Tysklands ”Nya mitten” har smält bort

Till skillnad från det norska valet för några veckor sedan såg det tyska valet en rödgrön majoritet förvandlas till en svartgul (konservativ-liberal) dito. För det var faktiskt det valresultatet visade för fyra år sedan. De tyska socialdemokraterna, SPD tillsammans med de Gröna och Vänstern fick en klar majoritet. Men SPD:s ovilja att samregera med Vänstern – ett parti som är en sammanslagning av de reformerade resterna av det östtyska kommunistpartiet och en politisk organisation för missnöjda socialdemokrater och fackföreningsmedlemmar i västra Tyskland – ledde till att man istället valde att ingå i en ”storkoalition” med det konservativa CDU/CSU. SPD:s deltagande i regeringen har säkert mjukat upp politiken en del, jämfört med vad en annan konservativt ledd regering hade gjort. Men genom att sitta i regering med sin främsta konkurrent förlorade man möjligheten att kritisera alternativet, samtidigt som CDU och Angela Merkel kunde ta åt sig äran av den politik som förts.

Nu har SPD fått betala priset för sitt val. Gårdagens valresultat på knappa 23 procent är det sämsta sedan förbundsrepubliken bildades efter andra världskriget. Man tappade över 11 procentenheter och sex miljoner väljare som vad det verkar valde soffan (valdeltagandet var rekordlåga 72 procent), Vänstern eller de Gröna före ett sönderkompromissat och sönderregerat socialdemokratiskt parti. Valets vinnare blev de mindre partierna som stod för en tydlig politik, de Gröna, Vänstern och nyliberala FDP. Samtidigt har de tidigare så stora ”folkpartierna”, SPD och CDU/CSU krympt ihop till skuggor av sina forna jag. För även om genomsnittsväljare ligger i mitten så är det givetvis inte så att genomsnittet representerar en reell majoritet.

För tio år sedan skrev den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder tillsammans med den brittiske premiärministern Tony Blair ett gemensamt program för det nya seklets nya socialdemokrater. De gjorde det från en styrkeposition. Till skillnad från idag satt det socialdemokrater i regeringsställning i nästan alla EU:s länder. Parlamentarikerna Jon Cruddas (Labour) och Andrea Nahles (SPD) skrev tidigare i år kritiskt om Blair och Schröders manifest:

”Den tredje vägen och den nya mittens socialdemokratiska modeller omfamnade okritiskt den nya globaliserade kapitalismen. Genom att göra så underskattade de underreglerade marknaders destruktiva potential. De missförstod de strukturella förändringar som sker i europeiska samhällen. De trodde att ett klassbaserat samhälle hade gett plats åt en mer individualiserad, meritokratisk kultur. Men den nya kapitalismen hade inte skapat ett klasslöst samhälle. Under en marknadsledd globalisering skapade den ekonomiska boomen ojämförbara nivåer av välstånd, men tredje vägens politik lyckades inte hindra den från att splittra samhällen. Efter ett decennium av socialdemokratiskt styre fortsätter klassojämlikhet att vara samhällets definierande struktur. I allmänhet är framgång i utbildning och livschanser fortfarande beroende av familjebakgrund.”

Blair och Schröder hade fel om socialdemokratins framtid. Vill SPD och Europas socialdemokrater spela någon roll i framtiden måste det handla om att föra en tydlig politik för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. Det gäller att vara i ständig opposition mot orättvisorna. Att organisera och agitera. Men framförallt inse att man bara är en del av en framtida progressiv majoritet. Den kommer nästan överallt att bestå av socialdemokrater, gröna och vänstersocialister i parlamenten och sociala och fackliga rörelser utanför. Det är bara att hoppas att de tyska partikamraterna lär sig läxan och öppnar för ett verkligt röd-röd-grönt samarbete. Annars kan tiden i opposition bli långvarig. Och det vore onekligen olyckligt om en tid som präglas av ekonomisk och ekologisk kris samtidigt innebär rödgrön opposition.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om tyskland, spd, linke, grünen, cdu, csu, bundestag, socialdemokraterna, jon cruddas och andrea nahles

Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.