Avknoppningar och alternativ

Det är direkt upprörande att se hur den moderatledda majoriteten i Stockholms stadshus rear ut gemensam egendom. I lördagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om hur hemtjänsten i Vantör ”avknoppats” för vrakpriset 69 500 kr. Genom att bara ta betalt för inventarierna har man sålt en verksamhet som lågt räknat är värd 25 miljoner kr. Efter nio månader har det nya företaget gjort en vinst på fyra miljoner kr. Om det var så att man värnade skattebetalarnas pengar borde även privatiseringsfundamentalister ta marknadsmässigt betalt för det man säljer ut.

Nu är det givetvis inte så enkelt att allt skulle vara frid och fröjd om man bara lärde sig att ta betalt. Om priset hade varit de 20-40 miljoner som Tomas Hjelström på Handelshögskolan uppskattar värdet till hade med största säkerhet inte de tidigare verksamhetsledarna kunnat ta över. De enda möjliga köparna hade varit något av de riskkapitalbolag som trängt sig in på den svenska välfärdsmarknaden under senare år.

Och det är givetvis inte så att de nya ägarna är onda. Det vore att moralisera i onödan. Vinsterna ligger kvar i bolaget och om man ska tro DN har de dessutom lyckats göra en del förbättringar:

”De har lika många anställda, varav en större andel är fast personal jämfört med tidigare. De som vill får arbeta heltid. Lönerna följer samma kollektivavtal som kommunen. De har satsat på jackor och bra vinterkängor till personalen, något de av erfarenhet vet är viktigt.”

Även om de nya ägarna försäkrar oss om att vinsterna ligger kvar i bolaget finns det ingenting som hindrar att de beslutar om en extra aktieutdelning imorgon. Precis som man gjort i det bolag som driver förskoleverksamheten i Årsta.

Men som citatet ovan tyder på var det inte nödvändigtvis så att verksamheten sköttes bra i kommunal regi. Det finns alltså utrymme och behov av effektiviseringar och förbättring. Men det som gör den här typen av verksamhet olämplig för privatisering är att den inte verkar på en riktig marknad. Det finns bara en kund, kommunen. En privatiseringslösning innebär bara att man leker affär, samtidigt som medborgarna förlorar inflytande över en verksamhet som de finansierar.

En alternativ modell skulle vara att ge personalen mer inflytande över verksamheten. Få skulle argumentera mot att det är de på golvet som har bäst insyn i hur man kan förbättra och effektivisera en verksamhet. Istället för att lägga ut verksamheten på entreprenad skulle man kunna tänka sig en intraprenadlösning där man ger personalen ekonomiska incitament att förbättra och effektivisera, samtidigt som man behåller verksamheten inom kommunen. En annan idé som skulle kunna vara intressant att titta närmare på är den norska modellkommunmetodiken. Det allmänna måste alltid ha målsättningen att vara den bästa och mest lyhörda arbetsgivaren.

Här borde socialdemokraterna vara bättre. För det är ju bra om de nya knopparna sitter kvar på grenen.

Läs även Johan Sjölander och Marika Lindgren Åsbrink. Och Jenny Andersson i Fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, socialdemokraterna, moderaterna, avknoppning, privatisering, välfärd, alternativ.

Intressant?

Regeringens fattiga vision

De som följt den borgerliga regeringens framfart blev inte överraskade av Expressens avslöjande att regeringen har som målsättning att sänka den så kallade reservationslönen (det vill säga den lägsta lönen man är beredd att arbeta för). Det var det som var syftet med att försämra och fördyra a-kassan. Det är det här som ligger bakom skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det är det som ligger bakom hårdare tag mot sjuka. Försämrar man det sociala skyddsnätet kommer folk att jobba för lägre löner. Och lägre löner kommer på sikt att pressa lönerna för större grupper som inte kan stå emot konkurrensen underifrån. För vad än regeringen påstår så har det inte i första hand handlat om att det ska löna sig att arbeta. Det handlar om att det inte ska gå att inte arbeta.  Men med en sådan syn blir rädslan, snarare än tryggheten, grundfundament i samhället.

