Det är ju lite förmätet att kalla sig intellektuell. Det har en air av elfenbenstorn och långa essäer på SvD:s kultursidor. Något som sker långt från den egna vardagen. En vardag som den här veckan har bestått av att leda en cirkelträff om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en tvärfacklig grundkurs och en fackligpolitisk medlemsutbildning, kombinerat med lite löst bloggande. Då kan det vara skönt att kunna luta sig tillbaka mot den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans syn på de intellektuella. Hanna Finmo och Magnus Wennerhag redogör för den i inledningen till debattantologin Från smedja till sambandscentral:
”När han i sin samhällsteori talade om intellektuella avsåg han människor som hade en viss funktion i samhället, snarare än att de tillhörde ett visst skrå, nämligen akademins traditionellt lärde. Intellektuella var i Gramscis ögon de som tog sig an att beskriva samhället på ett sätt som gjorde det begripligt och fick det att hänga ihop – i syfte att bevara samhället så som det var, eller för att förändra det.
Vidare menade Gramsci att de intellektuella inte heller gick att betrakta som frikopplade från eller ställda över olika gruppers konflikter om makten över samhällsutvecklingen. Tvärtom menade han att de intellektuella – medvetet eller omedvetet – alltid var förbundna med specifika intressen, i och med att deras beskrivningar av hur samhället var eller borde vara beskaffat alltid gynnade somliga grupper mer än andra. det innebär att olika typer av kunskaper också sätter olika gruppers intressen i centrum. Och de föreställningar som flertalet ser som uttryck för ‘sunt förnuft’ är inget annat än en allmän acceptans av tankar som en gång fördes fram i syfte att åstadkomma förändring.”
Lämna en kommentar | etiketter: abf, agitator, antonio gramsci, august palm, blogg, chockdoktrinen, hanna finmo, intellektuella, lo, magnus wennerhag, naomi klein, s-studenter, svd | postat ipersonligt, politik
”Vi kräver en reform för självstyre och demokrati på alla ledningsnivåer och ett nytt samhällsekonomiskt system som kombinerar plan, självstyre och marknad. … Det socialiserade företaget bör vara ekonomins grundläggande organisatoriska enhet. Det ska kontrolleras av arbetarrådet, som representerar kollektivet, och ledas av direktören, som utsetts genom tävlan och ska kunna avsättas av rådet”
Den polska fackföreningsrörelsen Solidaritets program 1981, citerat i Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 221f.
Lämna en kommentar | etiketter: arbetardemokrati, chockdoktrinen, naomi klein, polen, solidaritet | postat ipolitik
”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”
Milton Friedman, citerad i Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 180.
4 kommentarer | etiketter: chockdoktrinen, idéer, kapitalism och frihet, kris, milton friedman, naomi klein | postat ipolitik
”Friedmans radikala idé var att man i stället för att lägga en del av de miljarder dollar som anslagits för återuppbyggnad på att återställa och förbättra New Orleans vanliga skolsystem, borde ge de drabbade familjerna ‘checkar’ som kunde lösas in på privata institutioner, många av dem vinstdrivande, som skulle omfattas av statlig skolpeng. Det viktiga, skrev Friedman, att denna övergipande förändring av skolsystemet inte stannade vid en tillfällig åtgärd, utan blev en ‘permanent reform’.
Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 13.
Lämna en kommentar | etiketter: chicagoskolan, chockdoktrin, chockdoktrinen, friskolor, milton friedman, naomi klein, new orleans, ordfront | postat ipolitik
