Vad hände?

Jag har sedan Mona Sahlin meddelade att hon ska avgå på vårens extrakongress försökt få rätsida med vad som hände. Det är inte så att jag sitter inne med någon speciell information. Men jag tror att man kan tolka händelseförloppet ungefär så här.

När det började stå klar var valresultatet barkade förekom det givetvis en mängd diskussioner runt om i socialdemokratin om huruvida Sahlin var rätt person för att leda partiet. Men att de flesta kom fram till att det saknades en självklar efterträdare och att hon därför borde sitta kvar.

När sedan Kriskommissionen tillsattes såg nog de flesta det som ett efterlängtat tillfälle att äntligen få diskutera socialdemokratins förutsättningar och möjligheter. Men med oklara direktiv och långa perspektiv spred sig oron över vad som gällde.

Socialdemokratin är vilse i skogen. Och när man är vilse i skogen vill man inte sätta sig ner i en ring och diskutera varför man är vilse i skogen och hur man gick vilse. Man vill att någon tar kommandot, plockar fram kartan och med hela handen pekar ut riktningen hem.

Det gjorde inte Mona Sahlin. Istället kändes det som man stod och stampade. Och dessutom började man bli både blöt och kall. Och så började det bli mörkt. Är det ingen som vet var fan vi ska gå? Typ.

När sedan de rättmätiga kraven på att hela partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande och få sina mandat prövade kom tog Mona Sahlin chansen att säkra sitt grepp om ledningen genom att omfamna förslaget som dessutom skulle ge henne möjligheten att erbjuda en frustrerad partiorganisation några bondeoffer.

Men då hon stötte på patrull i partiledningen valde hon att spela allt på ett kort och offentligt föra fram kravet ändå, utan förankring. När det sedan stod klart att det inte räckte att partiledaren satte ner foten blev situationen ohållbar och hennes enda alternativ blev att avgå innan hon blev avsatt.

Frånvaron av ledning under hösten blev det som i slutändan fick den socialdemokratiska fördämningen att brista. Men man måste förstå att socialdemokratin har varit i behov av renovering under lång tid. Och nu gäller det att hitta en arbetsledare för återuppbyggnaden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, socialdemokraterna, kris,

Socialdemokratins förra interregnum

Jag har tidigare skrivit om det fyrtioåriga interregnum som jag anser att socialdemokratin befinner sig i. Det vill säga det mellanrum mellan två socialdemokratiska paradigm där ”det gamla är döende, men det nya ännu inte kan födas”. Den socialdemokratiska idédebatten tar i alldeles för lite utsträckning avstamp i detta, att krisen består i grundläggande förändringar i samhällets ekonomiska bas och att man måste förstå och förhålla sig till dessa förändringar.

Men det är inte första gången socialdemokratin befinner sig i ett interregnum. Ofta ses socialdemokratins historia som en monolit, en slags evig storhet som varit sig lik sedan dag ett. Men jag tror att det är fruktbarare att se socialdemokratin som ett antal landskap (jag har skrivit om det tidigare) som visserligen har existerat parallellt, men där tyngdpunkten har funnits på olika ställen.

Socialdemokratins första landskap växer fram under artonhundratalets andra hälft. Skiftena hade slagit sönder det gamla bondesamhällets gemenskap och industrikapitalismen växte sig starkare på det gamla handels- och hantverkskapitalets bekostnad med en kraftig migration och urbanisering som följd.

I dessa nya tider växer folkrörelserna fram som en reaktion på samhällsförändringarna. Väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen är med det betraktelsesättet delar av samma sammanhang, det första socialdemokratiska landskapet. Eller som Per Olov Enquist uttrycker det i Musikanternas uttåg, ”när rörelsen kom var rörelsen redan där”. Det var ett landskap som präglades av folkrörelsernas lokala sammanhållning och ömsesidighet. Det var i detta landskap som missionshus, nykterhetsloger och folkets hus byggdes, som begravnings- , strejk- och arbetslöshetskassor bildades, som nya idéer predikades och agiterades.