Invändningen mot det här skulle vara att jobbskatteavdraget skulle kunna leda till att man ändå får mer i plånboken. Men ett sådant tänkande skjuter ändå bredvid målet då det bygger på den tämligen underliga idén att skatt bara är konfiskerad egendom. I realiteten används skatt till gemensamma nyttigheter och konsumtion som inte finns om det inte finns skatteintäkter.

Sen vill man kränga gemensam egendom. Till vilket pris som helst vad det verkar det som när man ser den borgerliga majoritetens rea i Stockholm. Säljer man verksamheter för några tiotusentals kronor som kan ta ut miljonvinster ett år senare så visar man uppenbarligen ingen respekt för skattebetalarna. När det gäller statliga företag så kan man fråga sig om det är särskilt framsynt att sälja statliga inkomstkällor när allt färre kommer att producera allt mer i framtiden. Kan vi verkligen se på tillväxt och skatteinkomster genom en 1900-talslins där det likställs med arbetade timmar?

Det här verkar vara kontentan av vad borgerligheten vill med makten. Inte direkt oväntat, men ganska fattigt som vision.

Det verkar helt saknas borgerliga visioner om hur Sverige ska vara en ledande nation i framtiden. Ingenting om hur man främjar framtidsbranscher inom till exempel biomedicin, grön teknik och sociala medier. Ingenting om hur man bygger bort bostadsbristen eller otillräcklig infrastruktur. Ingenting om hur man skapar en kunskapsnation där medborgarna verkligen kan delta i ett livslångt lärande. Ingenting om hur man skapar högproduktiva moderna arbetstillfällen. Ingenting av det som moderna och progressiva människor skulle se som önskvärt.

När man ska visa framfötterna kommer man med idiotiska förslag som att svenska högskolor ska kunna ta betalt av utländska studenter. På kort sikt handlar det om att göra utbildning till en marknad. Vilket i sig är dumt när framtidens välfärd i stor utsträckning kommer bero på att vi har en välutbildad befolkning. Men resultatet på längre sikt kommer det innebära att många presumtiva utländska studenter väljer en likvärdig utbildning i till exempel Australien för språket och vädret framför till exempel Borås. Vilket innebär att Sverige går minste om studentens konsumtion (och momsintäkter). Att viktiga utbildningar kanske måste ställas in om inte tillräckligt många kvalificerade svenskar är intresserade ett visst år. Eller kanske värst av allt, att framtida kontaktytor mellan Sverige och tillväxtmarknader försvinner.

Istället för på en progressiv vision ligger fokus på ett vettlöst hat mot att stat och kommuner äger företag eller driver verksamhet, och på att gynna framväxten av ett låglöneproletariat som ska livnära sig på att skura golv och kratt löv. Allt medan andra delar av världen tar hand om det moderna, framtidsinriktade, lönsamma.

Man kan kalla det mycket. Men inte är det en vision för moderna, progressiva människor.

Läs även Socialdemokraternas jobbprogram (och Dagens Arenas berättigade kritik av den).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, alliansen, regeringen, socialdemokraterna.

Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?

Reflektion om tjänstesamhällets Stockholm

Jag har tidigare skrivit om den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade i DN 24 augusti. Då fokuserade jag på deras idéer om framtidens bostäder i Stockholm. Här tänker jag fokusera mer kring idén om tjänstesamhället.

