Väldigt intressant diskussion om Barack Obama och vänstern (via Arguing the World) som den amerikanska socialdemokratiska tidskriften Dissent arrangerat.
Hos Dissent kan man läsa ett intressant meningsutbyte om fackligpolitiska samverkan på amerikanska mellan historieprofessorerna Nelson Lichtenstein och Melvyn Dubofsky.
”The disillusionment with Obama on the Left proceeds from what can only be characterized as a disappointed messianic expectation. Looking to great men alone to transform the world is bound to lead to disappointment. It is pressure from below that produces significant change. It was the civil rights movement that inspired the civil rights legislation during the Johnson administration. The actions of the Roosevelt administration cannot be understood without considering the pressure put upon it by the labor movement; the same holds for the effect of the abolitionist movement on the Lincoln administration. Obama lacks their advantages. Without a strong and effective labor movement, there is little pressure on Congress to address adequately the problems of unemployment and low wages. Such is the temper of contemporary American politics that populist anger has a conservative inflection, despite the fact that among its targets are Wall Street and the big banks.”
Jag har tidigare tipsat om en föreläsning med den amerikanska vänsteraktivisten Bill Fletcher Jr. Nu kan man se ett samtal med honom på Real News om fackföreningsrörelsen i dagens USA.
Kanadensiska Socialist Project har lagt upp en intressant föreläsning med den amerikanske fackförenings- och medborgarrättskämpen Bill Fletcher Jr som talar om hur man är vänster i Obamas tid. Fletcher har en lång bakgrund som aktivist och har bland annat varit rådgivare till AFL-CIO:s ordförande och var en av initiativtagarna till Progressives for Obama. Introduktionen görs av min gamla lärare Sam Gindin.
Katrine Kielos (red) Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009
Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.
”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”
När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.
Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?
De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.
Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.
Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).
Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.
Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?
Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.
Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.
Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.
Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).
Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.
Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.
Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:
Vi har hört det om och om igen. Att Barack Obama är Amerikas första svarta president och hur valet av honom visar hur USA en gång för alla har lämnat rasproblematiken bakom sig. Och visst ligger det något i det. Men man ska inte heller glömma att Barack Obama är en väldigt speciell svart president. Uppväxt med vita morföräldrar i undantaget Hawaii. Med en frånvarande far som var kenyansk gäststudent. För att säga det kortfattat: han är svart, men han är inte afroamerikan.
Det här kan låta underligt. Men om man ser afroamerikaner som en etnisk grupp som kan spåra sina rötter till den transatlantiska slavhandeln och som formats kulturellt av den amerikanska söderns slavsamhälle och apartheidpolitik, och av ghettoiseringen i storstäderna i norr så är inte Obama afroamerikan. Han har som vuxen försökt erövra den kulturen och göra den till sin egen. Det var den längtan som förde honom från elituniversitetet Columbia i New York till livet som organisatör i Chicagos South Side, ett av den afroamerikanska kulturens kärnområden. Det var den längtan som gjorde att han valde en väldigt utpräglat afroamerikansk kyrka och gjorde pastor Jeremiah Wright till sin andlige mentor.
Spelar det här någon roll? Jag tror att det gör det. Den amerikanska rasproblematiken har hela tiden haft ett maktperspektiv med rötter i konflikten mellan slavägare och slav. Och även om det givetvis är en ojämn maktkonflikt så har den som alla konflikter en ömsesidighet. Slavägarens rädsla för slavuppror är en reell effekt av konflikten, och det är också något som fortsatt att prägla det amerikanska samhället. Genom sin bakgrund har Barack Obama delvis kunnat ställa sig bredvid den här konflikten.
Det har framförallt att göra med att USA är ett invandrarland som trots en ofta explicit rasism efterhand har integrerat nya invandrargrupper. Trots en inledande rasism har irländare, judar, kineser och i allt större utsträckning latinamerikaner inlemmats i den amerikanska smältdegeln (eller kanske snarare fruktsalladen). Undantaget är afroamerikanerna som, trots att mycket givetvis har blivit bättre, intar en särställning i det amerikanska samhället just på grund av hur gruppen har skapats. Det är i det här sammanhanget man måste se Barack Obamas bakgrund och stödet för honom. Han är som son till en (tillfällig) immigrant inte en del av ett ”slavuppror”. Det är inte Spartacus som lyckats storma Rom, det är en emanciperad medborgare som lyckats manövrera sig fram till makten.
USA har fått sin första svarta president, kanske den enda möjliga. Men det kommer att dröja innan USA får sin första afroamerikanska president. Och om man nu ska tala om svarta amerikanska presidenter så kan det ju vara på sin plats att minnas det framgångsrika slavupproret på Hispaniolas västra halva under åren kring sekelskiftet 1800.
Hos Johan hittar jag länken till en dikt som Göran Greider skrivit på Dala-Demokratens ledarsida med anledning av Barack Obamas installation som USA:s 44 president. Ganska fin tycker jag. Även om jag antar att han menar TAMLA Motown. Det andra Amerika, The Other America, var även namnet på en inflytelserik bok om fattigdomen i 1960-talets ekonomiskt blomstrande USA som skrevs av socialistledaren Michael Harrington. Appropå det där andra Amerika som Greider beskriver (och som även jag är väldigt förtjust i).
”Är du då inte betydligt mer radikal än
vad du kunnat visa?
