Det är det här valet handlar om

”Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.

Idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet. Nu ska jag berätta om de senaste fem åren av hennes liv.

Jag vet att det finns de som tycker att det är jobbigt när det blir personligt, att det privata är obehagligt. Men för att jag skall få rätsida på det här krävs att jag lyfter ner det på en individnivå. Ni som inte klarar det, ja ni slipper. Ni kan fortsätta att se på samhället som en aggregerad massa, men ni missar mycket av verkligheten.

För ungefär fem år sedan blev min mamma sjuk…”

Jag vill bara rekommendera vad som kan vara valspurtens viktigaste läsning. Det är en lång text som vill slita ditt hjärta i stycken. Men det är så här det ser ut i Borgarnas Sverige. Det här är resultatet av att du fått några hundralappar mer i plånboken.

Läs Sveket och fundera sedan igenom vad du vill leva i för samhälle. På söndag är det du som väljer.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sveket, klamydiabrevet, alliansen, sjukförsäkring

Du ska ta ledningen och makten

Daniel Swedin skriver bra i en krönika i Dalarnas Tidningar (här på hans blogg) om regeringsalternativens valmanifest och myten om de brutna vallöftena. Faktum är att svenska regeringar i väldigt stor utsträckning utför vad de lovar.

Allt skit som borgarna har genomfört sa de också att de skulle genomföra. Visserligen levererade de samtidigt en berättelse som handlade om ”utanförskap” som skulle brytas och att de var bättre sossar än sossarna. Men deras framtida politik fanns på pränt. Och vi var en hel del som försökte nå genom bruset och tala om vad de faktiskt ville.

Därför är det som Swedin påpekar viktigt att läsa manifesten innan man gör ett val. Skillnaden är större än vad mediadramaturgin vill medge. Det handlar inte om Fredrik eller Mona. Det handlar om vilken samhällsutveckling vi vill ha.

Bertolt Brecht skrev en dikt som passar i sammanhanget (via Ewa Jansson):

Lärandets lov

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!

Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten
Skynda till skolan, du som hemlös är!

Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om daniel swedin, bertolt brecht, val 2010, valmanifest, lärandets lov

Dagens citat: Jobbmanifest? Arbetarparti?

”Det yttersta beviset för att regeringens politik inte är speciellt framgångsrik vad gäller att minska arbetslösheten är att regeringen inte själv räknar med någon större effekt. Det skall ta fyra år till innan Sverige kommer ned till 6 procent, alltså den nivå som Göran Persson-epoken lämnade, och som då ansågs hög.

Ursäkta ett ungdomligt uttryck: WTF? Åtta år för att prestera Göran Perssons resultat? Reinfeldt vann valet på att kritisera ”massarbetslösheten” då.”

Aron Etzler kommenterar Alliansens ”jobbmanifest” i Flammans valblogg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om aron etzler, flamman, fredrik reinfeldt, jobbmanifestet, arbetslöshet, alliansen, göran persson

Dagens citat: Stockholmshögern talar inte om vad de vill

”De borgerliga partierna i Stockholm verkar förvänta sig att människor ska rösta på dem, helt utan program. De lovar inget, men vill ändå ha din röst. Att inte kunna lämna besked om skatten är bisarrt. Redan två och en halv månad efter valet ska en ny skattesats börja gälla. Självklart har väljarna rätt att i god tid före valet få reda på vad den kommer att ligga på, liksom vad som planeras hända med den de kommande fyra åren. Vill borgarna att ytterligare sänka skatten? Vilka verksamheter är det man i så fall vill skära i?”

Marika är inte så imponerad av de borgerliga ”prioriteringar” för Stockholm. Det är inte utan att man förstår henne.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, marika lindgren åsbrink, alliansen,

Grönare politik med de borgerliga?

I Expressen kan man läsa att en grupp på 26 miljöpartister i Botkyrka har lämnat partiet för att kampanja för Alliansen i Riksdagsvalet. Eller så är de kvar i partiet, men ska driva kampanj mot det som ”Gröna för Alliansen”. Det hela är lite oklart. Liksom exakt vad ”upprorsledaren” Ardavast Reshdouni menar när han säger

”Vi upplever att vi kan få mer grön politik om vi jobbar med alliansen”

Innebär det att de är nöjda med regeringens miljöpolitik? Och hur exakt har de tänkt att 26 personer i Botkyrka ska kunna få något avgörande inflytande över en borgerlig regerings miljöpolitik?

På nationellt plan är det här en skitsak som förmodligen har att göra med något i stil med vem som fick stå på valbar plats till Riksdagen eller något. Men det man funderar över är hur det här påverkar det lokala partiarbetet för Miljöpartiet i Botkyrka? Det är ju trots allt inte ett jättestort parti, så 26 personer kan ju i stort sätt innebära hela lokalavdelningen.

Samtidigt kan man läsa att Socialdemokraterna i Stockholm vill sänka priset på SL-kortet. Men det är klart, de får säkert ett bättre bud från Moderaterna. Eller inte.

