Dagens citat: Jobbmanifest? Arbetarparti?

”Det yttersta beviset för att regeringens politik inte är speciellt framgångsrik vad gäller att minska arbetslösheten är att regeringen inte själv räknar med någon större effekt. Det skall ta fyra år till innan Sverige kommer ned till 6 procent, alltså den nivå som Göran Persson-epoken lämnade, och som då ansågs hög.

Ursäkta ett ungdomligt uttryck: WTF? Åtta år för att prestera Göran Perssons resultat? Reinfeldt vann valet på att kritisera ”massarbetslösheten” då.”

Aron Etzler kommenterar Alliansens ”jobbmanifest” i Flammans valblogg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om aron etzler, flamman, fredrik reinfeldt, jobbmanifestet, arbetslöshet, alliansen, göran persson

Spekulationsekonomins nyttiga idioter

Kritisera den svenska ekonomijournalistiken har kloka människor gjort i många år. Den har gång efter annan sjungit med änglarna i uppgångar och ständigt missat tecknen på nedgångar i ekonomin. Man hade kunnat hoppas att den senaste ekonomiska krisen skulle ha nyktrat till rapporteringen.

Men det verkar vara för mycket att hoppas på. Istället handlar det om kursökningar på Börsen, låga räntenivåer och höjda bostadspriser som om det vore tecken på att ekonomin återhämtat sig. Det är det inte.

Istället handlar ökade aktiekurser om en effekt av regeringens jobbskatteavdrag och låga räntenivåer i kombination med ett försämrat skyddsnät. Det privata sparandet har helt enkelt ökat bland de som fortfarande har arbete. Helt rationellt för privatpersonen som har fått mer pengar i plånboken men fortfarande är orolig för vad som händer om denne förlorar jobbet. Det är det ökande sparandet – det vill säga investeringar i olika aktiefonder – som lett till att börskurserna stuckit iväg uppåt. Det innebär inte att företagen i vars aktier det spekuleras i får tillgång till mer kapital.

Jobbskatteavdrag och räntenivåer i kombination med lågt bostadsbyggande har också lett till att bostadspriserna har ökat. Inte heller det här är något som bidrar till den reella ekonomin. Det är istället början på det som riskerar att bli en spekulationsbubbla. En låg tillgång på bostäder i kombination med en hög efterfrågan är det som driver på bubblan.

Inget av det här skapar arbetstillfällen. Tvärtom är det direkt skadligt för skapandet av nya arbetstillfällen. Det styr kapital bort från de låg- och medelstora företag som hade behövt lån för att investera sig genom krisen. Bankerna har i sant samhällsautistisk anda misslyckats med att förstå var de ska styra kapital för att skapa förutsättningarna för en mer hållbar ekonomi.

Men att uppmärksamma detta gör inte ekonomijournalistiken, spekulationsekonomins nyttiga idioter.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomijournalistik, spekulationsekonomi, jobbskatteavdrag, krisen, ekonomikris, finanskris, banker, räntor, bostadsbrist, bostadsbubbla, arbetslöshet,

Party like it’s 1984

I gårdagens Dagens Nyheter skrev Henrik Brors om Moderaternas kongress i Västerås som inleds idag och hur Fredrik Reinfeldt inför framtiden försöker stajla om sig och sitt parti till något som ska likna Tage Erlander och Socialdemokraternas framgångsrika decennier på 1950- och 1960-talen. Även om man bortser från så grundläggande strukturella skillnader som att detta var gyllene årtionden med en exportindustri på högvarv, att en annorlunda demografi gjorde att folkrörelserna var starkare liksom klassröstandet, och att ett parlamentariskt system med en fördröjande effekt upprätthöll den socialdemokratiska majoriteten, är det i det närmaste löjeväckande att Fredrik Reinfeldt och Moderaterna väljer att jämföra sig med något som de själv har motverkat och stått i direkt motsättning till. En åsikt som för övrigt många Moderater borde dela.

Honnörsord för detta Nya arbetarparti 2.0 är enligt Henrik Brors ”trygghet, ansvar, full sysselsättning och fattigdomsbekämpning”. I George Orwells dystopi 1984 var det härskande partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Det är denna känsla av nyspråk man får när man läser Brors analys.

Tryggheten och socialförsäkringssystemen har i Moderaternas Sverige utarmas. Regeringen har visat en total avsaknad av ansvar för att motverka krisens effekter. Arbetslösheten har gått stadigt uppåt sedan senvintern 2008 (då enligt regeringen effekten av deras politik skulle börja visa sig). Och som resultat av allt detta har klyftorna ökat och köerna utanför socialkontoren stadigt växt.