Men under tidigt nittonhundratal började detta första socialdemokratiska landskap att erodera. Det handlar om ett skifte där demokratin gör insteg i staten och förhållandet mellan industrikapital och arbetarrörelse blir mer institutionaliserad och nationaliserad. 1906 hade LO och SAF genom den så kallade decemberkompromissen lagt grunden för den svenska kollektivavtalsmodellen och 1911 genomfördes för första gången ett riksdagsval med allmän rösträtt för män.

De statsdemokratiska reformerna under tiotalet (som kulminerade med lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor 1921) ledde till en förskjutning av makten inom arbetarrörelsen. Om det första folkrörelsebaserade socialdemokratiska landskapet hade dominerats av föreningsmänniskorna och agitatorerna fick nu ombudsmännen och kommunalmännen allt större inflytande.

Det här var ingen smärtfri process. Faktum är att man kan betrakta hela tio- och tjugotalen som ett interregnum av samma typ som vi ser nu. Och det går förmodligen att förstå en för arbetarrörelsen traumatisk händelse som partisplittringen 1917 i dessa termer. Traditionellt (i både socialdemokratisk och kommunistisk historieskrivning) beskrivs splittringen i spänningen mellan reform och revolution, och det är ofta frågor som militarismen och ministersocialismen som kommer i förgrunden.

Men när man betraktar splittringen så inser man att det inte är så enkelt som att marxisterna bildar nytt. Kvar i SAP blir de flesta av arbetarrörelsens ledande teoretiker, Rickard Sandler, Gustav Möller och Arthur Engberg. Männen som sedan skriver SAP:s mest uttalat marxistiska partiprogram 1920.

Till det nya partiet anslöt sig en blandad skara oppositionella. Framför allt fanns där stora delar av ungdomsförbundet med Zäta Höglund i spetsen. Men också flera av partiets mest profilerade agitatorer, som Fabian Månsson, och Kata Dahlstöm fanns bland utbrytarna. Att dessa skulle vara några renläriga marxister (eller ännu mindre leninister) torde vara uppenbart för alla som närmat sig deras tankar.

Och att det var just ungdomsförbundet och agitatorerna som återfanns i det nya partiet blir förståeligt ur ett interregnumperspektiv. Redan 1911 hade det socialdemokratiska partiets två anställda agitator omvandlats till ombudsmän. Rörelsen institutionaliserades och blev en integrerad del av samhället. De som går i opposition är de som står längst bort från dessa institutioner, socialdemokratiska fullmäktigegrupper och fackliga förhandlingsdelegationer.

Men detta första interregnum tar inte slut i och med partisprängning och demokratins genombrott. Hela tjugotalet präglas av detta interregnum. När socialdemokratin hamnar på regeringstaburetterna är det oklar vad man ska göra med makten. Under fyrtio år hade just kampen för demokratin varit central för rörelsen. När man väl hamnar där blir man vilse. Man försöker lösa det på ett väldigt svenskt sätt. Man tillsätter två statliga utredningar, en om socialiseringar och en om industriell demokrati.

Dessa utredningar leder ingenstans och istället börjar socialdemokratins andra, statssocialistiska landskap att ta form i och med Per Albin Hanssons folkhem, Ernst Wigforss ekonomiska politik, och Gustav Möllers generella välfärd, för att sedan fortsätta med Tage Erlanders och Olof Palmes starka samhälle och Rehn-Meidnermodellen under femtio- och sextiotalet.

Nu är bara frågan vad socialdemokratins tredje landskap ska bestå av?

Läs även Jimmy Sands ”It’s the economy, stupid!”, Kent Wernes ”Om socialdemokratins kris” och lyssna på Sven-Eric Liedmans föreläsning om Karl Marx’ ”Grundrisse”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, socialdemokraterna, interregnum

Dikt under päronträdet

Så stod han äntligen i talarstolen. Den lille skräddarmästaren tittade ut över salen på Hotell Stockholm, harklade sig och sa på en grötig skånska märkt av åren på kontinenten: ”Vad vilja socialdemokraterna?”

