I Statistiska centralbyråns (SCB) Tidskriften Välfärd (2/09) kan man läsa en intressant genomgång av skattereduktionen för hushållsnära tjänster under 2007. Inte helt oväntat visar det sig att det är höginkomsttagare som dragit nytta av den borgerliga kontrareformen. De som nyttjade skattereduktionen hade en medianinkomst på 430 000 kronor per år, motsvarade siffra för befolkningen i stort är 240 000 kronor per år. Endast tre promille (!) av de som tjänar under 300 000 kronor per år använde sig av möjligheten, medan fyra procent av de som tjänar över 500 000 kronor gjorde det.
En intressant detalj är att pensionerade kvinnor är överrepresenterade bland de som använde sig av möjligheten. Och det kan man ju unna dem kan man tycka. Men man kan ju samtidigt fråga sig varför vi ska ha ett system där betalningsförmåga ska ha företräde framför behov? Det vi ser som en följd av den här typen av kontrareformer är en förskjutning av hushållsnära tjänster från skattefinansierad sådan efter behov (”hemtjänst”) till en privatfinansierad lyx för de få.
Det går inte ens att säga att skattereduktionen lett till flera arbetstillfällen. Precis som vi som motsatte oss reformen påtalade redan innan det genomfördes (jag skrev om det borgerliga förslaget i april 2006).
Idag beslutar den moderatleddariksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.
Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.
Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent.Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.
Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.
Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?
Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.
Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.
Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.
Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.
Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.
Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.
Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.
Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).
Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.
Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.
Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:
I en opinionsundersökning från DN/Synovate har socialdemokraterna sjunkigt under 40% för första gången på två år. Eftersom den politiska debatten idag handlar om taktik och person snarare än idéer och praktiska reformer kommer den allmänna analysen kring detta att fokusera på höstens debatt om vem som får leka med vem. Det är givetvis en anledning, men en betydligt viktigare anledning är att regeringen faktiskt har hanterat finanskrisen helt OK. Inte perfekt, men över förväntan.
Finanskrisen gör det samtidigt uppenbart att socialdemokraterna har misslyckats med att formulera och kommunicera en slagkraftig och modern politik för att hantera marknadens brister och skapa förutsättningarna för en ny provisorisk utopi. Hittills har partiet i opinionssiffrorna levt på ett missnöje med borgarna snarare än på egna meriter.
Det finns få andra sätt att förklara detta på än att partiet har ett ledarskapsproblem. Och innan någon påstår att jag ägnar mig åt ”personmosning” så vill jag påpeka att jag talar ledarskap i kollektiv mening: partistyrelse, riksdagsgrupp, ledande kommunpolitiker och politiska tjänstemän. Den tröttsamma personcentrering som präglar den socialdemokratiska debatten är bara slöseri med tid. Fokus måste istället ligga på politiken. Och idag saknas förmågan att tänka systemkritiskt. En oförmåga som absolut inte började med tiden i opposition.
En stor anledning till valförlusten 2006 var att man inte lyckades formulera en respons på arbetslösheten. Att marknaden ska lösa problemet var inte ett värdigt svar från en socialdemokratisk regering. Något som blir extra tydligt när vi nu under oktober sett hur marknaden fungerar i verkligheten. Det är bara ett exempel på hur systemförvaltarna står svarslösa när omständigheterna förändras.
Om det inte sker något radikalt så kommer det inte att bli en rödgrön regering efter nästa val (oavsett hur en sådan regering är formerad). Vi måste våga bryta med en del av de sanningar som cementerades under 1990-talet. När systemet krisar måste man våga kritisera systemet.
Den meningen kan man läsa på UNT:s liberala ledarsida idag. Femton år sedan, 1993. Vilken jävla otur borgarna måste ha som prickar in sina regeringsperioder just när inflationen är som högst. För det kan väl inte ha att göra med vilka som råkar sitter på regeringstaburetterna?
Meningen får mig att minnas valrörelsens sista natt. Socialdemokraterna i Stockholm hade anordnat en sista insats i valrörelsen, trots att vi väl alla visste vart det barkade. Tanken var att varenda trappuppgång skulle märkas med ett lättborttagligt klistermärke som uppmanade stockholmarna att gå och rösta socialdemokratiskt. Vi åkte ut i olika riktningar i minibussar för att slutföra uppdraget. Ända in i kaklet så att säga. Jag kommer ihåg två samtalsämnen från den natten. Dels nyheten att fd utrikesministern och partisekreteraren Sten Andersson hade avlidit, dels diskussionen om räntorna under borgerliga regeringar. J utbrast att hon måste komma ihåg att låsa bolånen på måndag. För om borgarna kom till makten skulle räntorna sticka iväg. Nu är ju ekonomin trots allt så trögrörlig att den borgerliga regeringen fick ungefär ett och ett halvt år att skörda det som såtts av den förra regeringen. Men nu verkar det vara som det brukar när borgarna brukar styra. Arbetslösheten ökar, räntorna stiger och inflationen är idag den högsta på femton år.
I Statistiska centralbyråns (SCB) Tidskriften Välfärd (2/09) kan man läsa en intressant genomgång av skattereduktionen för hushållsnära tjänster under 2007. Inte helt oväntat visar det sig att det är höginkomsttagare som dragit nytta av den borgerliga kontrareformen. De som nyttjade skattereduktionen hade en medianinkomst på 430 000 kronor per år, motsvarade siffra för befolkningen i stort är 240 000 kronor per år. Endast tre promille (!) av de som tjänar under 300 000 kronor per år använde sig av möjligheten, medan fyra procent av de som tjänar över 500 000 kronor gjorde det.
Idag beslutar den 
