Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har koll på några till.

Intressant?

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Socialdemokratins teori och praktik

Från tid till annan dyker en gammal goding upp i den interna socialdemokratiska debatten. Är socialdemokrati ett organiserat uttryck för socialismen, eller är det en separat ideologi? Det här är en debatt som kan spåra sina rötter tillbaka till det tidiga 1900-talets diskussioner om revolution kontra reform, om ortodoxi kontra revisionism. Sedan har det fortsatt genom åren. Ofta definierad som en konflikt mellan ägandesocialism och funktionssocialism. Eller om man ska formulera det på ett annat sätt, teori kontra praktik. Det som gör den här diskussionen lätt tröttsam är att den av någon anledning alltid verkar urarta i en tämligen antiintellektuell pajkastning om antingen eller. För att diskussionen ska vara intressant måste man prata om teori och praktik.

Vad är då socialdemokrati? Till att börja med kan vi konstatera att det handlar både om vem som betraktar och när denne gör det. Det är bara att läsa de 8 upplagor av Vad är socialdemokrati? som Ingvar Carlsson och Ann-Marie Lindgren publicerat mellan 1974 och 2007 för att förstå att även enskilda betraktares perspektiv förändras över tid (En närläsning av de olika upplagorna skulle förövrigt vara ett intressant ämne för en mindre uppsats i politisk teori). Men ett nytt perspektiv innebär givetvis inte att de gamla perspektiven upphör att existera. Är det något som präglat den socialdemokratiska traditionen är det ett skeptiskt förhållningssätt till ortodoxi (och nyortodoxi). Sedan är det givetvis centralt i diskussionen att socialdemokratin har funnits vid den politiska makten i många stater och år och att det därmed har funnits en reellt existerande socialdemokrati att förhålla sig till på ett sätt som det inte finns inom till exempel trotskism, syndikalism och andra marginella uttryck för socialismen. Och verkligheten har en tendens att bleka fanornas bjärta färger.

En av de bästa diskussionerna om vad (svensk) socialdemokrati är finns i den amerikanske statsvetaren Tim Tiltons uppsats Ideologins roll i socialdemokratisk politik (K Misgeld, K Molin & K Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1988, s 369-389). Tilton berör fem grundläggande och genomgående teman:

• Integrativ demokrati

Den svenska socialdemokratin har under hela sin existens hävdat att politisk legitimitet måste grundas på demokratiskt beslutsfattande. Men samtidigt har det funnits en förståelse om att den politiska demokratin inte är tillräckligt. Eftersom man strävar efter en samhällsordning där alla deltar på lika villkor i samhällets organisering och ledning måste demokratin också vara social och ekonomisk. Demokratin var inte heller att likställa med klassherravälde, istället ska man sträva efter samarbete över parti- och klassgränser.

• Samhället som folkhem

Det socialdemokratiska folkhemmet bygger på ett ideal där medborgarna har lika rätt till allmänna sociala förmåner, en generell välfärdsstat, i motsats till det patriarkala välgörenhetstänkande som präglade de gamla brukssamhällena (och i ökande utsträckning det ”moderna” borgerliga tänkandet).

• Jämlikhet och effektivitet

Svensk socialdemokrati har konsekvent hävdat att ökad jämlikhet inte är ett hinder för ekonomisk effektivitet. Istället är jämlikheten, den generella välfärden en investering i mänskligt kapital som kommer produktionen till del.

• Kontroll av marknadsekonomin

Socialdemokratin har genom historien försökt kontrollera marknadsekonomin. Genom en jämnare fördelning av inkomster vill socialdemokratin stimulera den efterfrågan som krävs för att marknaden ska kunna tillfredställa grundläggande mänskliga behov. Det handlar också om att genom subventioner, arbetsmarknadspolitiska åtgärder med mera att främja produktion och omstruktureringar. En samhällelig ramplanering av ekonomin har också varit central i socialdemokratins tämjande av marknaden. Svensk socialdemokrati har också under lång tid sett att ägandet kan delas upp på fler funktioner, funktioner som i olika utsträckning kan socialiseras.