Ungefär så brukar man beskriva socialdemokratins ankomst till Sverige. August Palm kallar till möte och sedan är bollen i rullning. Det är givetvis en sanning med modifikation. Palm var långt ifrån den enda hantverkaren som gett sig ut på gesällvandring på kontinenten och det var många som förde med sig den nya tidens idéer till fosterlandet. Det handlade också om stora förändringar i samhället. Men ingen kan ta ifrån honom den centrala roll han som agitator spelade i etableringen av en organiserad och politiskt medveten arbetarrörelse.

Det är idag 129 år sedan det där mötet på Hotell Stockholm i Malmö då han både försökte räta ut en del missuppfattningar om den nya läran och sprida dess evangelium. Man kan läsa delar av det han sa här.

Men jag väljer istället att publicera en dikt som Stig Sjödin framförde på nittioårsjubileumet för trettionio år sedan. Ernst Wigforss satt i publiken och man får nästa känslan av att dikten improviseras fram i stunden. Päronträdet som nämns ska Palm ha klättrat upp i för att hålla ett tal dagen efter (?) Hotell Stockholm. Dikten lär ha publicerats i nummer 50 av den socialdemokratiska idétidskriften Socialistiskt Forum.

Dikt under päronträdet

I denna tid med mycken verbaliseringskonst
och mycken kunnighet i ortografi,
skulle mitt hjärta häftigt röras
om någon hyrde lokal och sammankallade till möte
om de socialistiska principerna,
här eller vid Lill-Jans.
Vad jag sett och hört på fabrikerna,
på det nu så ofta nämnda verkstadsgolvet,
i skogen, på byggena, i pappersbruken,
vid de dånande massakokarna,
överallt där hjulen snurrar, motorer morrar,
borde kunna transformeras till begripligt språk
och föranleda diskussion.

Det borde komma någon skräddare,
som oförvillat ser på verkligheten,
det vore inte ur vägen med en korkskärare
eller tidningsskrivare som beskriver målet.
Det duger bra med murargesäller
och agitatorer med broschyrer på fickan.
I värsta fall kan vi samlas i ett vägskäl
med likasinnade.
Med rikspolisen på behörigt avstånd.

Vid en sådan sammankomst tänker jag inte anföra Marx,
inte heller Engels, Lenin eller Lassalle,
varken Kautsky eller Bernstein.
Jag avstår även från Branting.
Wigforss är själv här och kan säkert vittna
om hur man skurar ord och idéer rena.

Det är inte längre det förflutna,
som vill tala genom mig.
Sentimentalitet har vi haft Övernog av.
Det finns folk i rörelsen som lyckas
med konststycket att förgylla 20-talets,
30-talets kriser med heroism.
Det är inte heller min personliga besvikelse,
inte min grämelse över ouppnådda mål,
som talar med mina ord.
Det är något större,
något förfärligt, skrämmande och kallt.
Det kan se ut som förvanskning.

Jag lägger alltså bara fram vad jag sett
och hört i fabrikerna, på det populära
verkstadsgolvet, föremål för täta studiebesök
av delegationer som hos teoretikerna noterat
att där kan revolutionen börja.
Jag har också upplevt det jag talar om
i skogen under upplegor, i kyla.
Vid den stora pappersmaskinen,
där ingen kan göra sig hörd,
har jag vaksamt följt dess viga rörelser.
Där de nya städerna reser sig
ser jag det dagligen, det vill säga
det hemska människospillet.

Det jag talar om heter likgiltighet,
vämjelse. Eller förakt.
Ordet framkallar konvulsioner, ryckningar,
spasmer. I tidningar, etermedier, hos enskilda.

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Så talar bara fossiler.
Dithän har det gått. Jag är inte förryckt,
Och jag nöjer mig inte med undanflykter,
ty förtalet har spritt sig in i organisationens
blodomlopp.
Jag har hört begåvade statsråd retirera
när socialismen kommer på tal.

Har vi egentligen försökt att med humana
medel närma oss visionen?
Är det någon som kan telefonnumret till
Hotell Stockholm eller päronträdet?

2
Hör ni vad jag säger?
Hör jag vad jag själv säger?
Är det någon här som förstår mitt tungomål?
Jag frågar därför att jag är skakad
och därför att mitt språk hotar sönderfalla.
Jag dras själv med en feghet som är tyngre
än de göt som produceras i min ungdoms stålverk.