Det är vad många av oss tror,
det är också vad jag innerst inne tror,
och det är ju därför som så mycket
hopp nu sätts till dig,
Amerikas förste svarte president.
Barack Hussein Obama -
bara ditt mellannamn
gör Amerika så mycket större
än det där imperialistlandet som så länge
jag levat härskat över världen,
med sina vapen,
sina högerkristna, sina nykonservativa,
och sina jätteföretag
som hemsöker varenda kontinent.
Och visst, jag hatar lika mycket som du
att tala om hudfärg,
men din afrikanske far finns där nu:
Hela den fattiga världen
med en fot i Vita Huset.
Det snöar i Sverige idag.
Landskapet börjar om.
Och hela mitt liv har jag levt i drömmen
om det andra Amerika:
Walt Whitmans Amerika,
Woodie Guthries Amerika,
Robert Kennedys Amerika de sista
veckorna av hans liv då han radikaliserades,
Malcolm Xs Amerika,
Rachel Carsons Amerika när hon såg planetens
framtid i en döende växt,
Henry David Thoreaus Amerika,
Joyce Carols Oates Amerika
och det sällsamma Amerika
där Marilyn Monroe aldrig begår sitt självmord,
Gary Snyders zenbuddhistiska Amerika
uppe bland Oregons skogshuggare,
John Browns hjältemodiga förräderier
och de upproriska slavarnas Amerika,
Rosa Parks Amerika när hon inte reser sig
för en vit man på bussen
i december 1955 i Selma, Alabama,
Tumbla Motowns Amerika,
Emma Goldmans anarkistiska Amerika och Joe Hills,
Bob Dylans, Janis Joplins
och Bruce Springsteens Amerika,
Martin Luther Kings Amerika som också ljuder
I John Coltranes A Love Supreme,
Sitting Bulls Amerika
med en buffels andedräkt:
Vi som tror på dig ser allt det där
och hör allt det där bakom dig.
Och det kan stanna där:
Vi ökar inte förväntningarnas bördor:
Vi lodar bara förhoppningarna
i det andra Amerika.”
Andrew Lehman skriver intressant om den ”gamla vänsterns” oförmåga att ta till sig den nya teknologin i den amerikanska vänstertidskriften In These Times. Mot denna gamla vänster ställer han en ”ny vänster” som består av de, ofta unga, aktivister som bar fram Barack Obama. Denna nya vänster
”has discovered many-to-many communications: the Web, social networking and cell-phone technologies, all of which encourage transparency, diversity and horizontal communication.
To articulate a political vision that society can embrace, the Left must speak the language of youth. Youth talk tech. For youth, it’s not even tech––it’s just their lives. Text messaging is life. Instant messaging is life. Social networking and Twitter are life. These youthful tools are collapsing the ancient scaffolding erected to keep power in the hands of the few.
The nature of these tools is congruent with the fundamental message of the Left: that we are in this all together. And so we are at the beginning of a convergence of message and means, a congruence of the Left’s vision and the tools it uses to make that vision widely understood and accepted. People crave this congruence. …
Progressive organizers and activists can use the new tech tools to urge spontaneous targeted actions. The Obama campaign integrated these tools with community organizing, gathering and motivating people to work their own neighborhood door to door. It created a hybrid that will become the political organizing paradigm for years to come.”
Artikeln hade till stor del kunnat handla om den svenska vänstern och arbetarrörelsen. Oförmågan att använda sig av ny teknologi på ett vettigt sätt, ett sätt som korresponderar med verktygens horisontella och demokratiska natur. För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om möjligheterna att skapa en rödgrön valrörelse och folkrörelse. Det är i en sådan rörelse som den nya teknologin kan komma till sin rätt.
@AlmaKirlic Den formella funktionen har väl ersatts av hindersprövning av Skatteverket. 10 hours ago
@AlmaKirlic Att göra det i kyrkan är nog tämligen ovanligt i Sverige idag, pga att vi inte går så mycket i kyrkan. 10 hours ago
@AlmaKirlic Öppet annonserar att man ska gifta sig. Från början för att omvärlden skulle ha en chans att granska om det fanns förhinder. Typ 10 hours ago
@e_krang Fast jag påstår inte att tidningar inte ska ta betalt på nätet. Jag bara tycker att de ska göra en gemensam lösning för det 11 hours ago
Katrine Kielos (red)
Vi har hört det om och om igen. Att Barack Obama är Amerikas första svarta president och hur valet av honom visar hur USA en gång för alla har lämnat rasproblematiken bakom sig. Och visst ligger det något i det. Men man ska inte heller glömma att Barack Obama är en väldigt speciell svart president. Uppväxt med vita morföräldrar i undantaget Hawaii. Med en frånvarande far som var kenyansk gäststudent. För att säga det kortfattat: han är svart, men han är inte afroamerikan.
Hos Johan hittar jag länken till en dikt som Göran Greider skrivit på Dala-Demokratens ledarsida med anledning av Barack Obamas installation som USA:s 44 president. Ganska fin tycker jag. Även om jag antar att han menar TAMLA Motown. Det andra Amerika, The Other America, var även namnet på en inflytelserik bok om fattigdomen i 1960-talets ekonomiskt blomstrande USA som skrevs av socialistledaren Michael Harrington. Appropå det där andra Amerika som Greider beskriver (och som även jag är väldigt förtjust i).
