Jag har tidigare skrivit om vänsterns tankesmedjor och behov av ideologiproduktion. Här kommer ytterligare ett inlägg i den diskussionen. Texten publiceras även på den nya portalen för vänsterdebatt, Arvid Falk.
Tankesmedjan har traditionellt varit en högerarena. Internationellt har den sina rötter hos det amerikanska kapitalets strävan att vrida bort den allmänna diskussionen från den keynesianska socialreformistiska konsensus som existerade i Västvärlden efter Roosevelts ”nya giv” på 1930-talet. I Sverige kan man spåra den här typen av smedjor tillbaka till ett PM som skrevs av SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson 1971. Det skrevs i en tid då socialreformismen skördade sina största framgångar. Den gemensamma sektorn byggdes ut. Sambeskattningen avskaffades. Arbetsmarknadslagarna förstärktes. LO tog ställning för Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder. Högern var tvungen att samla sig till motangrepp. Och vapnet blev en myriad av organisationer och projekt för att förskjuta idédebatten till höger, eller med ett långt och krångligt ord, ta över problemformuleringsprivilegiet.
Vänstern har inte lyckats hantera förlusten av problemformuleringsprivilegiet. Och kanske är problemet att den försöker kopiera högerns koncept utan att ta hänsyn till sina egna och motståndarnas styrkor och svagheter. Vänstern kommer alltid ha problem att matcha högerns ekonomiska resurser. Arbetarrörelsens tankesmedja och Agora (Arenagruppen) omsätter bara bråkdelar av de summor som de borgerliga tankesmedjorna har tillgång till. Ändå har man försökt föra krig på motståndarens villkor. Och redan de som deltog i medeltidens bondeuppror skulle kunna berätta att aldrig så många livegna med hötjugor står sig slätt när den härskande klassen sätter in det bepansrade rytteriet.
Istället måste vänstern börja gräva där den står. Utnyttja våra styrkor. I högtidliga sammanhang brukar SSU:s kursgård Bommersvik kallas idéernas vapensmedja. Om det finns någon täckning för det påståendet kan vi lämna där hän för tillfället. Men det finns åtminstone en tråd som är värd att dra i här. Nämligen folkrörelsernas bildningstradition, att idévapnen smids av människor som möts för att lära sig av varandra. Den här traditionen har i mångt och mycket vittrat bort. Men det fanns en tid då tusentals cirklar diskuterade partiprogramsrevisioner och policyförslag. Det är lätt att nedvärdera det arbete som de människorna lade ner. Men det var den typen av diskussioner som grundade värderingarna hos deltagarna.
Nu ska man inte okritiskt hylla gårdagen. Myter spricker ofta om man släpar ut dem i solljuset. Men en tankesmedja handlar inte bara om central kunskapsproduktion. Det handlar om att ha en klar idé om vem som ska konsumera produkten, och hur man ska distribuera den. Så här långt är det ingen större skillnad mellan tankesmedjor till höger och vänster. Det som bör vara skillnaden är att vänstersmedjorna också ska ha en idé om hur man återkopplar från konsument till producent.
Det finns fortfarande poänger med att människor träffas och diskuterar i verkliga livet. Det ska vara en självklar uppgift för ABF att ordna föreläsningar, diskussionsmöten och studiecirklar som syftar till att ge gräsrötterna en chans att ta till sig och bemöta de idéer som tankesmedjornas tänkare presenterar. Men den moderna teknologin ger ytterligare möjligheter till återkoppling och utveckling av idéer. Bloggar, kommentarfält, pingfunktioner och RSS-flöden kan skapa förutsättningen för en svärm av idéer att mötas och blötas. Det ideala kanske till och med skulle vara att hitta arbetssätt som kan göra det möjligt att policydokument är öppna för redigering? Istället för det strukturerade och hierarkiska bör vänsterns ideologiskapande finnas i ett myller av idéer och åsikter.
Vägarna är många, men poängen är att vänstern inte har råd att försöka centralstyra ideologiproduktionen. Mot en starkare fiende måste man använda sig av de fördelar som terrängen och lokalbefolkningens sympatier ger. Elfenbenstornets avskildhet måste ersättas med torgets trängsel och möten.
Det är ju lite förmätet att kalla sig intellektuell. Det har en air av elfenbenstorn och långa essäer på SvD:s kultursidor. Något som sker långt från den egna vardagen. En vardag som den här veckan har bestått av att leda en cirkelträff om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en tvärfacklig grundkurs och en fackligpolitisk medlemsutbildning, kombinerat med lite löst bloggande. Då kan det vara skönt att kunna luta sig tillbaka mot den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans syn på de intellektuella. Hanna Finmo och Magnus Wennerhag redogör för den i inledningen till debattantologin 
Det verkar som det finns ett sug efter tomtar därute i cyberrymden. De fyra termer som toppar listan av sökord som hamnar på bloggen är:
Via 
Senaste kommentarer