Nej, Fredrik Reinfeldt är ingen Tage Erlander. Men gubbar och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!

Förövrigt delar jag Cattis synpunkter.

Intressant?

Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har koll på några till.

Intressant?

Höjd skatt är det minst dåliga under omständigheterna

Igår kommenterade Konjunkturinstitutets (KI) chef Mats Dillén det faktum att många kommuner tvingas höja skatten för att klara av sina åtaganden. Han menar att skattehöjningarna riskerar att bromsa den ekonomiska återhämtning som man börjar se tecken på. Men det vore lite väl simplistiskt att tro att det är så enkelt att skattehöjningarna per automatik bromsar tillväxten. Men om man nöjer sig med Sveriges radios (SR) tolkning är det lätt att tro det. Till SR säger Dillén att

”En höjning av kommunalskatten, allt annat lika, är ju något som dämpar hushållens köpkraft och dämpar återhämtningen något.”

Men det är givetvis inte så att allt annat är lika. En effekt av, och fördjupande orsak till den ekonomiska krisen är att vi sett ett ökat privat sparande. Något som är fullkomligt rationellt för den enskilde individen, men knappast för ekonomin som helhet där vi vill se en ökad konsumtion för att få igång hjulen. Om allt annat var lika skulle det innebära att skattehöjningen bara lades åt sidan som offentligt sparande. Och det är givetvis inte så att en höjd kommunalskatt drar undan pengar från ekonomin. Istället går en skattehöjning direkt ut i ekonomin genom offentlig konsumtion, till löner och köp av varor och tjänster. Om kommunerna inte tillförs resurser på det ena eller andra sättet blir resultatet nedskärningar och varsel. Vilket i sin tur leder till en dämpning av återhämtningen.

Däremot har Dillén rätt när han säger att det inte är optimalt att öka det kommunala skatteuttaget för att komma till rätta med kommunernas vikande intäkter och ökade utgifter. Kommunalskatten är platt och slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomsttagare. Och vill man få igång den privata konsumtionen är det låginkomsttagarna som ska ges större konsumtionsutrymme eftersom de konsumerar hela sin inkomst istället för att dra undan kapital från den reella ekonomin genom ökat sparande.

Mats Dillén och KI föreslår istället återigen den betydligt intelligentare lösningen med ökade statsbidrag till kommunerna. Men så länge regeringen, vad än Folkpartiet snackar om, inte är beredd att skjuta till mer resurser till kommuner och landsting är alternativen höjd skatt eller ökad arbetslöshet och nedskärningar i den kommunala verksamheten. Under de omständigheterna är höjd kommunalskatt den minst dåliga lösningen.

Klimatrenoverad förort skapar jobb

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.

För lite, för sent

Så kom det äntligen. Den borgerliga regeringen har efter många om och men insett att det måste skjutas till resurser till kommun och landsting. Och det är ju bra. Men det är alldeles för lite och alldeles för sent.

Under 2009 tillförs inte en enda krona extra till välfärdssektorn. Och under 2010 kommer endast sju miljarder att skjutas till. Det är fem miljarder mindre än vad Konjunkturinstitutet anser behövs för att upprätthålla sysselsättningen. Ett tillskott som för övrigt hade fått plats under det heliga utgiftstaket.

Med den här halvmesyren kommer uppsägningarna och försämringarna i välfärden att fortsätta. Och kritiken från de fackliga organisationerna är hård. Enligt Lärarförbundet har två tredjedelar av kommunerna skurit ner på skolans verksamhet och 1 300 lärare har varslats. Är det så vi blir konkurrenskraftiga inför framtiden? Och Kommunals ordförande Ylva Thörn kommenterar regeringens utspel så här:

- Varje dag denna vår sker stora nedskärningar i vård, skola och omsorg. Regeringen väljer att stå passiv hela 2009. Därmed fortsätter jobbkrisen i kommuner och landsting att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet. Regeringens passivitet i år ger ett ännu sämre utgångsläge för 2010, en försämring som hade kunnat undvikas.

Inte ens hos den moderata partikamraten, Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går det att spåra någon överdriven glädje. Men han står givetvis med mössan i hand och gör sitt bästa för att hålla god min samtidigt som Anders Borg kör över honom.

Den gemensamma sektorn skulle kunna spela en avgörande roll i arbetet för att ta Sverige genom krisen. Behoven har inte försvunnit, sysselsättningen skulle kunna upprätthållas. Men med en anorektisk politik fördjupar istället den moderatledda regeringen krisen. Konsumtionsutrymmet kommer att minska, de arbetslösa kommer att bli flera. Arbetsförmedlingens prognos talar om en halv miljon arbetslösa nästa år.