• Det starka samhället ger ökad valfrihet

Genom ett starkt välfärdssamhälle blir individen friare i sina val. Gemensamma sjukförsäkringssystem gör att individen inte behöver vara rädd för sjukdom, en stark arbetslöshetsförsäkring gör att man inte behöver frukta arbetslösheten. Trygga människor vågar helt enkelt.

Om man ska ha en invändning mot den här beskrivningen är det att den fokuserar på socialdemokratin som ett ideologiskt projekt. Därmed missar den ett centralt perspektiv, klassperspektivet och framförallt kopplingen till arbetarklassens organiserade uttryck, fackföreningsrörelsen. Socialdemokratin är i minst lika hög grad ett intresseparti som ett idéparti.

Men för att återgå till den ursprungliga frågan, är socialdemokrati socialism eller ”bara” socialdemokrati? Det enkla svaret är både och. Det har alltid funnits en riktning som sett praktiska och omedelbara reformer som målet. Å andra sidan har det alltid funnits en riktning som sett på reformerna som steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle. Den minsta gemensamma nämnaren har alltså inte att göra med målet. Det är istället medlen som är avgörande. För att tala med Eduard Bernstein:

”Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar ”socialismens slutmål”. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig: det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.”

(Citerad i Henry Persson, Studier i rött: Socialdemokratins idéer, Premiss, 2005, s 16f.)

Personligen har jag aldrig haft något mot att kalla mig socialist. Jag ser ingen anledning till varför kapitalismen inte skulle ha ett slut när alla tidigare existerande produktionsformer har gått under eller marginaliserats. Jag hoppas att det postkapitalistiska samhället kommer att vara mer demokratiskt och jämlikt, att människorna kan göra friare val och leva i överflöd. Jag tror inte att jag kommer att få uppleva detta samhälle. Kapitalismen har hittills visat sig vara tillräckligt formbar för att överleva de kriser den oundvikligen verkar hamna i. Under tiden kommer jag verka för att det kapitalistiska samhället med alla sina brister och orättvisor är så likt det socialistiska samhället som möjligt. Kjell-Olof Feldt skrev förresten så här om socialismen 1976:

”Socialismen är för mig en lära om jämlikhet. Visionen av ett jämlikt samhälle är utan klassgränser, utan stora standardskillnader och utan rätt för ett fåtal att leva på andras arbete. Jämlikhetens samhälle är inte ett tillstånd utan en process för människors frigörelse: från nöd, otrygghet och social isolering. Men också från kapitalismens värdenormer om vad som är framgång och livskvalitet. Människors värde avgörs inte på en marknad och människors förhållande till varandra bestäms inte av konkurrensmentalitet och lyckomoral utan av solidaritet och gemenskap.

Vägen till detta samhälle är lång. Men vi har inlett den genom den sociala grundtryggheten, arbete åt alla, demokratiseringen av arbetslivet.

Ett för mig avgörande prov på om vi vill fortsätta är om vi också framledes orkar slå vakt om minoriteternas rättigheter – de lågavlönade, de handikappade och utslagna, de ‘politiskt fattiga’. Ett annat är om vi kan göra samhället mjukare, förmänskliga byråkratin och göra människorna delaktiga i utformningen av deras miljö och dagliga livsvillkor. Ett tredje är om vi kan skapa reell jämställdhet mellan män och kvinnor – utplåna hela systemet av könsroller. Ett fjärde om vi kan avslöja kapitalismens i grunden människofientliga livsideal, minska kommersialiseringen av våra liv och få de idag priviligierade att acceptera solidaritet med de svagare.

Socialism kan inte lagstiftas fram. Den kan bara nås om den för människorna i stort format framstår som ett attraktivt alternativ till det kapitalistiska samhället.”

Läs även Sheri Bermans Understanding Social Democracy och Joseph Schwartz and Jason Schulmans Towards Freedom: The Theory and Practice of Democratic Socialism