Jag nämner ordet socialism
och tänder därmed ett fruset ljus
i arborrarens,
i gjutarens,
skogsarbetarens,
maskinförarens,
fanerhuggarens,
valsarens,
elektrikerns,
målarens,
svetserskans Ögon.
Ännu en barnslig stadsbo,
som har råd att vara naiv eller skamlös
och trivs bland slipprigheter.
De vänder sig bort med slocknande ögon.

Många som varit på kurs och lärt sig termerna
börjar genast tala om bruttonationalprodukten.
För andra är frågan teknisk, retorisk, teoretisk.
Sedan börjar de exemplifiera och fjärmar sig
raskt från kärnan i min fråga:
Hur gick det med socialismen?
Hur kommer det sig att ordet klart utsagt
i förtroendevalda församlingar låter som blasfemi?

Den som blir arbetslös fräts inifrån.
Jag vet att den överflödiga söndervittrar.
Men det handlar inte bara om arbetslösheten.
Jag talar om en vidsträckt, långsträckt
innebörd i socialismen.
Om den värdighet som finns inne i själva ordet
och som berättar för oss att det går att leva
jämlikt mänskligt.
Mitt i dånet från motorerna kan du höra
hur mitt ord krossas och splittras
mot det hårda golvet.

3
Den politiska fången Bobynin, en tekniker,
säger i Solsjenitsyns Den första kretsen,
när säkerhetschefen hotar att klämma åt honom,
att det finns bara hans liv att ta
och han är inte rädd för döden.
Kläderna, ja, till och med näsduken han snyter sig i
tillhör den allsmäktige staten-diktatorn.
Han har inga anhöriga.
Han har genomgått många stadier av förnedringar
och förödmjukelser utan att böjas.
Hans insikt är skållad i många läger under många år.
Det finns inget annat än livet att ta,
och det är honom likgiltigt,
ty sju bottnar under helvetet upphör den starkaste
kraften av alla, livsdriften, att verka.
Därför talar han sanning.
Dess verkan är fruktansvärd.
Som på en röntgenbild är rötan i systemet avslöjad
Säkerhetschefen ser den förlamning,
som omsluter honom själv,
känner kedjorna som håller honom fast,
sveket som ger svek tusenfalt igen,
medan fången självklar, öppen
vilar i sin oåtkomliga integritet.
En människa som man berövar allt är fri igen.

Av detta har jag lärt,
skolat min rädsla så att jag växer
rakare igen.

Därför kan jag erinra om den allvarliga cirkeln
under kökslampan vid bordet i baracken på bruket,
män som talade lugnt om socialismen,
om vad de läst i Tiden av en skribent med klara ögon.
Han finns här i dag.

Jag förmodar att deras spaningsuppdrag var viktigt.
Stundom blev samtalet hetsigt av motsatser,
motspråk, som när vågor välter mot varandra,
förda till stranden av flera vindar.

Nu säger en av dagens lojala, självsäkra poeter
att diktarna ska gå ut till folket och förse
detta anonyma folk med argument.
Då kan politikerna fortsätta att administrera
en allt mer komplex ekonomi.
Han aktar sig för att tala om rättens krater.

Jag tror mig veta och det får gärna
låta skrytsamt och förmätet,
att folket redan har det bästa av argument,
ty de upplever med kropp och själ vad som sker.
För 14: 50 i timmen lånar de ut sina kroppar,
för att nu hälsa från traktorfabriken.
Akta dig för att tala med dem om själen,
då möter du blickar som nässlor,
som syra som renar stål.

Försök att tala med dem om färdriktningen.
En röst ekar dovt i futten där arbetarna har rast
Fritiden? Vi flår kapsylen av en sjuttifemma
när veckan är slut.

4
Jag erkänner att det skulle ligga bättre till
på tungan att från denna plats i panegyriska
ordalag skildra den kollektiva gärning
som begynte när skräddargesällen for ut.
Det går att mäta den i kalorier, protein
och hygien. Längre tumstockar behövs nu
när pojkarna mönstrar beväring.
Jag bugar mig i vördnad för allt detta,
ty jag vet att tryggheten är det bästa fundamentet
om man vill göra sig fri.

