (means i love you), 1968, philly groove, soul, dagens soul,
Dagens soul: Work It Out
Breakwater, Work It Out (1978)
Läs även andra bloggares åsikter om breakwater, work it out, 1978, soul, dagens soul, arista
Dagens soul: Lucky Fellow
Leroy Hutson, Lucky Fellow (1975)
Läs även andra bloggares åsikter om leroy hutson, lucky fellow, curtom, 1975, soul, dagens soul
När vinden vände
I Tvärdrag 1/2010 publiceras följande recension (här i en något längre version):
Kjell Östberg
När vinden vände. Olof Palme 1969-1986
Leopard förlag
2009
”Äntligen stod den nyvalde partiordföranden i talarstolen.”
Parafrasen på inledningen till Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” är passande. Många skiften i arbetarrörelsens historia kan ges gestalt i talarstolen. August Palms föredrag om vad socialdemokraterna vilja en kulen höstafton 1881 i Malmö. Hjalmar Brantings linjetal i Gävle fem år senare där han redogör varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Per Albin Hanssons beskrivning av det klasslösa samhället som ett folkhem i Riksdagen 1928. I den traditionen är det rimligt att Kjell Östbergs ”När vinden vände” tar sin början i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen 1969.
Det parti som Olof Palme tar över ledningen för är världens framgångsrikaste. Man har suttit vid regeringsmakten oavbrutet i trettiosju år. Banden med världens starkaste fackföreningsrörelse är starka. Samhället är det mest jämlika och moderna som världen skådat. Året innan hade en majoritet av väljarna valt att rösta på Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti i riksdagsvalet. Dramaturgiskt är det upplagt för fiasko. Men det man slås av när man i backspegeln betraktar den där oktobereftermiddagen för fyrtio år sedan är den självklara tron på att politiken kan göra skillnad. När Palme i sitt tal gör en problembeskrivning av samhället är frågorna bekanta:
”Det som mer och mer upplevs som de rika industrinationernas misslyckande är de sociala spänningarna, de orimliga klassklyftorna, maktkoncentrationen, miljöförstöringen, svårigheten att motsvara människornas krav på delaktighet…”
Det som skiljer är möjligheterna. Problemen var inte oöverstigliga. Tvärtom var samhällsförändring socialdemokratins kännetecken. Men även om framtiden fortfarande var skimrande och många radikala reformer fortfarande skulle sjösättas blev Palmes tid vid rodret betydligt stormigare än föregångaren och lärofadern Tage Erlanders lugna seglats genom de gyllene årtiondena efter andra världskriget.
Olof Palmes tillträdde samtidigt som efterkrigstidens ständiga tillväxt nådde sitt slut och hela hans partiledartid kom att präglas av återkommande kriser, affärer, konjunkturnedgångar och en arbetslöshet som låg på nivåer långt över det man tidigare vant sig vid. Det är han som leder socialdemokratin till inte bara ett utan två valnederlag, och det är han som är partiledare när, som titeln antyder, den politiska vinden vänder.
Trots allt detta är det i Olof Palmes tidiga sjuttiotal som många ser den sanna socialdemokratin. I symbios med tidens allt mer radikaliserade folkrörelser genomförs reformer på arbetsmarknaden, i jämställdheten, på miljöområdet. Den gemensamma sektorn byggs ut, kvinnorna tar på allvar steget ut på arbetsmarknaden och Palme är en självklar allierad för de nyligen självständiga länderna i tredje världen.
Kjell Östberg har med sin tvådelade biografi tecknat en utomordentlig levnadsbeskrivning över en av Sveriges viktigaste och mest omstridda politiker. Personen som träder fram är inte det (s)-märkta helgon som många velat få honom till. Det är en komplex karaktär som parallellt med det brillianta och solidariska kunde vara både snarstucken och tvär, ointresserad av riksdagsarbetet och av andra människors åsikter. Partiledaren Olof Palme är inte heller intelligentsians självklara samtalspartner som han var under sin tid som vanligt statsråd. Det är uppenbarligen svårare att vara en skönande när man i sista hand är den som ansvarar för den praktiska politiken.
Östberg slår också hål på myten om att folkhemmet gick under som en direkt följd av mordet på Palme. Det står tämligen klart att socialdemokratin redan var på reträtt när skotten föll på Sveavägen i februari 1986. När Olof Palme mördades hade vinden redan vänt och nyliberalismens snålblåst hade redan dragit in över Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om kjell östberg, när vinden vände, olof palme, leopard förlag, recension, tvärdrag,
Dagens soul: Take a Stand
The Voices of East Harlem, Take a Stand (1974)
Läs även andra bloggares åsikter om the voices of east harlem, take a stand, 1974, soul, dagens soul, just sunshine,
Dagens soul: Keep It Up
Milton Wright Jr, Keep It Up (1975)
Läs även andra bloggares åsikter om milton wright jr, keep it up, 1975, alston, soul, dagens soul,
Dagens soul: Who’s Gonna Love You
Muscle Shoals Horns, Who’s Gonna Love You (1976)
Läs även andra bloggares åsikter om muscle shoals horns, who’s gonna love you, 1976, bang, soul, dagens soul,
Dagens soul: Blowing Up My Mind
The Exciters, Blowing Up My Mind (1962)
Läs även andra bloggares åsikter om the exciters, blowing up my mind, united artists, 1962, soul, dagens soul,
