Välfärdskapitalism eller kapitalistisk välfärd?

Idag publicerades mitt bidrag till den diskussion om ”A New Political Economy and the Good Society” som Social Europe Journal har initierat tillsammans med Compass, Friedrich Ebert Stiftung and Soundings.

Jag bidrar med en text som fått rubriken Welfare Capitalism or Capitalist Welfare?. I den har jag försökt sammanfatta en del tankar jag har skrivit om här på bloggen under de senaste åren. Jag rör vid kapitalismens omdaning under de senaste decennierna, begreppen ”närande och tärande”, återvarufieringen av välfärdstjänster, funktionssocialism, det välfärdsindustriella komplexet, kontramarknaden och något om vad socialdemokrati bör vara i ett postindustriellt, kunskapsintensivt kapitalistiskt samhälle.

Några andra texter jag skrivit på temat är Några förslag för en modern socialdemokrati, Funktionssocialismens blinda fläck, Det välfärdsindustriella komplexet och välfärdens kärna och Norbergs blinda fläck.

Läs också Johannes Åsbergs utmärkta inlägg om varför vi ska ha en statlig enhetsskola.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, social europe journal, politisk ekonomi, välfärdskapitalism

Vad är en socialdemokratisk politisk ekonomi?

Social Europe Journal har, i samarbete med Compass, Friedrich Ebert Stiftung och Soundings, sedan början av oktober haft en serie med texter om ”en ny politisk ekonomi och det goda samhället” (jag kommer själv att delta med en text). Idag publicerade man istället en inspelad intervju med Professor John Weeks. Mycket intressant tycker jag.

Läs även Jimmy Sands inlägg om den generella välfärdens princip.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, politisk ekonomi, social europe journal, john weeks,

Internationell socialdemokratisk debatt

Jag vill bara tipsa om att den internationella socialdemokratiska tankesmedjan Policy Network verkar ha fått en ny hemsida med mycket matnyttigt och intressant. Det förs en internationell debatt om socialdemokratins framtid där svenska röster i väldigt stor utstäckning är frånvarande. Det är synd. Inte minst eftersom svensk och skandinavisk socialdemokrati ofta finns i centrum för dessa debatter.

Andra intressanta engelskspråkiga hemsidor att besöka är Compass, Social Europe Journal, Open Left, Renewal och Foundation for European Progressive Studies.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, idédebatt, policy network, compass, open left, renewal, feps, social europe,

Att bygga om partiet

I The Guardian läser jag om hur mina favoritsossar i Compass (jag har skrivit mer om dem här) idag ska gå ut brett med en enkätundersökning om hur man ska bygga om/upp Labour. Labour har sedan återkomsten till regeringstaburetterna förlorat mer än hälften av sina medlemmar och det tredje vägen-projekt som förde dem till makten har nått vägs ände.

I enkäten finns frågeställningar om partiledare och parlamentariker ska tillsättas genom ett primärval som är öppet för andra än medlemmar, om partiledaren formellt ska väljas om varje år, och om möjligheten att kräva medlemsomröstning om policyfrågor om minst fem procent av medlemmarna kräver det.

Enligt The Guardian finns det i frågeställningarna en uttalad vilja att omforma Labour från en valmaskin till en koalition av lokala aktivist- och gräsrotsgrupper.

Compass generalsekreterare Gavin Hayes säger:

”We are asking these questions now, so the day after the election we can hit the ground running and ensure that a fourth term Labour government is the most successful in the party’s history.”

Nu är det väl inte så många som tror att det kommer att bli en fjärde mandatperiod för Labour efter vårens val (även om de Konservativas ledning i opinionsundersökningarna inte är lika övertygande längre).

Men alldeles oavsett hur det går i valet stället Compass viktiga frågor om hur framtidens partier, folkrörelser och vänster ska se ut. Det borde man nog göra på fler ställen än i Storbritannien. Hur ska vi göra i Sverige?

Se även det här talet av Jon Cruddas (parlamentsledamot för Labour och ledande företrädare för Compass) från i somras om vilken typ av politik detta nya parti skulle kunna föra:

För övrigt kan jag tipsa om den nedladdningsbara e-antologin After the Crash – re-inventing the the left in Britain som Compass precis har gett ut tillsammans med tidskriften Soundings och Social Liberal Forum.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om guardian, compass, labour, storbritannien, primärval, gavin hayes, socialdemokrati, socialdemokraterna, soundings, social liberal forum, jon cruddas,after the crash, ,

Om att riva cirkustältet

John Hilary från War on Want skriver intressant med bakgrund av Compass konferens ”No Turning Back” om behovet av att skapa nya rörelseallianser.

”… a genuine desire to move beyond factionalism and build alliances across the progressive left is surely welcome. [Green Party leader Caroline] Lucas summed up the shift nicely in her image that we need to move beyond Labour’s ”big tent” to a campsite with lots of different tents co-existing side by side. A new pluralism based on an acceptance of difference, not a demand for consensus.

The Put People First coalition assembled at the beginning of this year was one attempt to build such a movement from within civil society. All major trade unions, environmental groups and global justice organisations joined forces under a banner of ”jobs, justice and climate” in preparation for the G20 summit in London at the beginning of April. We need to build momentum behind such alliances, and we need to broaden them by reaching out to party activists and parliamentarians who have traditionally stayed aloof from movement politics.”

