Den marknadsliberale debattören Johan Norberg har en krönika i Metro där han lyfter fram en uppgift om att det inte skapats några nya arbetstillfällen i privat sektor sedan 1950. Och det stämmer säkert. Ur Norbergs synvinkel är det här ett stort problem och förmodligen ett resultat av socialdemokratins hegemoniska grepp om Sverige under efterkrigstiden.
Själv har jag svårt att se det som ett självklart problem. En dominerande anledning till att det inte är fler jobb i privat sektor idag är ju att det helt enkelt behövs färre för att producera mer idag. Det är inte samma jobb som finns idag som då, och varje jobb är mer produktivt. Vilket också innebär att det inte är som Norberg antyder att kakan inte har ökat sedan 1950.
Enligt Ekonomifakta är svensk BNP per capita 3,5 gånger större 2009 som det var 1950. Med tanke på att vi som Norberg påpekar dessutom är 2,3 miljoner flera blir ju den totala BNP-ökningen ännu högre. Vilket i sin tur frigjort resurser för att anställa människor att sköta andra arbetsuppgifter i samhället.
Underförstått i artikeln finns just det hemska att de nya antalen arbeten som skapats sedan 1950 har tillkommit i offentlig sektor. Arbeten som gärna beskrivs som tärande på ekonomin. Men då glömmer man att många av dessa jobb finns i den utbildningssektor som Norberg ser som en förustättning för framtida jobb och att många av de jobb som finns i privat sektor idag (till skillnad från före 1950) är beroende av den för att överhuvudtaget existera.
Vi kan också ta ett exempel från min egen hemstad Uppsala. Här finns en stor och dynamisk biomedicinsk bransch. Det är helt enkelt en närande del av ekonomin. Men samtidigt är det en kunskapsintensiv industri som kräver att det finns en omfattande offentlig sektor i dess närhet, universitet och forskningssjukhus. Den tärande sektorn blir en förutsättning för den närande sektorn.
Kakan blir inte större för att fler jobbar i just privat sektor. Om det vore så skulle det räcka med att förbjuda traktorer och skicka ut folket på åkrarna med liar och räfsor. I en modern ekonomi är det meningslöst att göra den konstlade uppdelningen mellan närande och tärande delar av ekonomin. Jag föredrar att bonden fortsätter att köra sin skördetröska och att vi istället anställer statarnas barnbarn som forskare, labratorieassistenter och systemutvecklare. Oavsett om det råkar vara i privat eller offentlig sektor.
Läs även andra bloggares åsikter om johan norberg, metro, välfärdskapitalism