Det är inget snack om att Stockholm i allt större utsträckning är en tjänsteekonomi. Många av de industriborgar som tidigare omgav huvudstaden har omvandlats till köpcentrum och eventlokaler, och antalet anställda i industrin i Stockholms län har nästan halverats under de senaste decennierna. Men att därifrån gå till att tro att Stockholm har förvandlats till en stad av tjänstemän är fel. Även tjänstesamhället är ett klassamhälle. Vid sidan av PR-byråkrater, webbredaktörer och reklamare har vi undersköterskor, spärrvakter och restaurangbiträden. Yrkesgrupper med betydligt sämre löne- och arbetsvillkor än både Stockholms medelklass och landsortens industriarbetare. När det gäller lönespridning är det mer av ett klassamhälle än industrisamhället. Det är inte ett lika homogent och välorganiserat klassamhälle som tidigare, men likväl ett klassamhälle. Så vad än debattörerna påstår, så suddas inte klassbegreppet ut. Och en socialdemokrati som prioriterar bort dessa grupper till förmån för en politik som man tror är specialdesignad för en framgångsrik medelklass är förmodligen inte någon socialdemokrati längre.

Stockholm är som sagt en tjänsteekonomi, och kommer att bli det i än större utsträckning. Och det är klart att även skattesystemen ska vara anpassade till det existerande samhället. Men att tala som skattelättnader för tjänstesektorn generellt är knappast framtidsorienterat. Vi ska givetvis inte gynna lågproduktivt tjänstearbete på mer produktiva sektorers bekostnad. Sverige och Stockholm kommer inte att bygga sitt framtida välstånd på att varje medelklassfamilj har ett hembiträde.

När det gäller Arbetsförmedlingens vara eller icke vara har debattörerna en poäng. Få som varit i kontakt med den har nog känt att den levt upp till sitt namn. Men att därifrån gå till att avskaffa den är att gå lite långt. Men något som bör tittas närmare på är om samma myndighet ska ägna sig åt både det rena myndighetsutövandet och medborgarservicen. Det vore bra om vi hade ett system som i större utsträckning gav trygghet i omställning. Det debattörerna skriver om rätt till omskolning och kompetensutveckling är bra.

LAS är knappast en avgörande fråga av den tyngd som förespråkarna och motståndarna gör den till. Dess disposivitet och undantag, tillsammans med den förändrade sammansättningen på arbetsmarknaden med småföretag, bemanningsföretag, projektanställningar och springvikariat har för länge sedan förändrat LAS från en lag som ”snävt räknar anställningsår”. Men vill man föra diskussionen i flexicurityriktning bör man också tala om trygghetsdelen, vilket innebär högre a-kassa för fler (förslagsvis 90 procent av lönen för 90 procent av arbetskraften). Här har vi förmodligen det verkliga svaret på varför moderatledningen blivit ”LAS-kramare”, att både försämra arbetslöshetsförsäkringen och anställningstryggheten hade varit en omöjlighet.

Slutligen kommer man inte ifrån en central fråga, hur ska debattörernas satsningar (forskning, högskoleplatser, yrkesutbildningar, ”kvalitetslotsar”, trafiklösningar och så vidare) betalas om skatterna samtidigt sänks? Det duger inte att i förbigående tala om effektiviseringar. Politiker som talar om att höja utgifterna och minska intäkterna är antingen populister som inte bryr sig om hur finansieringen ska gå till, eller så döljer man något?

Förövrigt kan jag tipsa om Neal Lawsons text om socialdemokratins utmaning i Social Europe.

Intressant?

Reflektion om boendet i framtidens Stockholm

En första reflektion på den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade på DN Debatt 24 augusti. I den här väljer jag att fokusera på de delar som rör boendefrågan och trafiklösningar. I mån av tid kan det komma reflektioner om andra delar av debattartikeln framöver.

Socialdemokraterna i Stockholm pratar om att regionen ska fördubbla sin befolkning de närmsta 50 åren. Det är förmodligen en både god och realistisk målsättning. Stockholmsområdet i bred bemärkelse kommer att vara en tillväxtregion där nya idéer och branscher kommer skapas, växa och stötas och blötas. Banden kommer att förtätas med andra regioner i Europa och Världen. Men en sådan befolkningsexplosion kommer också orsaka en mängd problem när det gäller till exempel infrastruktur. Det kommer att kräva ett intrikat hanterande av logistiska problem och en fantastisk ökning när det gäller byggande av både bostäder och trafiklösningar.