Även Aftonbladet skriver om avhoppet.

Uppdatering: Och så fick vi veta det egentliga skälet till avhoppet. Även i Aftonbladet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om miljöpartiet, botkyrka, socialdemokraterna, alliansen,

Regeringens fattiga vision

De som följt den borgerliga regeringens framfart blev inte överraskade av Expressens avslöjande att regeringen har som målsättning att sänka den så kallade reservationslönen (det vill säga den lägsta lönen man är beredd att arbeta för). Det var det som var syftet med att försämra och fördyra a-kassan. Det är det här som ligger bakom skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är det som ligger bakom hårdare tag mot sjuka. Försämrar man det sociala skyddsnätet kommer folk att jobba för lägre löner. Och lägre löner kommer på sikt att pressa lönerna för större grupper som inte kan stå emot konkurrensen underifrån. För vad än regeringen påstår så har det inte i första hand handlat om att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om att det inte ska gå att inte arbeta.  Men med en sådan syn blir rädslan, snarare än tryggheten, grundfundament i samhället.

Invändningen mot det här skulle vara att jobbskatteavdraget skulle kunna leda till att man ändå får mer i plånboken. Men ett sådant tänkande skjuter ändå bredvid målet då det bygger på den tämligen underliga idén att skatt bara är konfiskerad egendom. I realiteten används skatt till gemensamma nyttigheter och konsumtion som inte finns om det inte finns skatteintäkter.

Sen vill man kränga gemensam egendom. Till vilket pris som helst vad det verkar det som när man ser den borgerliga majoritetens rea i Stockholm. Säljer man verksamheter för några tiotusentals kronor som kan ta ut miljonvinster ett år senare så visar man uppenbarligen ingen respekt för skattebetalarna. När det gäller statliga företag så kan man fråga sig om det är särskilt framsynt att sälja statliga inkomstkällor när allt färre kommer att producera allt mer i framtiden. Kan vi verkligen se på tillväxt och skatteinkomster genom en 1900-talslins där det likställs med arbetade timmar?

Det här verkar vara kontentan av vad borgerligheten vill med makten. Inte direkt oväntat, men ganska fattigt som vision.

Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.

När man ska visa framfötterna kommer man med idiotiska förslag som att svenska högskolor ska kunna ta betalt av utländska studenter. På kort sikt handlar det om att göra utbildning till en marknad. Vilket i sig är dumt när framtidens välfärd i stor utsträckning kommer bero på att vi har en välutbildad befolkning. Men resultatet på längre sikt kommer det innebära att många presumtiva utländska studenter väljer en likvärdig utbildning i till exempel Australien för språket och vädret framför till exempel Borås. Vilket innebär att Sverige går minste om studentens konsumtion (och momsintäkter). Att viktiga utbildningar kanske måste ställas in om inte tillräckligt många kvalificerade svenskar är intresserade ett visst år. Eller kanske värst av allt, att framtida kontaktytor mellan Sverige och tillväxtmarknader försvinner.

Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratt löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.

Läs även Socialdemokraternas jobbprogram (och Dagens Arenas berättigade kritik av den).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, alliansen, regeringen, socialdemokraterna.

Betalningsförmåga före behov

I Statistiska centralbyråns (SCB) Tidskriften Välfärd (2/09) kan man läsa en intressant genomgång av skattereduktionen för hushållsnära tjänster under 2007. Inte helt oväntat visar det sig att det är höginkomsttagare som dragit nytta av den borgerliga kontrareformen. De som nyttjade skattereduktionen hade en medianinkomst på 430 000 kronor per år, motsvarade siffra för befolkningen i stort är 240 000 kronor per år. Endast tre promille (!) av de som tjänar under 300 000 kronor per år använde sig av möjligheten, medan fyra procent av de som tjänar över 500 000 kronor gjorde det.

En intressant detalj är att pensionerade kvinnor är överrepresenterade bland de som använde sig av möjligheten. Och det kan man ju unna dem kan man tycka. Men man kan ju samtidigt fråga sig varför vi ska ha ett system där betalningsförmåga ska ha företräde framför behov? Det vi ser som en följd av den här typen av kontrareformer är en förskjutning av hushållsnära tjänster från skattefinansierad sådan efter behov (”hemtjänst”) till en privatfinansierad lyx för de få.

Det går inte ens att säga att skattereduktionen lett till flera arbetstillfällen. Precis som vi som motsatte oss reformen påtalade redan innan det genomfördes (jag skrev om det borgerliga förslaget i april 2006).

Även Rebella har skrivit om artikeln.

Läs även något helt annat: Röda raketer skriver intressant om en alternativ läsning av Machiavelli.

Intressant?

Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?

Ett nytt politiskt projekt i skuggan av krisen

Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.

Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.

Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.

Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.

S-buzz har koll på jobbävningen.