Ändå känner jag på mig att någon måste åter
klättra upp i päronträdet och tala elementärt.
Min far var skräddarson och insöp också han
socialismen med vandrande gesäller.
Själv erbjuder jag hyskor,
eftersom jag inte kan sy knapphål.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Stig Sjödin 7 november 1971

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om august palm, stig sjödin, dikt under päronträdet, vad vilja socialdemokraterna, socialdemokraterna, socialism

Fyrtio år av interregnum

”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Det verkar som den europeiska socialdemokratins kris är ämnet för dagen. I land efter land har socialdemokratiska regeringar fallit och de socialdemokratiska partierna fått rekordlågt stöd hos väljarna. Allt som oftast hänvisas det till att det bara för ett tiotal år sedan satt socialdemokratiska partier i regeringsställning i snart sagt hela Europa. I detta korta perspektiv (och ett decennium är ett kort perspektiv) framstår nederlaget som plötsligt och oväntat. Högerns övertagande av regeringstaburetterna, inte sällan med parlamentariskt stöd av postfascistiska och xenofoba partier, blir till ett blitzkrieg, ett plötsligt anfallskrig på arbetarrörelsen och den politiska vänstern som man saknat förberedelser och vapenmakt att stå emot.

Men vi kan inte tala om socialdemokratins kris i detta korta perspektiv. Det är heller inte något som går att diskutera enbart i valtekniska termer. Socialdemokratins kris består i att vi sedan nästan fyrtio år befinner oss i ett accelererande interregnum.

Begreppet ”interregnum” har sin ursprungliga betydelse i den period av osäkerhet som uppstår när en furste avlidit eller tappat kontrollen över sina förläningar och det ännu inte finns någon efterträdare som tagit över och etablerat sin auktoritet. När nittonhundratalets främste marxistiska teoretiker Antonio Gramsci använde interregnum i citatet ovan gjorde han det för att förklara varför fascismen växte sig stark under tjugo- och trettiotalen. Han skrev det i Mussolinis fängelse och kunde känna dessa ”morbida symptom” in på bara skinnet.

Men Gramscis användande av begreppet blir än mer intressant om man sätter det i samband med ett annat av hans begrepp: den moderna fursten. Han använde det i analogi med Machiavellis klassiska studie i härskandets konst. Men hos Gramsci är fursten inte en individ. Istället är det

”en organism, ett komplext samhällselement i vilket en kollektiv vilja, som redan har erkänts och i någon mån har hävdat sig själv i handling, börjat ta konkret form. Historien har redan tillhandahållit denna organism, och det är det politiska partiet”.

Genom att väva samman dessa gramscianska begrepp hamnar vi i ett interregnum mellan två furstar, i tomrummet mellan två partier. Partiet är det organiserade uttrycket för en kollektiv vilja att forma samhället. Men de är samtidigt formade i konkreta historiska situationer och måste därför utvecklas för att hålla jämna steg med omgivningen. Han skriver:

”Partier kommer till, och konstituerar sig som organisationer, för att påverka situationen vid de tillfällen som är historiskt livsviktiga för deras klass; men de är inte alltid kapabla att anpassa sig till nya uppgifter och nya epoker, inte heller att utvecklas i takt med de övergripande maktrelationerna (och därmed deras klass relativa position) i landet i fråga, eller på det internationella fältet. När man analyserar partiers utveckling, är det viktigt att skilja ut: dess sociala grupp; massmedlemskapet; deras byråkrati och generalstab. Byråkratin är den mest farligt inskränkta och konservativa kraften; om den bildar en enhetlig kropp, som står för sig själv och känner sig oberoende av medlemsmassan, blir partiet till slut otidsenligt och vid tillfällen av akut kris är det tömt på sitt sociala innehåll och lämnat hängande i fria luften.”

Det interregnum den europeiska socialdemokratin befinner sig i började formulera sig under tidigt sjuttiotal. Socialdemokratin som vi känner den tog form under de fyrtio år som följde på den stora depressionen. Klasskompromissen mellan arbetarrörelse och industribourgeoisie och ett starkt folkligt stöd för socialdemokratins ledande roll i det välfärdskapitalistiska samhällsbygget är centrala delar i den socialdemokratiska modellen. Den materiella basen för en sådan modell var ett expanderande industrikapital som skapade såväl de ekonomiska förutsättningarna för välfärdsbygget som de organisatoriska förutsättningarna för arbetarrörelsen. Det var på de stora arbetsplatserna i tillverkningsindustrin som arbetarklassen lärde sig att organisera sig som en kollektiv kraft, att gå från att vara en klass i sig till att bli en klass för sig.