Frågan är hur dessa boenden och trafiklösningar ska se ut? I den debattartikel som fyra socialdemokrater från Stockholms län publicerade i Dagens Nyheter i måndags talar man om visserligen om ett ökat byggande av olika former av bostäder men deras vision lämnar mig lite undrande:

”… när familjen växer måste också de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det. För oss är det en självklarhet att två heltidsarbetande ska ha råd att bo i eget hus. En ny egnahemsrörelse för storstadens familjer behövs.”

Ett fördubblat Storstockholm som till stor del ska bestå av nya vidsträckta villaområden, är det så en modern hållbar storstad ser ut? Mitt omedelbara svar är nej. Villor är, oavsett hur miljömedvetet de byggs, betydligt större klimatbovar än flerfamiljshus. Dessutom skulle denna villastad sprida ut sig på ett sätt som förmodligen skulle omöjliggöra en trafiklösning som i huvudsak bygger på kollektivtrafik. Ju längre det är från hem till arbete, desto troligare är det att privatbilismen kommer att gynnas på kollektivtrafikens bekostnad.

Boende i en modern storstad måste alltså till helt dominerande del finnas i flerfamiljshus. Förmodligen snarare i fastigheter med tvåsiffriga våningar än två våningar. Ett sådant prospekt skulle leda till en bättre sammanhållen stad där en kollektivtrafikbaserad trafiklösning är betydligt lättare att åstadkomma.

Dessutom väljer debattörerna att fokusera på idén om ”boendekarriären”, där ägandet av bostaden sätts i centrum. Frågan är varför det skulle vara så eftertraktat. Problemet i Stockholm idag handlar snarare om bristen på bostäder än något annat. Och frågan är om det inte är betydligt modernare och dynamiskt att satsa på hyresbostäder där de boende inte måste följa räntevågorna eller ansvara för renoveringar och föreningsadministration. Snarare än en ny egnahemsrörelse så är det rimligt att skapa förutsättningarna för en stad där ett eget hem är möjligt överhuvudtaget. Och om ett eget hem ska vara möjligt för alla är ett storskaligt byggande av allmännyttiga hyresrätter det mest effektiva.

Vill man vara lite elak så skulle man påpeka att debattörernas idéer om boendet är grundade i det faktum att Stockholm är väldigt ung som storstad. De flesta svenskar har ganska grunda rötter i staden. Istället är det drömmen om ett eget hemman som får dominera. En i grunden ganska konservativt rural och föga modern urban boendesyn.

Intressant?

Party like it’s 1984

I gårdagens Dagens Nyheter skrev Henrik Brors om Moderaternas kongress i Västerås som inleds idag och hur Fredrik Reinfeldt inför framtiden försöker stajla om sig och sitt parti till något som ska likna Tage Erlander och Socialdemokraternas framgångsrika decennier på 1950- och 1960-talen. Även om man bortser från så grundläggande strukturella skillnader som att detta var gyllene årtionden med en exportindustri på högvarv, att en annorlunda demografi gjorde att folkrörelserna var starkare liksom klassröstandet, och att ett parlamentariskt system med en fördröjande effekt upprätthöll den socialdemokratiska majoriteten, är det i det närmaste löjeväckande att Fredrik Reinfeldt och Moderaterna väljer att jämföra sig med något som de själv har motverkat och stått i direkt motsättning till. En åsikt som för övrigt många Moderater borde dela.

Honnörsord för detta Nya arbetarparti 2.0 är enligt Henrik Brors ”trygghet, ansvar, full sysselsättning och fattigdomsbekämpning”. I George Orwells dystopi 1984 var det härskande partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Det är denna känsla av nyspråk man får när man läser Brors analys.

Tryggheten och socialförsäkringssystemen har i Moderaternas Sverige utarmas. Regeringen har visat en total avsaknad av ansvar för att motverka krisens effekter. Arbetslösheten har gått stadigt uppåt sedan senvintern 2008 (då enligt regeringen effekten av deras politik skulle börja visa sig). Och som resultat av allt detta har klyftorna ökat och köerna utanför socialkontoren stadigt växt.

