Krysspionjärer?

Jag brukar försöka undvika att kommentera enskilda artiklar eller bloggar. Men Åsa Petersens krönika på ledarsidan i dagens Aftonbladet gör mig lite konfunderad. Under rubriken ”Krysspionjärerna räddade sossarna” lyfter hon fram ett antal personvalskampanjer som det som räddade socialdemokraterna i Europaparlamentsvalet.

Och visst har Åsa Westlund, Hillevi Larsson, Evin Cetin och Ardalan Shekarabi kampanjat på bra och sammanlagt fått 13,7 procent av de socialdemokratiska rösterna. Men vad det är som gör dem till ”krysspionjärer” är oklart? Förutom att det är kandidater som Petersen verkar gilla. Ingen av dem (förutom Westlund som redan var på valbar plats) lyckades av egen maskin ta sig över femprocentspärren. Och då rör det sig ändå om redan från början relativt välkända kandidater som europaparlamentarikern Westlund, riksdagsledamoten Larsson och före detta SSU-ordföranden Shekarabi. Bara Cetin startade racet som okänd, men lyckades med en skicklig kampanj trots allt göra sig mer känd under tiden fram till valet.

Jag har svårt att se hur man i det här valet ska utse några ”krysspionjärer” bland de socialdemokratiska kandidaterna, till skillnad från 2004 då både Åsa Westlund och Anna Hedh kryssade sig in i parlamentet på egna meriter och starka kampanjer. Men om man ska göra det kan man ju fråga sig varför det skulle vara just Petersens kvartett?

De EU-kritiskt profilerade kandidaterna Marita Ulvskog och Anna Hedh fick sammanlagt 25,16 procent av partiets röster. De fem kandidater med Olle Ludvigsson i spetsen som identifieras med IF Metall på valsedeln kryssades sammanlagt av 9,91 procent. Varför är inte dessa ”krysspionjärer” – vad det nu är – i dagens Aftonbladet?

Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?

Jag kryssar Anna Hedh

Från och med i onsdags kan man börja förtidsrösta i Europaparlamentsvalet (här kan du hitta vallokaler). Jag kryssar Anna Hedh, nummer fem på Socialdemokraternas lista. Den främsta anledningen till det är att jag lärde känna Anna i valrörelsen för fem år sedan då jag deltog i valledningen för hennes framgångsrika personvalskampanj (från trettioförsta till tredje plats). Anna har under sina fem år i Europaparlamentet framförallt arbetat med kvinnor och barns rättigheter, folkhälsa samt att försvara kollektivavtalen och den gemensamma välfärden. Hon var också den enda socialdemokratiska parlamentarikern som röstade mot Lissabonfördraget. Anna är en självständig och kritisk socialdemokratisk röst som har gjort ett bra arbete som parlamentariker och har gjort sig väl förtjänt av att fortsätta sitt värv i Europaparlamentet.

Intressant?

Anna Hedh på valbar plats

Den socialdemokratiska partistyrelsen har lagt sitt listförslag till EU-valet 2009. Det blev som jag trodde på de fyra översta platserna: Marita Ulvskog, Olle Ludvigsson, Åsa Westlund och Göran Färm. Mer förvånande, men glädjande är att Anna Hedh kniper den femte valbara platsen. Jag var själv aktiv i Anna Hedhs framgångsrika personvalskampanj förra valet, så det här är lite av ett erkännande i efterhand. Jag skulle dock vilja se listan i sin helhet för att kunna göra en blixtanalys av var eventuella krysskandidater kan dyka upp (DN listar bara toppen). Inger Segelström verkar dock vara petad enligt DN.

Uppdatering: Hos Alexandra hittar jag hela (?) listan. Om den slutgiltiga listan kommer att vara utformad som förslaget har jag svårt att se att det kommer att bli några kandidater som kryssar förbi i valet. Det finns så vitt jag kan se inte någon mobiliserande kraft i någon av kandidaterna som befinner sig på ”ovalbar” plats.

EU-listan och ny partisekreterare

Pravda kan idag bekräfta att Marita Ulvskog kommer att kandidera till Europaparlamentet nästa år. Med tanke på att hon är partisekreterare och ett känt namn kan vi nog utgå från att hon blir förstanamn på listan som fastställs senare i höst. Redan idag presenterar Aftonbladet vad de påstår är toppen på listan:

1. Marita Ulvskog, partisekreterare och tidigare statsråd. Riksdagsledamot för Dalarna och boende i Solna (Lenet).
2. Olle Ludvigsson, ordförande för IF Metall på Volvo. Boende i Göteborg.
3. Åsa Westlund, EU-parlamentariker och tidigare ordförande för s-studenter. Boende i Haninge (Lenet).

Det ska bli intressant att se hur de hanterar de övriga parlamentarikerna. Idag har (s) fem parlamentariker och med tanke på opinionsläget är väl ett sjätte inom räckhåll. Åtminstone en av de nuvarande parlamentarikerna, Jan Andersson kommer inte att kandidera igen. Vi kan nog utgå från att Göran Färm (Östergötland) tar den fjärde platsen och att Inger Segelström (Stockholm) tar den femte om hon ställer upp. Annars blir det väl Hillevi Larsson, riksdagsledamot från Skåne som tar den platsen. Anna Hedh som kryssades in från 31:a plats lär få det svårt att hamna på valbar plats, men borde hamna på topp tio. Det man kan konstatera är att ingen av toppkandidaterna verkar komma från Norrland (om man inte räknar Ulvskog som Norrlandskandidat). Samtidigt har ingen riktigt tung kandidat från landets övre halva lanserats på allvar. Det behövs nog någon i stil med Haparandas kommunalråd Sven-Erik Bucht för att kunna knapa åt sig en av de valbara platserna.

En ännu intressantare fråga är vem som ska ta över som partisekreterare. Vice partisekreterare Håkan Juholt får väl antas vara en lågoddsare. Fast jag skulle nog lägga en slant på att det blir Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson, ABF:s förbundsordförande, politisk sekreterare på IF Metall och tidigare förbundsordförande för SSU. Det var å andra sidan mitt tips redan när Marita Ulvskog valdes till partisekreterare 2004.