Personen är känd, är politiken det?

I SvD kan man läsa att det socialdemokratiska oppositionsrådet Carin Jämtin till utseendet är mest känd av de politiska gruppledarna i Stockholms stadshus. En av anledningarna till detta ska vara den affischkampanj som Socialdemokraterna i Stockholm haft i tunnelbanan under vårvintern.

Det verkar dock inte ha påverkat opinionen i Stockholm nämnvärt. Och frågan är om anledningen till det är att det alldeles oavsett affischkampanjer är svårt att veta exakt vad socialdemokraterna vill med Stockholm. För det hade det nog snarare behövts en mer offensiv och utåtriktad oppositionspolitik som artikulerade ett politiskt alternativ under hela mandatperioden än en ”Hej, jag heter Carin”-kampanj i elfte timmen.

Stockholmarna må veta vem Carin Jämtin är, men vet de vad hon vill driva för politik?

Jag har tidigare skrivit om storstadspolitik här och här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om carin jämtin, svd, stockholm, socialdemokraterna, storstadspolitik

Rödgröna ljusglimtar i storstadsmörkret

Jag har tidigare skrivit kritiskt om den socialdemokratiska storstadspolitiken som till stor del präglas av en ängslig jakt på en idealväljare som förmodligen inte existerar. Men i DN:s artikelserie om segregationen i Stockholm ser jag ljusglimtar i de rödgröna förslagen.

Socialdemokraternas förslag för att bryta segregationen i Stockholm innehåller självklara viktigheter som att öka det socioekonomiska tillägget i skolpengen. Men också spännande lösningar som att gå i borgen för mikrolån på upp till 100 000 kr för småföretagare finns på tapeten. Det är givetvis viktigt att se att nyföretagande inte är den universallösning den ibland målas upp som. Det riskerar också att låsa in människor i en lågproduktiv och osäker tillvaro där arbetsdagarna blir långa och semesterdagarna få.

Men det kanske bästa förslaget är att göra om de kommunala upphandlingsreglerna så att de gynnar lokala företag. Oppositionsborgarråd Carin Jämtin säger:

”När man till exempel bygger en ny skola så finns det oftast bra företagare i området. Då kan man göra om upphandlingsreglerna så att man gynnar de lokala verksamheterna. Detsamma gäller för löpande arbeten som till exempel städning och matlagning.”

Däremot är det trist att man helt verkar ha gett upp den sociala bostadspolitiken och accepterat den geografiska segregationen i staden. Man borde gå till val på att bygga 5000 allmännyttiga hyresrätter på Gärdet istället för att drömma om konservativt hemmasnickrande (vilket dock tack och lov lyser med sin frånvaro i artikeln).

Miljöpartiet lyfter en intressant idé när de förespråkar ett kommunalt byggbolag som ska anställa lokalt och rusta upp miljonprogrammets bostadsområden. Jag har själv varit inne på liknande tankar. Byggbranschen är idag ett oligopol och det skulle behövas ett offentligt alternativ som kan bryta upp skråandan och pressa priserna. Dessutom skulle det vara bra om kommunerna (åter) lärde sig att upphandla byggtjänster istället för att ge hela entreprenader till någon av de stora elefanterna.

Men det finns ett problem med Miljöpartiets förslag. Oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida säger:

 ”Om vi till exempel ska genomföra en renovering i Rinkeby bör man i första hand vända sig till arbetsförmedlingen i Järva för att se om det finns människor där som kan utföra jobbet.”

Det finns ett problem med hur man ser på byggnadsarbete, ett problem som förövrigt är besläktat med den socialdemokratiska vurmen för att folk ska bygga sina egna hem. Nämligen att det inte är så svårt att vara hantverkare och att kan man bara hålla i en hammare eller pensel så kan man tämligen omgående fungera som snickare eller målare.

Vi måste förstå att dessa arbeten är hantverk fyllt med professionellt kunnande. Ett kunnande som måste mötas med respekt. Även om det är en utmärkt idé att anställa lokalt så är det också viktigt att de som bor i de renoverade lägenheterna får jobbet gjort av folk som vet vad de gör.

Men som sagt, det finns ljusglimtar i förslagen. Vi får hoppas att de rödgröna får chansen att genomföra dessa under nästa mandatperiod.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, miljöpartiet, segregation, stockholm, storstadspolitik, miljonprogrammet, carin jämtin, yvonne ruwaida, dn, småföretagare, skola, gärdet, allmännyttan, bostäder,

Var är storstadspolitiken?