Bretton Woods fall och energikrisen i början av sjuttiotalet blev startskotten för en grundläggande omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalet blev rörligare och mer oberoende av den nationella kontext den växt fram i. Den ekonomiska globaliseringen flyttade allt större delar av industriproduktionen till delar av världen som tidigare endast hade varit imperialistiska råvarulager. Det gamla samhällets lojaliteter och strukturer började brytas upp och en postindustriell verklighet har skapat andra i dess ställe. Finanskapitalets jakt på profit har (åter)varufierat många av de välfärdstjänster som bäddades in i efterkrigstidens samhällsbygge. Förutsättningarna för socialdemokratin har förändrats.

Det gamla är döende och det nya är ännu ej fött. Här någonstans måste diskussionen börja. Hur ser samhället ut idag? Hur ser kapitalismen ut idag? Och hur har det påverkat samhällets klasstruktur? Vad är det organisatoriska uttrycket som ska bära upp en socialdemokratisk idé i framtiden? Vad ska den idén bestå i? När alternativen är oklara är det lätt att antingen som en kalv stanna vid sin döda mors lik eller att låta sig adopteras av vargflocken som rev henne, i dessa situationer uppstår morbida symptom. Men även i mörkret finns stigar att finna som leder bort mot gryningen, framtiden.

Läs även John Kearne om socialdemokratins uppgång, fall och återfödelse och Immanuel Wallerstein om socialdemokratins framtid.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om antonio gramsci, interregnum, fursten, socialdemokrati, kapitalism, socialdemokraterna

Är fackföreningsrörelsen ett problem om man vill bygga vänstern?

Kanadensiska LeftStreamed har publicerat ett spännande föredrag med sociologen Francis Fox Piven om fackföreningsrörelsens roll i att bygga vänstern historiskt, och vilken roll den spelar idag.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om francis fox piven, leftstreamed, fackföreningsrörelsen, kapitalism, vänstern

Välfärdskapitalism eller kapitalistisk välfärd?

Idag publicerades mitt bidrag till den diskussion om ”A New Political Economy and the Good Society” som Social Europe Journal har initierat tillsammans med Compass, Friedrich Ebert Stiftung and Soundings.

Jag bidrar med en text som fått rubriken Welfare Capitalism or Capitalist Welfare?. I den har jag försökt sammanfatta en del tankar jag har skrivit om här på bloggen under de senaste åren. Jag rör vid kapitalismens omdaning under de senaste decennierna, begreppen ”närande och tärande”, återvarufieringen av välfärdstjänster, funktionssocialism, det välfärdsindustriella komplexet, kontramarknaden och något om vad socialdemokrati bör vara i ett postindustriellt, kunskapsintensivt kapitalistiskt samhälle.

Några andra texter jag skrivit på temat är Några förslag för en modern socialdemokrati, Funktionssocialismens blinda fläck, Det välfärdsindustriella komplexet och välfärdens kärna och Norbergs blinda fläck.

Läs också Johannes Åsbergs utmärkta inlägg om varför vi ska ha en statlig enhetsskola.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, social europe journal, politisk ekonomi, välfärdskapitalism

Vad är en socialdemokratisk politisk ekonomi?

Social Europe Journal har, i samarbete med Compass, Friedrich Ebert Stiftung och Soundings, sedan början av oktober haft en serie med texter om ”en ny politisk ekonomi och det goda samhället” (jag kommer själv att delta med en text). Idag publicerade man istället en inspelad intervju med Professor John Weeks. Mycket intressant tycker jag.

Läs även Jimmy Sands inlägg om den generella välfärdens princip.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, politisk ekonomi, social europe journal, john weeks,

Tillbaka till framtiden, SvD?