Nej, Fredrik Reinfeldt är ingen Tage Erlander. Men gubbar och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!

Förövrigt delar jag Cattis synpunkter.

Intressant?

Om Friskolan AB

De senaste dagarna har det rasat en ilsken debatt i den socialdemokratiska bloggsfären om friskolornas vara eller icke vara. Jag tänker inte bry mig om den debatten särskilt mycket eftersom den är ganska stelbent och mest verkar handla om den sedvanliga pajkastningen av invektiv åt båda hållen. Jag tycker varken det är hållbart att diskutera skolpolitik utifrån vad partiet tyckte för tjugo år sedan eller utifrån att den nyliberala omstöpningen av den gemensamma sektorn som skett under samma tid bara är sunt förnuft.

Istället vill jag säga några ord om de debattartiklar som utgör debattens tändande gnistor. I onsdags skrev socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Stockholm Carin Jämtin ett inlägg på DN Debatt om att den socialdemokratiska partikongressen borde ta beslut om att begränsa möjligheten till aktieutdelning i friskolor. Det här är ett fullt rimligt förslag som inte borde vara särskilt kontroversiellt, varken i partiet eller bland befolkningen som helhet. Faktum är att det svenska friskolesystemet i internationell jämförelse är ganska extremt (och möjligen unikt) i sin tillåtelse att ta ut vinst ur skattefinansierad skolverksamhet. Tyvärr var Jämtins artikel ganska hafsigt skriven, vilket bjöd in kritiken. Man kan fråga sig om det verkligen inte finns någon på det ganska välbemannade socialdemokratiska stadshuskansliet som hade kunnat bidra med lite stilistisk stringens och kritik?

Hade det skett hade vi kanske sluppit den replik som Haninges oppositionsråd Robert Noord med flera publicerade på DN Debatt igår. Den handlar underligt nog inte särskilt mycket om Jämtins förslag, utan snarare om deras syn på friskolan i största allmänhet. Det är närmast som en bisats som frågan om begränsning av vinstuttag tas upp.

”Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst. De stora förlorarna kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar. ”

Det räcker att läsa citatet för att förstå det orimliga i det. Varför skulle de som inte tar ut vinst, och inte har något intresse av att ta ut vinst, påverkas av att möjligheten att ta ut vinst begränsas?

Det hade lätt kunnat förekommas om Jämtin i sin artikel hade inkluderat att Socialdemokraterna i Stockholms stadshus har tittat på hur det ser ut i Stockholm och kunnat konstatera att idéburna friskolorna, det vill säga alla utom de vinstdrivna friskoleföretagen, inte tar ut några resurser ur verksamheten. Snarare tillför de extra resurser, ekonomiska eller andra.

Personligen tycker jag att det finns en hel del problem med friskolesystemet som det nu är utformat. Den ökande klass-, köns- och etniska segregationen. En skolpeng som inte tar hänsyn till olika elevers förutsättningar och behov. Den fria dragningsrätten som utarmar den kommunala skola som i slutändan har ansvaret att ge även de elever som går i friskolor en utbildning om deras skola av ena eller andra anledningen väljer att upphöra med verksamheten. Det faktum att det inte är skattebetalarnas representanter, de folkvalda politikerna, som har beslutanderätt över hur skatteinkomsterna används. Bland annat.

Tyvärr har friskoledebatten fastnat i en form som påminner om EU-debatten. Antingen är du för eller mot. Striden om att gemensamt finansierad verksamhet kan bedrivas av andra än stat och kommun är över. Det intressanta borde vara under vilka villkor den här verksamheten ska bedrivas så att fördelarna kan maximeras och nackdelarna minimeras. Då måste vi komma förbi sterila motsatspar som plan-marknad. Vi borde också utveckla möjligheterna för personal (lärare) och brukare (föräldrar och elever) att få större möjlighet att påverka inom den kommunala verksamheten, till exempel genom intraprenadmodeller eller något som liknar den norska modellkommunmetodiken. Men det är väl för mycket att begära när fundamentalisterna brakar samman som brunstiga buffelhannar?