Om nästa vänster

Intressant artikel av Jon Cruddas och Jonathan Rutherford hos Compass:

”This should be the moment of the left, but it too is trapped in the same interregnum. It lacks a coherent identity, is organisationally and numerically weak, and is unclear about its values. It has no story that defines what it stands for. The self-inflicted crisis of capitalism is serving only to highlight the weakness of the left.

We need to address the big questions of how we live as well as how we create wealth. What kind of society do we want to live in? What kind of economy will sustain it? None of the mainstream political parties have the language to ask these questions. . We need to re-invent a plural and ethical socialism rooted in the ordinary life of the individual. The central value of this socialism alongside liberty is equality, because in our differences we share a common humanity. The democratic search for self realisation lies deep in our culture and involves the right of everyone to achieve their own unique way of being human. This is not selfish individualism, it is mutualism: ‘your freedom is equal to my freedom’.”

Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.

Om behovet av Keynes

Min favorittankesmedja, brittiska Compass har en artikel om behovet av mer Keynesianism i skuggan av finanskrisen. De har förresten gjort om hemsidan också.

”The recession is mostly discussed in terms that imply the process is somehow unavoidable and we have to put up with it as best we can. But recession is only inevitable if we remain confined within the neo-liberal ideology that has dominated economic policy for the past three decades. But now Alistair Darling has re-discovered Keynes, the great economist whose new approach to economic management made possible the recovery from depression in America in the thirties and full employment and growth in Europe after the war. It is this approach which urgently needs to be adopted now. …

The traditional orthodoxy, to which the neo-liberal ideology reverted, was that. if times looked hard, the government, like any prudent private household, should retrench. The government, it was believed, should cut spending and raise taxes. Keynes showed that this approach would only make things worse, because national economies do not behave in the same way as private household economies. In the wider economy depression is caused by inadequate overall demand – too little spending leading to reduced output, higher unemployment and declining incomes. So cutting government spending or raising taxes would further depress the level of overall demand, thereby making the depression worse, not better. …

Measures to increase demand need not be a real cost if they bring into use resources that would otherwise be wasted. For example, if there is a recession in the building industry, less building work is carried out, constructive capacity lies idle and building workers are laid off. If on the other hand the government seizes the opportunity for an expanded public building programme, it can mean the industry’s capacity is more fully used, more useful construction work is carried out and more building workers are still in a job, earning wages and spending them in ways that give a boost to the rest of the economy. And public finances are helped by receipt of taxes on company profits and workers’ wages instead of being burdened with higher unemployment benefits.”

Brown erbjuder Cruddas kabinettpost?

I Independent kan man läsa att Gordon Brown funderar på att ge Jon Cruddas (som jag skrivit om bland annat här) en plats i regeringens inre krets, det så kallade kabinettet. I kabinettet sitter de tyngsta ministrarna (i princip de ministrar som är departementschefer) och om ryktet stämmer kommer det nog ses som att Brown vill bjuda in vänstern i Labour för att hitta vägar ut ur både partiets dåliga opinionssiffror och den ekonomiska nedgången.

”[T]he global financial crisis makes the Cruddas agenda of state intervention to correct market failures, a crackdown on City excesses, a windfall tax on the energy companies and higher taxes for the rich seem timely and respectable. The unprecedented action by the Bush administration has helped Mr Cruddas’s cause. ‘The terms of the debates are changing,’ he said yesterday. ‘You have got possibly the most right-wing government in history intervening in a really creative way, not just in terms of regulation but also interest-rate strategy.’”

Hans namn börjar också på allvar nämnas som en möjlig partiledare om Gordon Brown får gå efter en valförlust. Och då skulle det givetvis vara bra om han har kabinetterfarenhet för att kunna konkurrera på allvar med Blairiternas favorit, utrikesministern David Miliband. Men å andra sidan finns risken att hans utrymme att göra Labour mer socialdemokratiskt skulle minska om han ska vara medansvarig för en politik som är mer ”New Labour” än ”Real Labour”.

Ytterligare ett drag i New Labours palatsrevolt

Igår skrev jag  om hur Gordon Browns position som partiledare för Labour alltmer öppet börjar ifrågasättas. Nu har ytterligare ett steg i försöken att avsätta honom tagits. I en intervju i BBC säger Labours vice ordförande Joan Ryan att det bör finnas en ”mångfald” av kandidater som konkurrerar med Brown om ledarskapet. Ryan som tillhör den Blairitiska falangen inom partiet säger:

”I find it very hard. I’m a loyalist to my government. I have never voted against my government. This is a very hard thing to do. But I actually feel now this is the most responsible thing I can do and I would be irresponsible if I didn’t now speak up.”

Läs mer i Guardian och BBC.

Det är väldigt tydligt att det är det är New Labours lojalister, partihögern som har agerat de senaste dagarna. Både Ryan och Siobhain McDonagh (se inlägget från igår) poängterar att de aldrig har röstat mot regeringen. Något som är väldigt vanligt bland Labours parlamentariker till vänster. Frågan är vad partivänstern kring Compass kommer att göra för motdrag. De är inte heller överlyckliga över Browns ledarskap. Fast de är förmodligen inte beredda att låta en kandidat som hör hemma till höger om Brown ta plats på en valsedel. Och det krävs att 70 parlamentariker nominerar en specifik kandidat för att det ska bli en medlemsomröstning om vem ledarskapet.