Den svenska rävjaktskonservatismens främste banérförare Claes Arvidsson konstaterar med anledning av den framtidskommission som Vänsterpartiet tillsatt och med ett faktiskt ganska konservativt citat av kommissionens ordförande Ida Gabrielsson att vänstern längtar tillbaka till ett Sverige som inte längre finns.

Gott så. Det är hans uppgift som borgerlig idéproducent. Men lustigt nog gör han det samma dag som hans ledarsida publicerar en krönika av den svenska livmoderkonservatismens grand old lady, Elsie Claeson, där hon skriver att ”det gamla har blivit det nya” och konstaterar att hon är ”antimodernist”.

Det är inte lätt att förstå varför Claesons femtiotalsvurm är ”det nya” medan Gabrielssons åttiotalsdito (?) är det gamla. Och om man nu ska ha en femtiotalsvurm så känns det ju faktiskt som det är just den modernistiska framstegsoptimismen – snarare än unkna och samhällsekonomiskt katastrofala hemmafruideal – som Henrik Berggren beskriver i  sin nya biografi över Olof Palme som är värd att reclaima. Underbara dagar framför oss, liksom.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om claes arvidsson, elsie claeson, ida gabrielsson, konservatism, vänsterpartiet, svd

Norbergs blinda fläck

Den marknadsliberale debattören Johan Norberg har en krönika i Metro där han lyfter fram en uppgift om att det inte skapats några nya arbetstillfällen i privat sektor sedan 1950. Och det stämmer säkert. Ur Norbergs synvinkel är det här ett stort problem och förmodligen ett  resultat av socialdemokratins hegemoniska grepp om Sverige under efterkrigstiden.

Själv har jag svårt att se det som ett självklart problem. En dominerande anledning till att det inte är fler jobb i privat sektor idag är ju att det helt enkelt behövs färre för att producera mer idag. Det är inte samma jobb som finns idag som då, och varje jobb är mer produktivt. Vilket också innebär att det inte är som Norberg antyder att kakan inte har ökat sedan 1950.

Enligt Ekonomifakta är svensk BNP per capita 3,5 gånger större 2009 som det var 1950. Med tanke på att vi som Norberg påpekar dessutom är 2,3 miljoner flera blir ju den totala BNP-ökningen ännu högre. Vilket i sin tur frigjort resurser för att anställa människor att sköta andra arbetsuppgifter i samhället.

Underförstått i artikeln finns just det hemska att de nya antalen arbeten som skapats sedan 1950 har tillkommit i offentlig sektor. Arbeten som gärna beskrivs som tärande på ekonomin. Men då glömmer man att många av dessa jobb finns i den utbildningssektor som Norberg ser som en förustättning för framtida jobb och att många av de jobb som finns i privat sektor idag (till skillnad från före 1950) är beroende av den för att överhuvudtaget existera.

Vi kan också ta ett exempel från min egen hemstad Uppsala. Här finns en stor och dynamisk biomedicinsk bransch. Det är helt enkelt en närande del av ekonomin. Men samtidigt är det en kunskapsintensiv industri som kräver att det finns en omfattande offentlig sektor i dess närhet, universitet och forskningssjukhus. Den tärande sektorn blir en förutsättning för den närande sektorn.

Kakan blir inte större för att fler jobbar i just privat sektor. Om det vore så skulle det räcka med att förbjuda traktorer och skicka ut folket på åkrarna med liar och räfsor. I en modern ekonomi är det meningslöst att göra den konstlade uppdelningen mellan närande och tärande delar av ekonomin. Jag föredrar att bonden fortsätter att köra sin skördetröska och att vi istället anställer statarnas barnbarn som forskare, labratorieassistenter och systemutvecklare. Oavsett om det råkar vara i privat eller offentlig sektor.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om johan norberg, metro, välfärdskapitalism

Ed Miliband leder brittisk socialdemokrati

Jag har varit borta från civilisationen några dagar och under tiden valdes Ed Miliband till partiledare i brittiska Labour. Det känns bra, han var min kandidat. Kanske återkommer jag med ett längre inlägg senare. Men ovan har vi hans tacktal.

Håkan A Bengtsson har också skrivit.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ed milband, labour, storbritannien, håkan a bengtsson