Det blir alltmer uppenbart att den borgerliga regeringen tänker använda sig av krisen för att åderlåta den svenska välfärdssektorn. En underfinansierad och allt sämre fungerande gemensam sektor öppnar upp för privata och privatfinansierade alternativ i vård, skola och omsorg. Genom att skjuta till kaffepengar får de ändå några positiva minuter i nyhetssändningarna och kan fortsätta med sin nyliberalism med mänskligt ansikte. Det är fortfarande samma gamla ulv i fårakläder som blottar huggtänderna i ett leende.

Ett nytt politiskt projekt i skuggan av krisen

Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.

Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.

Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.

Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.

S-buzz har koll på jobbävningen.

Spridda funderingar kring SAAB och den svenska modellen

Diskussionen kring SAAB har rasat den senaste veckan. Det är väl en diskussion som jag borde ha kommenterat i stundens hetta. Men den saknar ett självklart svar. Det här är ett försök att reda ut vad jag tycker. Det kanske verkar lite veligt, men verkligheten innehåller ibland för många gråskalor för självsäkra uttalanden.

I grunden är jag Rehn-Meidnerfundamentalist. Jag anser att företag som inte är lönsamma ska gå under för att personella och ekonomiska resurser ska kunna omfördelas till mer lönsamma delar av samhället. LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidners idéer om en solidarisk lönepolitik var central i den svenska modell som växte fram efter andra världskriget. Rikstäckande kollektivavtal som hindrar lönedumpning som konkurrensmedel, en generös arbetslöshetsförsäkring som gör att privatkonsumtionen kan upprätthållas även under perioder av arbetslöshet, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att omskola arbetskraften för att passa arbetsmarknadens behov var delar i en modell som gynnade ett dynamiskt näringsliv. Modellen slog ut företag och sektorer med dålig lönsamhet till förmån för de som var mer produktiva, samtidigt som man gjorde omställningen för de enskilda individerna så smidig och trygg som möjligt.

Problemet med en sådan position är att modellens verktyg har avlövats. Kollektivavtalen har underminerats, försäkringssystemen har försämrats, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har lagts i malpåse och den kommunala sektorn som har möjlighet att vara motkonjunkturell ges inte tillräcklig förstärkning från staten. Även om detta är en process som pågått under lång tid så får den borgerliga regeringen med sin ”arbetslinje” ta på sig ansvaret för att Sverige idag står med kraftigt försämrade verktyg att ta sig igenom krisen.

Ett annat problem är att det världsekonomiska läget är som det är. Risken är stor att det inte finns mer livskraftiga alternativ som kan suga upp SAAB:s resurser och kompetenser när hela det världskapitalistiska systemet är på dekis. Det skulle kunna betyda att den existerande kunskapen går upp i rök.

Men är det argument för att gå in med statligt stöd?

Hade det varit ett annat företag – till exempel Volvo Lastvagnar – som på grund av finanskrisen inte kunde sälja sina varor eftersom dess kunder inte lyckas säkra lån för att köpa företagets produkter, hade jag tyckt att det vore självklart att gå in med till exempel statliga lånegarantier. Men SAAB är ett företag som oavsett konjunkturläge har gått dåligt. Man kan inte skylla den nuvarande situationen på världsekonomin, SAAB har varit på väg mot avgrunden under lång tid.

Men samtidigt som SAAB är ett företag som länge gått dåligt är det ett nav i ett för svensk exportindustri och välfärd viktigt kluster. Och den samlade kunskapen där är större än dess delar. Om man låter SAAB gå under innebär det inte bara att man slutar tillverka några hundratusen bilar per år i Trollhättan. Risken är också att kunskapsintensiv forskning och utveckling upphör och att underleverantörer inte får chansen att ställa om sin produktion. Allt detta med följden att inte bara anställda i den industriella sektorn kastas ut i arbetslöshet. Den omgivande tjänstesektorn kommer också att få kraftigt minskade intäkter vilket i sin tur kommer att spä på arbetslösheten. Vilket sedan leder till ytterligare varsel i den kommunala sektorn på grund av minskade skatteintäkter.

Det är inte nödvändigtvis så att ett nedlagt SAAB innebär att stora delar av Västsverige förvandlas till en industriell ödemark. Kapitalismen har i teorin (och ibland i praktiken) ett inslag av kreativ förstörelse. Företag går under och andra uppstår, resurser flyttar till rätt plats i systemet. Ett bra exempel på detta är när läkemedelsföretaget Pharmacia i Uppsala köptes upp av ett amerikanskt företag som tog det de var intresserade av och drog hem. I Uppsala uppstod i dess ställe en mängd små och medelstora företag inom biomedicin och ”life science”. Idag är fler anställda inom branschen i Uppsala än på Pharmacias tid. I den kapitalistiska idealtypen uppstod det här spontant. I den verkliga världen var utvecklingen beroende av att ha en statlig infrastruktur med ett stort universitet och forskningssjukhus i dess närhet. Det kan även gälla situationen med SAAB. Det finns kunskaper där som kan lägga grunden till en ny svensk industrigeneration, även om SAAB upphör att existera. Frågan är bara hur man gör för att ge näring till en sådan utveckling?