Kärnkraften är partitaktik, inte energistrategi

Kärnkraftsfrågan är som bekant uppe på dagordningen igen. Borgerligheten har på ett skickligt sätt lyckats förvandla ett politikområde som traditionellt har präglats av blocköverskridande överenskommelser till en blockskiljande fråga. Man kan orda till döddagar om centerns svek och borgarnas berusning över att för en gång skull sitta vid makten. Jag tror vi kan konstatera att det är ytterligare ett steg på vägen mot ett stort allmänborgerligt parti. Centerpartiet lägger sin landsbygds- och miljöprofil på hyllan samtidigt som Folkpartiet upphör vara socialliberaler, Kristdemokraterna att vara värdekonservativa och Moderaterna…, de har ju lagt till prefixen ”nya” och klätt järnnäven i sammetshandske (att det inte är en arbetshandske står väl klart vid det här laget). Som taktik har det varit skickligt, som strategi är jag mer tveksam. Ju mer strömlinjeformade de blir, desto troligare blir den borgerliga kannibalismen och flykten till partier både till vänster och höger om alliansen.

Jag har dragit mig för att skriva något om kärnkraftsfrågan. Helt enkelt för att jag inte känner mig så konsekvent som jag vill vara. Jag har förståelse för att frågan om kärnkraften har dykt upp igen. I tider som präglas av klimatångest och industrivarsel är det naturligt att många sträcker sig efter de enkla och välbekanta lösningarna. Kärnkraften har ju trots allt varit en både klimatvänlig och hyfsat pålitlig leverantör av energi till svensk industri.

Jag är dock skeptisk till kärnkraften som en framtida energikälla. Även om själva driften är hyfsat säker så finns det fortfarande klara brister både när det gäller brytningen av uran och slutförvaringen. När det gäller det förra kan jag inte låta bli att tycka att det är lite underligt att de som förespråkar kärnkraft inte samtidigt förespråkar att Sverige ska börja bryta uran. Det borde ju ge både energioberoende och nya arbetstillfällen. Svaret är självfallet att de vet att det stöd som kärnkraften idag har i opinionen skulle krympa ihop till ett ingenting om även det ledet i processen skulle förläggas till Sverige. Istället väljer man att blunda för det, riskerna med uranbrytningen läggs någon annanstans, på någon annan, utom synhåll.

Vad gäller slutförvaringen borde det vara självklart att något som måste isoleras i 100 000 år innan det är ofarligt också är orimligt. Ta samma tidsrymd och sväng om den 180 grader och fundera på var vi skulle hamna då. För 100 000 år sedan hade människan inte lämnat Afrika eller börjat bruka jorden. De tidsmässiga och kulturella perspektiven är ofattbara. Sverige har funnits som statsbildning i långt under 1 000 år. Hur ska vi kunna ta ansvar för något som med största sannolikhet kommer att utgöra en fara långt efter att Sverige, alla andra idag existerande institutioner och förmodligen mänskligheten har upphört?

Men folket vill ju ha kärnkraft. De säger ju så i opinionsundersökningarna. Men är det någon som på allvar tror att en så överväldigande majoritet skulle svara jakande på frågan om det fanns en verklig debatt om alternativen. En debatt om uranbrytning, kärnkraftens verkliga kostnader, slutförvaringen? En debatt som på allvar lyfte alternativen, om hur vi ska ligga i framkanten i utvecklingen av grön energi och hur vi ska energieffektivisera samhället. Anledningen till det nuvarande opinionsläget är att det bara finns en röst på banan, det är länge sedan vi diskuterade kärnkraftens vara och ickevara i Sverige. Idag handlar kärnkraftsmonologen om att leverera billig, evig energi som inte spyr ut avgaser. En verklig debatt skulle snabbt förändra spelplanen.

Socialdemokratin har vajat i den borgerliga snålblåsten, väl medveten om att det finns röststarka grupper inom arbetarrörelsen som är beredda att hoppa på kärnkraftståget. Fast det finns ingenting i detta som med nödvändighet behöver tvinga socialdemokratin i borgarnas radioaktiva famn. Dels är det inte första gången i rörelsens historia som det funnits en avvikande åsikt i en sakfråga (gudarna ska veta att jag ofta har innehaft dessa), och dels handlar det för de flesta i den här grupperingen inte om någon kärlek till kärnkraften i sig. Det handlar om att svensk basindustri ska ha tillgång till billig energi.

Istället för att låta sig bli indragna i det borgerliga spelet om kärnkraften borde socialdemokratin tillsammans med de andra rödgröna partierna lägga fram ett omfattande energiprogram som både lägger ut riktningen för utbyggnaden av förnyelsebara energikällor och konkreta reformer som syftar till en effektivisering av energianvändningen. Ett sådant program måste också våga säga att kärnkraften inte kommer att avvecklas så länge vi inte lyckas matcha (och mer därtill) dess energiproduktion med ny svensk och grön energi. Syftet är att avskaffa kärnkraften, inte tillgången till energi. Den här debatten kan aldrig få hemfalla till gröna vågen-nostalgi och doften av våt vadmal och kålrötter. Debatten om framtiden måste handla om att ”boldly go where no man has gone before”.