Socialistisk skolning

Några tips som ramlat ner i mejlen som kanske kan vara av intresse?

Välkommen till en ideologisk sommarkurs!

”Hur mår arbetarrörelsen? Vad ska vi ha arbetarrörelsen till? Vilka är de viktiga framtidsfrågorna och hur får vi makt över vår gemensamma framtid?”

Deltagare från s-studenter, SSU, LO och andra delar av arbetarrörelsen möts under fyra dagar för att diskutera dessa frågor. Tillsammans kommer vi att kartlägga och analysera hur arbetarrörelsens förutsättningar ser ut för att mobilisera för ett i grunden förändrat samhälle. Kursen bygger på teoretiska kurspass som kompletteras med workshops, filmvisning, diskussioner, artikelskrivning och grupparbeten. Närmare schema över detta kommer senare.

Var? Viskadalens folkhögskola

När? Den 19-23 augusti 2009

Varför? För att diskutera de ständigt högaktuella poltiska frågor som rör arbetarrörelsens hjärta och hjärna.

Vi ser gärna att du som söker till denna kurs har fyllt 18 år. Antalet platser är begränsade! Sista anmälningsdag är 31 juli. Skicka ett mail till sommaruniversitet.2009@folkbildning.net, eller till kajsa.borgnas@s-studenter.se, med dina kontakt- och personuppgifter samt vilket distrikt/klubb/organisation du är medlem i. Deltagande, boende och resa är gratis.

För (preliminärt) schema – se nedan.

VÄLKOMMEN!

Onsdag 19 aug. Ankomst till Viskadalen

Information, in-chekning, middag.
19.00 ”Att skriva politiskt” , Olle Svenning, krönikör Aftonbladet

Torsdag 20 aug. Samhällsanalys – socialdemokrati

09.00 ”Socialdemokratins själ” Yvonne Hirdman – professor i samtidshistoria, Södertörns Högskola, författare bl.a. till boken ”Det tänkande hjärtat” om Alva Myrdal.
13.00 ”Socialdemokratins storhetstid” Kjell Östberg – föreståndare för samtidshistoriska institutet, författare till boken ”Olof Palme – i takt med tiden”. Lars Ekdahl –författare till en bok om Rudolf Meidner.
15.00 ”Socialdemokratin och 90-talet. Klass idag” Jenny Andersson – forskare institutet för framtidsstudier. Författare till en bok om socialdemokratins 90-tal.

Fredag 21 aug. Kultur, media och språk – hur formar vi varandra?

09.00 ”Makten över tanken – kultur, kunskap och bildning” Bengt Göransson – tidigare kulturminister (s), medarbetare på ABF-Stockholm.
e.m./kväll Filmvisning – gemensam tolkning

Lördag 22 aug. Moderna utmaningar – vad är problemet?

09.00 ”Är du lönsam lille vän?” Ulf Bjereld – professor i statsvetenskap Göteborgs Universitet Ett föredrag om kunskapen som klassmarkör, förändringar i föreställningar om auktoriteter och universalism efter -68. Finns kunskapssamhället?
13.00 ”Reformism – vad ska vi göra? Vem ska göra det?” Sverker Gustavsson – professor i statsvetenskap Uppsala Universitet Örjan Nyström – LO Göteborg, författare till bl.a. ”Reformismens möjligheter” Ursula Berge – Ett samtal om de politiska framtidsfrågorna. Vad ska vi göra, vem ska göra det?
15.00 ”Klimatet, resursfördelningen och hållbarheten” Lena Sommestad – ekonomisk historiker, Uppsala Universitet, tidigare miljö- och samhällsbyggnadsminister (s). David Jonstad – journalist, i augusti aktuell med klimatboken ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”. Ett samtal om klimatkrisen och vad ett hållbart samhälle egentligen innebär          

Söndag 23 aug. Demokrati på 2010-talet, inflytande, rörelse och politiskt engagemang

10.00 Filmvisning – ”Facking generation!” Moa Forstorp – producent bakom filmen ”Facking generation” Frida Risberg – Videomixanställd – huvudrollsinnehavare Ett samtal med publiken om inflytande, fackets roll, ungas makt i arbetslivet och samhället.
11.00 Partier i rörelse? Rörelser utan behov av partier?” Magnus Wennerhag – doktor i sociologi med inriktning på sociala rörelser Morgan Johansson – riksdagsledamot (s) Ett samtal om demokrati och inflytande på 2000-talet. Hur har vi inflytande? Hur fungerar parlamentarismen? Partiernas framtida roll. Var finns rörelse?