Jag har inget svar på vad som ska göras. Men jag är övertygad om att svensk industri skulle ha stått bättre rustad om den svenska modellen hade bevarats och utvecklats snarare än avvecklats. Den nyliberala omregleringen av samhället kan mycket väl visa sig vara kapitalismens värsta fiende.

Vänsterreformism: Investeringsfonder

Att keynesianism är tillbaka på spelplanen är väl uppenbart för de flesta som följt den politiska debatten under den senaste tiden. Idag talar ”alla” från vänster till höger om behovet av att stimulera ekonomin. Det som skiljer är i vilken utsträckning och i vilken form. Om man hör hemma till vänster kommer svaret vara i väldigt stor utsträckning och genom offentliga investeringar (snarare än skattesänkningar).

En stor del av dessa investeringar måste ske på kommunal nivå. Men problemet är att den kommunala ekonomin, i ännu högre grad än den statliga ekonomin, är medkonjunkturell. Med det menar jag att den kommunala ekonomin går bra när det är högkonjunktur, och sämre när det är lågkonjunktur. Det är inget konstigt, den kommunala ekonomin är väldigt beroende av inkomstskatt och inkomsterna av den är givetvis högre när invånarna arbetar flera timmar. När ekonomin försämras är det också troligt att kommunens kostnader ökar, framförallt genom ökade behov av bostads- och socialbidrag. Det är också ett problem att kommunerna har råd med investeringar samtidigt som resten av ekonomin gör liknande investeringar. Detta leder till att priserna drivs upp i högkonjunktur och att de kommunala kostnaderna blir högre, samtidigt som efterfrågan sjunker i lågkonjunktur med resultatet att arbetslösheten ökar. Vi måste finna former som ger kommunerna möjlighet att skapa en motkonjunkturell ekonomi.

På ett eller annat sätt måste vi alltså finna sätt att öka kommunernas möjligheter att göra investeringar i lågkonjunkturer och betala av dessa i högkonjunkturer. Ett sätt för att framförallt hålla uppe den kommunala driften är att öka de statsstöd som finns redan i ”vanliga” tider. Det är livsviktigt att vi inte hamnar i en situation där kommunerna blir lika kortsiktiga som de privata företagen och börjar friställa personal. Tvärtom bör kommunerna passa på att anställa fler människor som kan arbeta i den gemensamma tjänstesektorn med arbeten som faktiskt inte kan rationaliseras genom att göra jobbet snabbare och automatiserat.

Men vi måste också hitta former som ger kommunerna möjlighet att investera i större projekt, till exempel byggande av allmännyttiga hyresrätter, omsorgs-, fritids- och utbildningsinstitutioner och moderna kollektivtrafiklösningar i lågkonjunkturer. Dessutom bör kommunerna givetvis ha möjlighet att till exempel klimatsäkra och energiomställa sina redan existerande fastigheter, infrastrukturer och fordonspark.

En del kommuner kommer förmodligen kunna låna upp dessa resurser på den privata marknaden. Men alla kommer inte att kunna göra det. För att fylla detta behov bör vi därför skapa investeringsfonder som kan ge kommunerna fördelaktiga och långsiktiga lån för att genomföra dessa satsningar. Ett rimligt sätt skulle kunna vara genom att ge de statliga pensionsfonderna direktiv att detta ska vara en del av deras verksamhet, ett annat skulle kunna vara att Riksgälden vidarebefordrar inlånade pengar till en nyuppsatt investeringsmyndighet som fördelar resurserna till kommunerna.

Ett annat, parallellt sätt att använda dessa investeringsfonder skulle vara att tillhandahålla riskkapital för företag som utvecklar nya tekniska lösningar och kan skapa framtidens industriarbeten i Sverige. Fördelen med att låta pensionsfonderna finansiera ett sådant system är att människor faktiskt har arbeten innan de går i pension. Och det kanske inte är en helt oklok idé att finansiera framtidens välfärd genom ägande av framtidens tekniska lösningar, framförallt om vi blir allt fler som ska försörjas av allt färre (men effektivare) arbetande. När inkomstskatten sinar får man ta igen det genom vinsten.