Intressant?

Konkreta förslag istället för järtecken

Som jag skrev igår kom Konjunkturinstitutet med dystra prognoser om arbetslösheten. Idag kommenterar finansminister Anders Borg (m) siffrorna och spår att arbetslösheten kommer att stiga till 11,7 procent 2011. Med tanke på hur mycket den mannen pratar väder, spår och betraktar så är det inte utan att man väntar sig att man ska få se honom på Rosenbads tak letandes efter järtecken i skyn eller läsandes inälvorna på någon utförsäkrad arbetssökande.

Men dagen har också fört med sig några förslag på hur man ska komma till rätta med arbetslösheten. Moderaterna slår samman ROT- och RUT-avdrag till något de kallar husavdrag. Vad som är så fantastiskt med denna ompaketering är oklart. Personligen är jag rent allmänt skeptisk till varför vi ska skattesubventionera villaägare som installerar jacuzzi eller höginkomsttagare som låter någon annan städa deras hem när det uppenbarligen är fantastiskt svårt att skaka fram pengar till en grön upprustning av miljonprogrammet eller hemtjänst till de som behöver. Men det är ändå ett förslag och alla sådana är bra utom de dåliga antar jag?

De rödgröna partierna har förövrigt lagt fram ett gemensamt program för klimat- och energipolitiken som verkar förstå att man måste binda samma den ekonomiska krisen med klimatkrisen. Bland annat vill man se ordentliga investeringar i järnvägar och miljöteknik. Jag lyckas dock inte hitta programmet på nätet (litet minus där). Här är den. Socialdemokraternas miljö- och klimatpolitiske talesperson Anders Ygeman  kommenterar:

- Vi vill investera Sverige ur krisen. Regeringens låga ambition på klimatområdet hotar 10 000-tals jobb i Sverige.

Dessutom har socialdemokraternas jobbrådslag presenterat sina förslag. Dessa sammanfattas i fyra punkter:

• För det första; en politik för att de nya jobben ska skapas– idéer för entreprenörskap, innovationskraft och kreativitet.

• För det andra; en politik för ett inkluderande arbetsliv – idéer för kreativitet, inflytande och utveckling på våra arbetsplatser.

• För det tredje; en politik för utveckling och förändring på arbetsmarknaden – idéer för utveckling av kunnande och kompetens för dem av oss som jobbar och för dem av oss som förlorar jobbet.

• För det fjärde; en politik för trygghet för förändring – idéer för att utveckla en väl fungerande inkomsttrygghet som uppmuntrar utveckling för enskilda personer och för Sverige som land.

Med reservation för att jag inte har hunnit läsa rapporterna så känns det ändå hoppfullt. Det finns ett alternativ till den passivitet som den moderatledda regeringen visar. Det behövs om Sverige överhuvudtaget ska komma ut på andra sidan. Sverige behöver en jobbävning som förstår att vi måste satsa både för nutiden och framtiden.

Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.

Skanskas 2000 är Sveriges 8000

Idag meddelade byggjätten Skanska att de varslar 3 400 anställda, 2 000 i Sverige. Man brukar säga att varje byggjobb ger ytterligare tre arbetstillfällen. Så det logiska borde väl i så fall vara att dagens varsel inte innebär 2 000 färre i ”innanförskap”, det innebär 8 000 färre. För varje stort varsel som kommer försvinner mångdubbelt fler arbetstillfällen i kringmiljön. I över två månader har jag vid flera tillfällen argumenterat för att vi måste investera i byggande för att dämpa konjunkturnedgången och stärka den gemensamma sektorn. Under den här perioden har jag fått mer eller mindre medhåll från alla från arbetsgivarorganisationerna till oppositionen. Inga vågar tänka tillräckligt visionärt, men från de som sitter på skattkistan är det extra tyst.