***

Socialistiskt forum 28/11

Socialistiskt forum samlade förra året över 2000 personer i ABF- huset. I år, för åttonde gången fortsätter vi att samla till Sveriges största forum för vänsterdebatt. I år äger Socialistiskt forum rum den 28 november.

Om din organisation vill arrangera ett seminarium, samtal, föreläsning eller kulturinslag så är ni välkomna att mejla in en arbetsrubrik, några korta meningar om innehållet och namn på medverkande. Vi behöver ha ditt förslag senast den 1 september. Precis som tidigare kommer vi med största sannolikhet behöva slå samman programpunkter för att gå iland med det stora programarbetet och rymmas i de salar som står till förfogande. Under september kommer vi ta kontakt med respektive organisation, bolla idéer och arbeta vidare.

Er organisation är så klart välkomna att ha bokbord under forumet. Är ni intresserade så mejlar ni in er organisations namn och kontaktperson så sätts ni upp på listan över bokbordshållare.

Slutligen, sprid gärna den här informationen vidare till andra organisationer som du tror skulle vilja medverka på Socialistiskt forum 09.

Varmt välkomna i november!

Moa Elf Karlén

Samordnare Socialistiskt forum

moa.elf.karlen@abfstockholm.se

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

Inga yrkespolitiker till kongressen!

Det drar ihop sig till val av ombud till den socialdemokratiska partikongressen i höst. I Stockholms arbetarekommun ska man välja ut 20 ombud av 123 kandidater. När det valdes ombud till extrakongressen för två år sedan var det 20 av 24 som var eller hade varit heltidspolitiker. Och ja, jag röstade på ett antal av dem. Men den här gången kommer jag att konsekvent välja bort heltidspolitikerna. Det finns ett värde i att det är andra än de som styr skutan till vardags som drar upp partiets stora linjer. Man kan givetvis fråga sig var man ska dra gränsen. Ska man välja kända föredettingar och apparatchiks från rörelsen? Framförallt i Stockholm är det svårt. Hur gör man med funktionärer i till exempel ABF och fackföreningsrörelsen? Jag väljer att dra gränsen vid de som är förtroendevalda heltidspolitiker och anställda av partiet. Inga riksdagsledamöter, landstingsråd, borgarråd eller partifunktionärer kommer väljas via min valsedel.

En organisation som aspirerar på att vara en folkrörelse måste också bäras upp av gräsrötter. Kongressen ska vara ett tillfälle för medlemmarna att ställa saker och ting till rätta och ställa sina företrädare till svars. Så är det inte idag. Istället påminner partikongresserna om personalfester för kommunalråd och riksdagsledamöter.

Se det gärna som ett upprop, ett uppror. Våga vägra yrkespolitiker när ni väljer era kongressombud!

Här hittar du Stockholms AK:s kandidater.

Intressant?

Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?

En rödgrön draklya?

BBC har under några säsonger sänt serien ”Dragons Den” som går ut på att presumtiva entreprenörer får lägga fram sina idéer för fyra investerare och försöka övertala dessa om att de ska investera i deras företag. I Sverige sänds den på TV8 och en svensk version kommer att produceras av SVT. I samband med sin nyårskonferens gjorde den medlemsbaserade brittiska tankesmedjan Fabian Society ett liknande arrangemang där opinionsbildare av olika slag fick presentera policyförslag för en panel av ministrar.

Ett sätt att använda ett liknande koncept skulle kunna vara att låta opinionsbildare av olika slag (forskare, fackföreningsföreträdare, folkrörelserepresentanter och experter av olika slag) presentera policyförslag för företrädare för de olika rödgröna arbetsgrupperna (en för varje parti). ”Drakarna” får sedan fråga ut opinionsbildaren om för- och nackdelar med förslaget. Syftet med processen skulle vara att både att berika arbetet med att skapa en rödgrön politik och att öka insynen i ett arbete som annars riskerar att ske bakom lyckta dörrar vid nattmanglingar på diverse kursgårdar.

