Följande text är ett utkast till en idé. Tankarna är inte färdigtänkta och referenserna är inte på plats. Om det blir en essä eller bok eller ingenting får tiden utvisa.
Kapitalismen behöver ständigt nya arenor och marknader. Det kan röra sig om en geografisk expansion (imperialism, globalisering), men det rör sig också om att skapa kapitalistiska marknader av områden som tidigare inte varit det. I ett land som Sverige framstår välfärden som kapitalismens senaste villebråd.
Man skulle kunna dra en väldigt godtycklig gräns mellan å ena sidan det som den borgerliga regeringen kallat välfärdens kärna – skola, vård, omsorg – och å andra sidan de transfereringar, försäkringar och bidrag som framför allt finansieras gemensamt via skattsedeln. Dessa två områden är båda centrala för den kapitalistiska utvecklingen i det postindustriella samhället. Men i det här inlägget håller vi oss till det som kallas välfärdens kärna.
Under de de senaste decennierna har vi sett en utveckling som gått från en i huvudsak offentlig finansiering och offentligt utförande till en situation som präglas av en till största delen fortsatt offentlig finansiering, men i allt större utsträckning präglas av privat utförande. När det gäller detta privata utförande har vi dessutom sett en utveckling som gått från små verksamheter drivna av småföretagare och kooperativ mot större verksamheter ägda av riskkapitalbolag som strävar efter att monopolisera dessa nya marknader.
Det kan jämföras med det förhållande krigsindustrin har haft med staten. Något som redan Rosa Luxemburg uppmärksammade i sitt mästerverk om kapitalackumulationen och som under Kalla kriget gick under benämningen ”det militärindustriella komplexet”. Ett system där det huvudsakligen finns en kund (det offentliga) som företagen är beroende av eftersom den klarar av att garantera stora investeringar och säker profit.
I analogi med detta skulle man kunna tala om framväxten av ett ”välfärdsindustriellt komplex” där tidigare allmännyttiga tjänster har kommodifierats, förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad. I nyliberalismens ideologiska svallvågor är det lätt att tro att kapitalismen är antistatlig. Det stämmer inte, kapitalet är är i högsta grad för en stark statsmakt om det tjänar kapitalets syften. Nyliberalismen handlade inte i första hand om att avreglera staten, utan om att omreglera den.
Det handlar alltså i grunden om en förändring i samhällets ekonomiska bas där produktivkrafternas utveckling har lett till en ökad automatisering och globalisering av tillverkningsindustrin som i sin tur skapat mer kapital som söker nya marknader att göra profit på.
Samtidigt som den här processen fortgått har det inom vänstern odlats dolkstötsmyter. De som gärna ser sig som mest marxistiska har ofta varit de som varit snabbast att initiera svekdebatter. Ofta är det sossarna som får stå i skottgluggen, inte minst de politiska tjänstemän som på 1980-talet döptes till kanslihushögern. Men det är givetvis väldigt utopiskt att tro att samhällets utveckling ritats på Finansdepartementets ritbord.
En del val som gjorts var säkert felaktiga. Och det finns alltid val att göra. Men jag tror att man missar något centralt om man inte ser att vi lever i en period som präglas av postindustrialismen och kapitalets jakt på nya marknader. Den italienska marxistiska teoretikern Antonio Gramsci konstaterade i en av de anteckningsböcker som han i Mussolinis fängelser fyllde med storslagna och svårtydda tankar:
”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”
Läs även Funktionssocialismens blinda fläck.
Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, välfärd, rosa luxemburg, militärindustriella komplexet, välfärdsindustriella komplexet, postindustialismen, antonio gramsci, funktionssocialism,
