Några kommentarer om kungaturism

I svallvågorna efter den kungliga förlovningen har det höjts röster om hur detta kommer att leda till ett turistuppsving. Horder av tyska turister kommer att dra norrut för att stå utanför Storkyrkan för att få en skymt av en prinsessa och hennes gemål. Bara det känns tveksamt. Hur såg dessa turistströmmar ut när till exempel danska och norska kungabarn har gift sig på senare år? Kan vi ens föreställa oss att det skulle ha varit särskilt många svenskar som tog en weekendtripp till Oslo för att få en glimt av Mette-Marit? Eller till Köpenhamn? Eller till Madrid? Europas kungafamiljer duger utmärkt till att sälja veckotidningar, men är det verkligen någon som tror att de är en turistmagnet? Det kommer säkert att vara bussresor med gamla tanter från hela Sverige som kommer att vallfärda till Stockholm. Men kommer de att innebära en boom för besöksindustrin? Kommer de att boka hotellrum? Kommer de att äta på restauranger? Det är möjligt att en del kommer att göra det. Men jag är övertygad om att många av dessa resor kommer innebära dagsturer och medtagen matsäck. Det kommer säkert att vara trevliga utflykter för de inblandande, men det är knappast något som kommer att ha någon effekt på svensk ekonomi.

Något som har betydligt större betydelse för en positiv utveckling av svensk turistindustri är att svenska folket valde att säga nej till EMU 2003. Ett av huvudargumenten som vi som kampanjade på nej-sidan använde var att fördelen med en egen och flytande valuta är att kronan i lågkonjunktur justeras nedåt vilket innebär att svenska varor blir billigare utomlands (vilket i sin tur innebär att sysselsättningen kan upprätthållas i Sverige). Detsamma gäller givetvis i turismindustrin där motsvarigheten mot varuexport är utländska turister som kommer hit. Och precis som att en ”svag” krona innebär att det blir mer fördelaktigt för svenskar att köpa svenska varor då priset på importprodukter ökar, blir det också fördelaktigare att semestra i Sverige i jämförelse med att göra detsamma utomlands. Att slippa växla pengar (för att påminna om ett ja-argument) väger i jämförelse ganska lätt.

Till sist en kommentar om den svensk-norska ansökan om att få arrangera fotbolls-EM 2016. Jag är för ansökan, inte bara för att jag gillar fotboll. Till skillnad från kungabröllop innebär det säkra turistströmmar och att man bygger nya arenor, vilket i sin tur ger välbehövliga arbetstillfällen i byggsektorn. Även om jag inte riktigt förstår hur Malmös nybyggda arena med 20 000 sittplatser ska klara av UEFA:s krav om 30 000 sittplatser? Och så Bajare man är kanske man ska vara glad att byggandet av såväl ”Nya Söderstadion” och ”Nya Råttsunda” dragit ut på tiden. Det är nu dessa projekt behövs, inte för fem år sedan.

Generationsskifte!

Att ta ett litet land som Sverige till fem mästerskap i rad är värt all cred. Förmodligen är väl 2000-talet Sveriges framgångsrikaste decennium sedan perioden 1948-1958 (ett OS-guld, ett VM-brons, ett OS-brons och ett VM-silver). Fast så mycket resultat bortom just mästerskapskvalificeringarna har vi inte sett. I tre av 2000-talets fem mästerskap har man gått vidare från gruppspelet för att omedelbart falla i första slutspelsmatchen. Det står därför så här i skuggan av ytterligare ett mediokert mästerskap klart att det är dags för ett generationsskifte i svensk landslagsfotboll. Ett generationsskifte som på spelarsidan borde ha börjat genomföras för länge sedan.

För det första är det självklart att Lasse Lagerbäck har gjort sitt. Han har som sagt gjort ett habilt hantverk under många år, men det har inte riktigt lyft. Att Svenska fotbollsförbundet av någon märklig anledning förlängde hans kontrakt över VM 2010 redan i vintras är ett så konstigt beslut att det förmodligen även finns en och annan på förbundskansliet som ska ta sitt ansvar och söka efter andra arbetsuppgifter.

Istället för Lasse Lagerbäck skulle jag gärna se till exempel Malmö FF:s tränare Rolle Nilsson. Rolle har som spelare vunnit UEFA-cupen med IFK Göteborg och spelat semifinaler i EM, VM och Europacupen. Han har 116 landskamper på meritlistan och spelade under många år i England. Som tränare har han innan han tog över MFF den här säsongen tränat både Coventry i England och stabiliserat GAIS som ett allsvenskt lag. Det är bara ett förslag, men hur som helst behövs det en föryngring.