Man skulle kunna tänka sig att man låter varje arbetsgrupps område behandlas under en lördag vardera. En lämplig arrangör för ett sådant arrangemang skulle vara ABF Stockholm (möjligen i samarbete med Ordfront?). Kanske skulle opinionsbildarnas förslag dessutom kunna vara grunden för en (serie) pamflettantologi?

En rödgrön valrörelse, en rödgrön folkrörelse?

De senaste årens presidentvalskampanjer i USA har fått de svenska partiernas kampanjstrateger att kasta fuktiga blickar mot de insamlade kampanjkassorna och de många frivilliga. Samtidigt ser nog de flesta svårigheter med att rakt av överföra de amerikanska erfarenheterna till det svenska partisystemet med de trösklar som uppstått som ett resultat av de senaste decenniernas medlemsras. Det fanns en tid då stora delar av befolkningen politiskt identifierade sig med ett visst parti. Så är det inte idag. Allt färre har en personlig koppling till ett politiskt parti och att ta steget in är alltför stort för många. USA:s valsystem och medlemslösa partitält gör det å andra sidan lättare att fylla identiteten som demokrat eller republikan med ett eget innehåll, och man kan i lika stor utsträckning identifiera sig som det man inte är.

Men frågan är om den allt mer cementerad blockpolitiken inte ger utrymme för ett mer inkluderande deltagande i den politiska processen? Inte i första hand genom att fler söker sig till de enskilda politiska partierna, utan för att de identifierar sig som tillhörande ett progressivt block som snarare är vänster än höger, rödgröna snarare än blå. Kan man hitta former för dessa att närma sig politiken på sina egna villkor?

Jag tror att det är möjligt att bedriva en rödgrön valrörelse 2010 parallellt med de enskilda partiernas valrörelser. Men om man ska göra det måste man våga släppa på tyglarna och låta människor organisera sig åtminstone delvis efter eget huvud. Med fokus på de frågor de tycker är viktiga, men med bas i ett gemensamt rödgrönt valmanifest. I den form de tycker passar dem, men samordnade i en större struktur.

Även om en kampanj av det här slaget i första hand handlar om att ge de som är oorganiserade möjligheten att organisera sig så kommer det kräva att man kommer över en del misstänksamhet mellan medlemmarna i de olika partierna. Man måste helt enkelt lära känna varandra och vilka likheterna och skillnaderna som finns i åsikter och kultur.

Ett sätt att skapa förtroende är att helt enkelt umgås. I USA har det till exempel utvecklats en rörelse som kallas Drinking Liberally som helt enkelt handlar om att skapa öppna sociala samlingsplatser för individer som hör hemma till vänster genom att annonsera att man träffas på en viss bar vid en viss tidpunkt (till exempel Kvarnen, på tisdagar i jämna veckor klockan 19) för att umgås och bygga kontaktnät.

Andra sätt skulle till exempel vara att ABF arrangerar seminarier och studiecirklar där man både lär sig mer om de politiska frågorna och hur man bedriver en effektiv valkampanj.

Men i slutändan är det inte frågan om att partimedlemmarna ska göra en sak till. Det handlar om att andra ska kunna närma sig politiken i en annan form än den traditionella. Jag tror att det finns en möjlighet att en sådan kampanj inte bara skulle vitalisera det politiska deltagandet. Det är också möjligt att den faktiskt skulle kunna finansiera sig själv (även om den förmodligen skulle behöva ekonomiskt stöd från partierna och/eller andra intressenter inledningsvis). Jag tror att tröskeln för att skänka pengar till en gräsrotsrörelse utanför partierna, snarare än till partierna själva är lägre. För även om Sverige saknar den tradition av att skänka pengar till politiska kampanjer som finns i USA så har vi en väl utvecklad vana att skänka pengar till olika frivilligorganisationer. Betänk hur mycket pengar som skänktes efter tsunamin. Den borgerliga regeringens försämringar i kombination med finans- och klimatkriser borde kunna ge känslan av en samhällelig tsunami.

Det finns utrymme för en rödgrön valrörelse 2010 som kan vara grunden till en rödgrön folkrörelse för 2000-talet. Det är ett utrymme som bör undersökas.

Män med skägg samtalar

Ett intressant samtal på ABF-huset imorgon. Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman samtalar med Leif Pagrotsky (socialdemokratisk riksdagsledamot) på temat “Roosevelt 1933 – Obama 2009: A new New Deal?”