I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.

Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.

Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.

I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.

Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.

Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.

Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.

Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.

Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.

***

För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, storstäder, storstadspolitik, mona sahlin, mikael damberg, anneli hulthén, carin jämtin, ilmar reepalu, stockholm, göteborg, malmö, dn debatt, anders nilsson, johannes åsberg, katrine kielos, marika lindgren åsbrink, social europe journal, gunnar wetterberg, nordisk union,

Om Friskolan AB

De senaste dagarna har det rasat en ilsken debatt i den socialdemokratiska bloggsfären om friskolornas vara eller icke vara. Jag tänker inte bry mig om den debatten särskilt mycket eftersom den är ganska stelbent och mest verkar handla om den sedvanliga pajkastningen av invektiv åt båda hållen. Jag tycker varken det är hållbart att diskutera skolpolitik utifrån vad partiet tyckte för tjugo år sedan eller utifrån att den nyliberala omstöpningen av den gemensamma sektorn som skett under samma tid bara är sunt förnuft.

Istället vill jag säga några ord om de debattartiklar som utgör debattens tändande gnistor. I onsdags skrev socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Stockholm Carin Jämtin ett inlägg på DN Debatt om att den socialdemokratiska partikongressen borde ta beslut om att begränsa möjligheten till aktieutdelning i friskolor. Det här är ett fullt rimligt förslag som inte borde vara särskilt kontroversiellt, varken i partiet eller bland befolkningen som helhet. Faktum är att det svenska friskolesystemet i internationell jämförelse är ganska extremt (och möjligen unikt) i sin tillåtelse att ta ut vinst ur skattefinansierad skolverksamhet. Tyvärr var Jämtins artikel ganska hafsigt skriven, vilket bjöd in kritiken. Man kan fråga sig om det verkligen inte finns någon på det ganska välbemannade socialdemokratiska stadshuskansliet som hade kunnat bidra med lite stilistisk stringens och kritik?

Hade det skett hade vi kanske sluppit den replik som Haninges oppositionsråd Robert Noord med flera publicerade på DN Debatt igår. Den handlar underligt nog inte särskilt mycket om Jämtins förslag, utan snarare om deras syn på friskolan i största allmänhet. Det är närmast som en bisats som frågan om begränsning av vinstuttag tas upp.

”Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst. De stora förlorarna kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar. ”

Det räcker att läsa citatet för att förstå det orimliga i det. Varför skulle de som inte tar ut vinst, och inte har något intresse av att ta ut vinst, påverkas av att möjligheten att ta ut vinst begränsas?

Det hade lätt kunnat förekommas om Jämtin i sin artikel hade inkluderat att Socialdemokraterna i Stockholms stadshus har tittat på hur det ser ut i Stockholm och kunnat konstatera att idéburna friskolorna, det vill säga alla utom de vinstdrivna friskoleföretagen, inte tar ut några resurser ur verksamheten. Snarare tillför de extra resurser, ekonomiska eller andra.

Personligen tycker jag att det finns en hel del problem med friskolesystemet som det nu är utformat. Den ökande klass-, köns- och etniska segregationen. En skolpeng som inte tar hänsyn till olika elevers förutsättningar och behov. Den fria dragningsrätten som utarmar den kommunala skola som i slutändan har ansvaret att ge även de elever som går i friskolor en utbildning om deras skola av ena eller andra anledningen väljer att upphöra med verksamheten. Det faktum att det inte är skattebetalarnas representanter, de folkvalda politikerna, som har beslutanderätt över hur skatteinkomsterna används. Bland annat.

Tyvärr har friskoledebatten fastnat i en form som påminner om EU-debatten. Antingen är du för eller mot. Striden om att gemensamt finansierad verksamhet kan bedrivas av andra än stat och kommun är över. Det intressanta borde vara under vilka villkor den här verksamheten ska bedrivas så att fördelarna kan maximeras och nackdelarna minimeras. Då måste vi komma förbi sterila motsatspar som plan-marknad. Vi borde också utveckla möjligheterna för personal (lärare) och brukare (föräldrar och elever) att få större möjlighet att påverka inom den kommunala verksamheten, till exempel genom intraprenadmodeller eller något som liknar den norska modellkommunmetodiken. Men det är väl för mycket att begära när fundamentalisterna brakar samman som brunstiga buffelhannar?

Intressant?