Sen är det en djävla massa spelare som måste pensioneras. En riktlinje kan vara att börja med att kicka alla över trettio. Sedan kan man ta tillbaka dom gamlingar som verkligen är bäst på sin position. Annars måste det handla om att etablera spelare som Sebastian Larsson, Kim Källström, Kennedy, Marcus Berg med flera i landslaget. Men det är väl bara fromma förhoppningar. Lagerbäck fortsätter väl som vanligt, med samma gamla spelare. Och Sverige kommer att förlora en landslagsgeneration på kuppen.

Elitist, ja visst!

Så här i EM-tider förvandlas det svenska folket till en enda stor fotbollsälskande massa som väller fram över gator och torg. Iklädda nyinköpta landslagströjor, drickandes öl i plastmuggar och brölande ett kollektivt ”SVÄÄÄRJEE!!!” Kort sagt, det är ungefär som vilken stadsfestival som helst. Jag vet inte riktigt varför det är så här. Kanske har det att göra med att det moderna intresset för landslaget (åter)föddes i samband med att EM hölls i Sverige 1992. Det var ju stadsfestivalernas gyllene tidsålder, med öltält och E-type i varenda håla. Man kan ju vara tacksam att inte ett annat av tidens framträdande drag fastnade på landslagssupportandet. Det tidiga 1990-talet var ju också Ny Demokrati, VAM och Lasermannen. Det är väl det här som kallas folklighet. Men jag vet inte riktigt om jag gillar det.

Där med inte sagt att det inte finns positiva saker att säga om landslagssupportrarna. Under 2000-talet har stödet framförallt vid de stora mästerskapen förbättrats avsevärt. Från att ha varit en ”amerikansk” korvätarpublik har det blivit något annat. Det kanske inte är ”sydamerikanskt” som Hasse Backe påstod inför matchen mot Spanien. Men det har åtminstone blivit mer ”holländskt”. Det är rapsgula fält och ”In med bollen i mål” på läktarna.

Det jag har emot den här typen av supporterskap är att det inte är på riktigt. Det är en kostym man tar på sig varannan sommar (om man har tur). Det handlar inte om den vardagliga smärta, ångest och glädje som följer med om man håller på ett klubblag (och då menar jag inte ett Real Madrid eller Manchester United). Det är ett evenemang, inte ett engagemang.

Jag följer det svenska landslaget och EM. Ganska noga dessutom. Jag läser det mesta som skrivs. Jag gnäller över laguttagningarna. Tittar på matcherna. Men kontentan är att jag bryr mig mindre om hur det går för Sverige i EM än hur det går för Bajen i allsvenskan. Jag hade med glädje bytt bort ett svenskt EM-guld mot en plats för Hammarby i UEFA-cupens gruppspel. Jag känner mer lycka över en vinst mot Kalmar FF än en kvartsfinalplats i EM.

Jag vet att de här känslorna är elitistiska. Jag tycker att de som bänkar sig framför torgens TV-skärmar eller tillbringar semestern på mellaneuropeiska campingplatser tillsammans med grabbgäng från Knäckebrödhult och Nedre Rakvattnet är mindre supportrar än vi som har säsongskort på Söderstadion (eller Fredrikskans, Råsunda eller Idrottsparken för den delen), vi som lider och glädjs med vår klubb under säsong och oroar oss för spelarförsäljningar och -köp under speluppehållen. Jag vet att de här känslorna är elitistiska. Men jag bryr mig inte. Jag är (i det här fallet) bättre än er. Jag är elitist, med stolthet och med glädje!

Intressant?

Den allra bästa EM-låten?

”Ni är avundsjuka troll
Som bara har Puyol
Vi har Rami Shabaan
Men det har inte ni”

En stark utmanare till Gubbpepp som årets EM-låt. Nu måste väl förvisso Isaksson bryta ett ben innan den blir sann. Annars kan vi glädja oss åt att en (fd.) Bajare – Fredrik Stoor – finns med i startelvan mot Spanien. Han kommer visserligen att få det tufft som fan eftersom Lagerbäck har valt att sätta in en anfallare som yttermittfältare framför honom istället för det självklara valet Sebastian Larsson. Men det här fixar han!

