Krysspionjärer?

Jag brukar försöka undvika att kommentera enskilda artiklar eller bloggar. Men Åsa Petersens krönika på ledarsidan i dagens Aftonbladet gör mig lite konfunderad. Under rubriken ”Krysspionjärerna räddade sossarna” lyfter hon fram ett antal personvalskampanjer som det som räddade socialdemokraterna i Europaparlamentsvalet.

Och visst har Åsa Westlund, Hillevi Larsson, Evin Cetin och Ardalan Shekarabi kampanjat på bra och sammanlagt fått 13,7 procent av de socialdemokratiska rösterna. Men vad det är som gör dem till ”krysspionjärer” är oklart? Förutom att det är kandidater som Petersen verkar gilla. Ingen av dem (förutom Westlund som redan var på valbar plats) lyckades av egen maskin ta sig över femprocentspärren. Och då rör det sig ändå om redan från början relativt välkända kandidater som europaparlamentarikern Westlund, riksdagsledamoten Larsson och före detta SSU-ordföranden Shekarabi. Bara Cetin startade racet som okänd, men lyckades med en skicklig kampanj trots allt göra sig mer känd under tiden fram till valet.

Jag har svårt att se hur man i det här valet ska utse några ”krysspionjärer” bland de socialdemokratiska kandidaterna, till skillnad från 2004 då både Åsa Westlund och Anna Hedh kryssade sig in i parlamentet på egna meriter och starka kampanjer. Men om man ska göra det kan man ju fråga sig varför det skulle vara just Petersens kvartett?

De EU-kritiskt profilerade kandidaterna Marita Ulvskog och Anna Hedh fick sammanlagt 25,16 procent av partiets röster. De fem kandidater med Olle Ludvigsson i spetsen som identifieras med IF Metall på valsedeln kryssades sammanlagt av 9,91 procent. Varför är inte dessa ”krysspionjärer” – vad det nu är – i dagens Aftonbladet?

Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Eftervalsfunderingar

Då var Europaparlamentsvalet över för den här gången. Analyser av valet kan göras på flera nivåer. De flesta valanalyser ni läser kommer att handla om det svenska delvalet. Om hur Junilistan åkte ut, Partipartiet åkte in och Sverigedemokraterna inte sågs till. Vad riksdagspartiernas framgångar eller bakslag kommer att betyda för nästa års riksdagsval.

Om man ska dra några generella slutsatser av valresultaten i de olika länderna kan vi konstatera att högerpopulistiska och nyfascistiska partier har gått framåt på bekostnad av socialdemokratiska partier som gjort sitt bästa för att distansera sig från sina kärnväljare i arbetarklassen för att tävla om medelklassen. Man kan konstatera att Sverige är ett undantag i det fallet då Socialdemokraterna behöll sin andel av väljarna medan Sverigedemokraterna inte tog några mandat.

Sen kan man dra ner det på lokal nivå och titta på hur valmönstren ser ut i olika delar av den egna kommunen. Jag tänker inte göra någon analys just nu, men jag tänkte skriva några rader om valet i Stockholm. Socialdemokraterna blev fjärde största parti (!) i huvudstaden. Det kommer att locka fram diskussioner om att socialdemokraterna inte satsade tillräckligt mycket på den ena eller andra väljargruppen. Den tämligen ofruktbara diskussionen om förort kontra innerstad, arbetarklass kontra medelklass förtjänar att få sig en ordentlig omgång. Men det får vänta till en annan gång. Istället vill jag bara visa en liten graf jag satte ihop. Det här är socialdemokraternas valresultat i EU- och kommunalval de senaste tio åren i Stockholm och i landet som helhet.

Den socialdemokratiska klyftan mellan Stockholm och Sverige som helhet ökar. En utveckling som inte direkt är uppmuntrande inför valen 2010. Tjugohundratalet har varit ett förlorat decennium för den stockholmska socialdemokratin. Man undrar om det finns någon som har självinsikt nog att ta på sig ansvaret för detta och inse att man har misslyckats med sitt uppdrag?

Läs även Peters och Anders intressanta valanalyser. S-buzz länkar till ett gäng socialdemokratiska valanalyser.

Uppdatering: Kom precis på att knappt 7,56% av de röstberättigade i Stockholm gjorde det aktiva valet att rösta på Socialdemokraterna i valet. Känn på den.

