Den svenska rävjaktskonservatismens främste banérförare Claes Arvidsson konstaterar med anledning av den framtidskommission som Vänsterpartiet tillsatt och med ett faktiskt ganska konservativt citat av kommissionens ordförande Ida Gabrielsson att vänstern längtar tillbaka till ett Sverige som inte längre finns.
Gott så. Det är hans uppgift som borgerlig idéproducent. Men lustigt nog gör han det samma dag som hans ledarsida publicerar en krönika av den svenska livmoderkonservatismens grand old lady, Elsie Claeson, där hon skriver att ”det gamla har blivit det nya” och konstaterar att hon är ”antimodernist”.
Det är inte lätt att förstå varför Claesons femtiotalsvurm är ”det nya” medan Gabrielssons åttiotalsdito (?) är det gamla. Och om man nu ska ha en femtiotalsvurm så känns det ju faktiskt som det är just den modernistiska framstegsoptimismen – snarare än unkna och samhällsekonomiskt katastrofala hemmafruideal – som Henrik Berggren beskriver i sin nya biografi över Olof Palme som är värd att reclaima. Underbara dagar framför oss, liksom.
Läs även andra bloggares åsikter om claes arvidsson, elsie claeson, ida gabrielsson, konservatism, vänsterpartiet, svd
11 10 2010 kl 12:13
Lysande reflektion! Därtill går ju Björklund emot Skolverket och i framtiden kanske vi istället får se kristendomsundervisning istället för religionskunskap. Är det nytänkande? Är vårdnadsbidraget och RUT nytänkande?