Bästa EM-låten

Bengt Svan: Gubbpepp

Johan, Zlatan och Karl

Johan skriver vänligt om min återkomst i bloggosfären. En stycke (som inte har med mig att göra) i inlägget lyder:

”Fotboll är som opium för folket. Eller kanske snarare någon form av uppåttjack. Åtminstone är alla negativa känslor jag hade efter dagens landstingsfullmäktige som bortblåsta efter kvällens 2-0 seger. Så trots ett landsting där ledarskapet tappat kontrollen och politiken nu rasar iväg högerut rakt mot avgrunden kan jag inte låta bli att känna mig en smula lycklig. Bara jag tänker på Zlatan.”

Det här är faktiskt en ganska OK använding av ett väldigt missbrukat och missförstått citat av Karl Marx. Egentligen skrev han inte ens att ”religionen är ett opium för folket”. I ett längre citat skrev han så här:

”Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.

Upphävandet av religionen som folkets illusoriska lycka är ett krav på verklig lycka. Kravet, att illusionen om deras tillstånd upphävs, är ett krav på att upphäva ett tillstånd som kräver illusioner. Kritiken av religionen är därför ett embryo till en kritik av den jämmerdal vars halo religionen är.”

Så med tanke på Lagerbäcks ovilja att föryngra landslaget och den ofrånkomligt smärtsamma generationsväxling som kommer att inträffa när lagerbäckska favoriter som Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Niclas Alexandersson inte längre finns tillgängliga så är det bara att hoppas på att Johan och kamraterna lyckas vinna landstingsvalet i Stockholms län 2010 – och att Johan därmed inte behöver något opium sommaren 2012. För jag har svårt att se att Sverige kommer att kunna kvalificera sig till stora mästerskap under överskådlig framtid. Eller nåt.

Men Zlatan hade en schysst bössa.

Zlatan har ju rätt!

Det har tydligen blivit en storm i ankdammen efter att Zlatan sagt att Fredrik Stoor och Sebastian Larsson borde få spela. Men han har ju rätt. Det är ju landslagets framtid på högerkanten. Det är självklart att en modern ytterback som Stoor ska spela istället för en pensionsfärdig, halvinvalidiserad mittfältare som Niklas Alexandersson. Och det är lika självklart att en formstark Larsson ska spela framför honom. Sen är frågan om det är Chippen eller Ljungberg som ska spela på mittfältets vänsterkant?

Kan man hoppas på en sådan självklarhet Lagerbäck, eller kör du vidare på dina gamla favoriter?

riktig fotboll

Idag sätter EM i fotboll igång. Har inte riktigt lyckats arbeta upp någon riktig känsla än. Och ärligt talat vet jag inte om jag kommer att lyckas heller. Även om jag har respekt för Lagerbäck som lyckats krångla sig till det femte internationella mästerskapet i följd så har jag lessnat på det återkommande mönstret. Sverige tar sig vidare från gruppen för att sedan åka ut tämligen omgående. Senegal. Nederländerna. Tyskland. Visst det är ingen skam att åka ut mot dessa lag. Habila fotbollsnationer allihopa. Men det finns något i Lagerbäcks ledarskap som skriker ut att det är OK. Man ska inte ens sträva efter mer. Att gå vidare från gruppen är tillräckligt. Här någonstans finns Lagerbäcks problem. Han är en bra seriecoach som kan ta ett lag genom ”lunken” i kval och grupp. Men han är ingen cupcoach. Det verkar inte som att han förstår att man måste vinna matcherna när man gått vidare från gruppen. Det räcker inte med oavgjort. Det irriterar mig. Våga lite för helvete!

Sen har vi det andra som irriterar mig med Lagerbäck. Laguttagningen. En massa ålderspensionärer och fotbollsinvalider. Jag tillhör inte dem som gnäller på att Benke kan landslagspensionera sig för att sedan glida in på en räkmacka utan att behöva åka till Lichtenstein och Malta (eller var det nu var någonstans) för kvalmatcher. Men jag gnäller som fan på att överåriga mittfältare som knappt har spelat i sina klubblag ses som givna i landslaget. OK att de bästa ska spela. Men det måste väl vara de som är bäst nu, inte de som var bäst för fyra år sedan?

Hur som helst hoppas jag att Rami och Stoor får chansen att visa vad de går för. Jag hade gärna sett att Max och Kennedy hade varit med i truppen också. Men det hade väl varit för mycket att hoppas på. Två spelare med koppling till Bajen i en mästerskapstrupp är ändå OK. Det är bara hoppas att spektaklet i alperna går snabbt och smärtfritt så att den riktiga fotbollen kan sätta igång igen. En blågul Zlatan kan aldrig att gå upp mot lite klassiskt trasjoxande på Söderstadion. Och då gillar jag ändå Zlatan.