De senaste årens presidentvalskampanjer i USA har fått de svenska partiernas kampanjstrateger att kasta fuktiga blickar mot de insamlade kampanjkassorna och de många frivilliga. Samtidigt ser nog de flesta svårigheter med att rakt av överföra de amerikanska erfarenheterna till det svenska partisystemet med de trösklar som uppstått som ett resultat av de senaste decenniernas medlemsras. Det fanns en tid då stora delar av befolkningen politiskt identifierade sig med ett visst parti. Så är det inte idag. Allt färre har en personlig koppling till ett politiskt parti och att ta steget in är alltför stort för många. USA:s valsystem och medlemslösa partitält gör det å andra sidan lättare att fylla identiteten som demokrat eller republikan med ett eget innehåll, och man kan i lika stor utsträckning identifiera sig som det man inte är.
Men frågan är om den allt mer cementerad blockpolitiken inte ger utrymme för ett mer inkluderande deltagande i den politiska processen? Inte i första hand genom att fler söker sig till de enskilda politiska partierna, utan för att de identifierar sig som tillhörande ett progressivt block som snarare är vänster än höger, rödgröna snarare än blå. Kan man hitta former för dessa att närma sig politiken på sina egna villkor?
Jag tror att det är möjligt att bedriva en rödgrön valrörelse 2010 parallellt med de enskilda partiernas valrörelser. Men om man ska göra det måste man våga släppa på tyglarna och låta människor organisera sig åtminstone delvis efter eget huvud. Med fokus på de frågor de tycker är viktiga, men med bas i ett gemensamt rödgrönt valmanifest. I den form de tycker passar dem, men samordnade i en större struktur.
Även om en kampanj av det här slaget i första hand handlar om att ge de som är oorganiserade möjligheten att organisera sig så kommer det kräva att man kommer över en del misstänksamhet mellan medlemmarna i de olika partierna. Man måste helt enkelt lära känna varandra och vilka likheterna och skillnaderna som finns i åsikter och kultur.
Ett sätt att skapa förtroende är att helt enkelt umgås. I USA har det till exempel utvecklats en rörelse som kallas Drinking Liberally som helt enkelt handlar om att skapa öppna sociala samlingsplatser för individer som hör hemma till vänster genom att annonsera att man träffas på en viss bar vid en viss tidpunkt (till exempel Kvarnen, på tisdagar i jämna veckor klockan 19) för att umgås och bygga kontaktnät.
Andra sätt skulle till exempel vara att ABF arrangerar seminarier och studiecirklar där man både lär sig mer om de politiska frågorna och hur man bedriver en effektiv valkampanj.
Men i slutändan är det inte frågan om att partimedlemmarna ska göra en sak till. Det handlar om att andra ska kunna närma sig politiken i en annan form än den traditionella. Jag tror att det finns en möjlighet att en sådan kampanj inte bara skulle vitalisera det politiska deltagandet. Det är också möjligt att den faktiskt skulle kunna finansiera sig själv (även om den förmodligen skulle behöva ekonomiskt stöd från partierna och/eller andra intressenter inledningsvis). Jag tror att tröskeln för att skänka pengar till en gräsrotsrörelse utanför partierna, snarare än till partierna själva är lägre. För även om Sverige saknar den tradition av att skänka pengar till politiska kampanjer som finns i USA så har vi en väl utvecklad vana att skänka pengar till olika frivilligorganisationer. Betänk hur mycket pengar som skänktes efter tsunamin. Den borgerliga regeringens försämringar i kombination med finans- och klimatkriser borde kunna ge känslan av en samhällelig tsunami.
Det finns utrymme för en rödgrön valrörelse 2010 som kan vara grunden till en rödgrön folkrörelse för 2000-talet. Det är ett utrymme som bör undersökas.