• Fredag 12 december kl 15.30, ABF-huset, Sveavägen 41

• Entré 50 kr

• Biljettförsäljningen påbörjas kl 14.00.

Det är ett samarrangemang mellan ABF Stockholm och Arenagruppen.

Jag var, jag är, jag kommer vara!

Hos Tvärdrag hittar jag en intressant möjlighet. Man kommer att arrangera en weekendresa till Berlin i samband med 90-årsdagen av mordet på den tyskpolska socialisten Rosa Luxemburg och den tyska revolutionens nederlag. Resan föregås av en studiecirkel som inleds med en föreläsning av historikern Håkan Blomqvist på ABF-huset på tisdag, 9 december, klockan 18.00.

Hennes sista skrivna ord (i fri översättning från engelska):

”Ledarskapet har misslyckats. Ändock, ledarskapet måste återskapas av massorna och ur massorna. Massorna är det avgörande elementet, de är klippan på vilken revolutionens slutliga seger ska byggas. Massorna fanns på höjderna; de har utvecklat denna ‘förlust’ till en av de historiska förluster som är den internationella socialismens stolthet och styrka. Och det är därför den framtida segern kommer att blomma upp ur denna ‘förlust’. ‘Ordningen härskar i Berlin!’ Ni dumma medlöpare. Er ‘ordning’ är byggd på sand. Redan imorgon kommer revolutionen att ‘resa sig själv med ett skrammel’ och kungöra med fanfar, till din skräck: Jag var, jag är, jag kommer vara!

En rörelseintellektuells vardag…

Det är ju lite förmätet att kalla sig intellektuell. Det har en air av elfenbenstorn och långa essäer på SvD:s kultursidor. Något som sker långt från den egna vardagen. En vardag som den här veckan har bestått av att leda en cirkelträff om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en tvärfacklig grundkurs och en fackligpolitisk medlemsutbildning, kombinerat med lite löst bloggande. Då kan det vara skönt att kunna luta sig tillbaka mot den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans syn på de intellektuella. Hanna Finmo och Magnus Wennerhag redogör för den i inledningen till debattantologin Från smedja till sambandscentral:

”När han i sin samhällsteori talade om intellektuella avsåg han människor som hade en viss funktion i samhället, snarare än att de tillhörde ett visst skrå, nämligen akademins traditionellt lärde. Intellektuella var i Gramscis ögon de som tog sig an att beskriva samhället på ett sätt som gjorde det begripligt och fick det att hänga ihop – i syfte att bevara samhället så som det var, eller för att förändra det.

Vidare menade Gramsci att de intellektuella inte heller gick att betrakta som frikopplade från eller ställda över olika gruppers konflikter om makten över samhällsutvecklingen. Tvärtom menade han att de intellektuella – medvetet eller omedvetet – alltid var förbundna med specifika intressen, i och med att deras beskrivningar av hur samhället var eller borde vara beskaffat alltid gynnade somliga grupper mer än andra. det innebär att olika typer av kunskaper också sätter olika gruppers intressen i centrum. Och de föreställningar som flertalet ser som uttryck för ’sunt förnuft’ är inget annat än en allmän acceptans av tankar som en gång fördes fram i syfte att åstadkomma förändring.”

Finanskrisen – begränsning eller möjlighet?

I helgen är det Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm (ladda ner program här). Jag kommer personligen att leda en extrainsatt paneldiskussion om Finanskrisen och vad den kan betyda för möjligheterna att föra en progressiv vänsterpolitik.

Finanskrisen – begränsning eller möjlighet?

I över tre decennier har högern använt kriser för att flytta fram sina positioner. Nu befinner sig kapitalismen i sin värsta kris sedan den stora depressionen. Är de begränsningar som normpolitiken satt på samhällsekonomin fortfarande rimliga, eller kan krisen vara startpunkten på en offensiv vänsterpolitik? Hur kan en sådan politik i så fall se ut?

Medverkande:
Jenny Andersson, forskare, Institutet för framtidsstudier
Stefan Carlén, Förbundsekonom, Handelsanställdas förbund
Emma Lennartsson, ordförande, Arbetarrörelsens ekonomiska råd

Samtalsledare: Fredrik Jansson, skribent och debattör

När: Lördagen 15 november, kl 16.00-18.00
Var: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangör: ABF Botkyrka-Salem