Intressant?

Jag kryssar Anna Hedh

Från och med i onsdags kan man börja förtidsrösta i Europaparlamentsvalet (här kan du hitta vallokaler). Jag kryssar Anna Hedh, nummer fem på Socialdemokraternas lista. Den främsta anledningen till det är att jag lärde känna Anna i valrörelsen för fem år sedan då jag deltog i valledningen för hennes framgångsrika personvalskampanj (från trettioförsta till tredje plats). Anna har under sina fem år i Europaparlamentet framförallt arbetat med kvinnor och barns rättigheter, folkhälsa samt att försvara kollektivavtalen och den gemensamma välfärden. Hon var också den enda socialdemokratiska parlamentarikern som röstade mot Lissabonfördraget. Anna är en självständig och kritisk socialdemokratisk röst som har gjort ett bra arbete som parlamentariker och har gjort sig väl förtjänt av att fortsätta sitt värv i Europaparlamentet.

Intressant?

En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?

Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?

Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.

Förslag på praktisk politisk integration i EU

I norska Aftenposten kan man läsa att socialdemokratiska Arbeiderpartiet har startat upp två lokala partiföreningar i Spanien. Föreningar riktar sig mot den norska diasporan, men samarbetar också med spanska systerpartiet PSOE. Att Arbeiderpartiet tycker att det här är viktigt arbete visar det faktum att statsministern Jens Stoltenberg (Ap) kommer att hålla sitt sjuttonde majtal hos de norska partikamraterna i Spanien.

Den här typen av organisering borde vara självklar. I ännu högre anledning för svensk socialdemokrati som är medlemmar i EU, vilket innebär att svenska medborgare boende i andra EU-länder kan rösta i EU-val och lokalval. Mig veterligen finns det bara en utländsk svensk socialdemokratisk förening, symptomatiskt i Bryssel. Den har vad jag förstått dessutom inget samarbete med de belgiska socialdemokraterna i PS och SP.A. Var finns Londons socialdemokratiska förening som hade kunnat hjälpa till att få svenskar till valurnorna förra våren när Labours Ken Livingstone förlorade borgmästarvalet, eller lägga sin röst på Labour i sommarens EU-val? London är trots allt en av de städer utanför Sverige som har störst svensk befolkning. Detsamma borde gälla i flera av Europas storstäder.

Om dessa föreningar dessutom hade möjligheten att vara dubbelorganiserade i det landets socialdemokratiska parti skulle de kunna vara ett verktyg för en mer organiskt och horisontell integrering av den europeiska politiken. Kunskaper och erfarenheter skulle lättare flyta över gränserna, utan att behöva gå via partihögkvarterens filter.

Ett annat sätt skulle kunna vara att svenska arbetarkommuner skaffar sig vänkommuner i andra europeiska länder. Stockholms AK skulle kunna ha ett utbyte med PASOK i Aten. Göteborgs AK skulle kunna ha det med Labour i Liverpool. Gotlands AK skulle kunna ha det med PS på Korsika. Trollhättans AK skulle kunna ha det med SPD i Rüsselheim Och så vidare. Kanske ska man till och med ha två vänkommuner, om dessa vänkommuner dessutom har andra vänkommuner skulle det byggas upp ett nätverk av lokala partiorganisationer över Europa.

Anna Hedh på valbar plats

Den socialdemokratiska partistyrelsen har lagt sitt listförslag till EU-valet 2009. Det blev som jag trodde på de fyra översta platserna: Marita Ulvskog, Olle Ludvigsson, Åsa Westlund och Göran Färm. Mer förvånande, men glädjande är att Anna Hedh kniper den femte valbara platsen. Jag var själv aktiv i Anna Hedhs framgångsrika personvalskampanj förra valet, så det här är lite av ett erkännande i efterhand. Jag skulle dock vilja se listan i sin helhet för att kunna göra en blixtanalys av var eventuella krysskandidater kan dyka upp (DN listar bara toppen). Inger Segelström verkar dock vara petad enligt DN.

Uppdatering: Hos Alexandra hittar jag hela (?) listan. Om den slutgiltiga listan kommer att vara utformad som förslaget har jag svårt att se att det kommer att bli några kandidater som kryssar förbi i valet. Det finns så vitt jag kan se inte någon mobiliserande kraft i någon av kandidaterna som befinner sig på ”ovalbar” plats.