Rubriken kan verka lite oväntad när det handlar om hur man ska skapa förutsättning för en modern vänsterpolitik. Men faktum är att det är en tanke som ligger i linje med klassisk keynesianism. I en krissituation – som den vi nu befinner oss i – finns det två sätt att sätta fart på ekonomin. Det ena sättet är offentliga investeringar – framförallt genom att hålla uppe sysselsättningen i den gemensamma sektorn och att göra infrastruktursatsningar – och den andra är skattesänkningar. Båda dessa strategier handlar om att öka konsumtionen som i sin tur kan få fart på ekonomin.
Men alla skattesänkningar är inte likvärdiga. När den borgerliga regeringen avskaffade fastighetsskatten och ersatte den med en avgift ledde det till kraftiga sänkningar för de med högst inkomster medan det för de flesta handlade om en likvärdig eller högre kostnad.
För att skattesänkningar ska vara funktionell i ett keynesianskt perspektiv är det också viktigt att de kommer låginkomsttagare till del. Om låginkomsttagare får mer i plånboken är det betydligt större chans att de använder sina ökade resurser till lokal konsumtion. Höginkomsttagare använder istället ett större konsumtionsutrymme till global konsumtion (t ex semesterresor) och sparande, snarare än konsumtion som leder till en förstärkning av den lokala ekonomin.
Redan tidigare har jag argumenterat mot egenavgifter. Eftersom det handlar om att betala för gemensamma nyttigheter argumenterar jag också för att det är en skatt. Här kan vi se lite av en paradox. Om vi avskaffar egenavgifter är det samtidigt nödvändigt att höja skatten för att täcka inkomstbortfallet. Men det är förmodligen så att en sådan operation leder till att framförallt låginkomsttagare får mer pengar kvar i plånboken. Vad som på ytan är en skatteökning är en de facto skattesänkning. En skattesänkning som kan användas för privat och lokal konsumtion. Exempel på egenavgifter som bör avskaffas finns inom kollektivtrafiken, vården och barnomsorgen.
En annan typ av skatt som är orättvis ur ett omfördelningsperspektiv är moms. Detta eftersom skattesatsen inte är satt efter den beskattades inkomst, utan priset på varan som denne köper. Men samtidigt är moms en central inkomstkälla för staten och kan knappast avskaffas eller med lätthet omstruktureras så att den kopplas till den beskattades inkomst. Istället är det rimligt att i dessa kristider justera vissa momssatser nedåt. Och den mest aktuella är matmomsen. Alla måste äta och de ökade livsmedelspriserna är något som begränsar hushållens möjlighet till konsumtion. En sänkning av matmomsen på förslagsvis 5-10 procentenheter skulle skapa ett större utrymme för privatkonsumtion, framförallt för låginkomsttagare och barnfamiljer.
Men hur går dessa strategier ihop, hur kan man göra offentliga investeringar samtidigt som man minskar det offentligas inkomster genom skattesänkningar? Det enkla svaret är att låna pengar, vilket kan vara svårt att ta till sig när man det senaste decenniet har levt i skuggan av halvsanningar som ”den som är satt i skuld är icke fri”. Men med utgångspunkt i det citatet så kan man fråga sig vem som är mest fri, den som har ett bostadslån och en bostad, eller den som varken har bostadslån eller tak över huvudet? I den finansiella situation vi nu befinner oss i har det offentliga goda förutsättningar att låna pengar till fördelaktiga villkor. Vilket också sker när olika aktörer placerar sina tillgångar hos Riksgälden. Även andra offentliga instanser befinner sig i liknade situationer, Stockholms stadshus lär nästan svämma över av förslag från aktörer som vill placera sina tillgångar i staden. Det offentliga är en säker investering i osäkra tider. I bättre ekonomiska tider kan man sedan betala av lånen genom att höja skattenivåerna och därigenom kyla av ekonomin och förhindra allt för hög inflationsnivåer.
Min favorittankesmedja, brittiska 
Om man följt den här bloggen så kommer det knappast som en överraskning att jag anser att vi står i ett historiskt vägskäl. Den finansiella kris som nu sprider sig över världen skiljer sig från de flesta kriser som förekommit i modern tid genom att den är global och har sitt epicentrum i världens ekonomiska centrum, USA och efter det snabbt har drabbat andra centrala länder i det ekonomiska systemet, till exempel Storbritannien. Andra kriser varit lokala och regionala, till exempel kriserna i Sverige, Ryssland och Asien. De har också varit betydligt mer perifera om man ser till det globala systemet som helhet. Det gör förmodligen också att krisens lösning inte kommer att vara den chockterapi som den internationella bokstavshögern har ordinerat för kriser i marginalen. Egnas barn och andras ungar så att säga. Den nu pågående krisen kan egentligen bara jämföras med en annan kris, den stora depressionen på 1920- och 30-talet. En kris som helt omdefinierade statens roll i ekonomin och lade grunden till den moderna välfärdsstaten. Något som även den nuvarande krisen skulle kunna göra.
I 
För oss som följer amerikansk politik är det uppenbart att de senaste åren har inneburit en förskjutning till vänster. Något som accelererats av den finansiella krisen. I det jättelika hjälppaket som nu sätts samman för att rädda ekonomin vill nu Demokraterna i kongressen inkludera hjälp till privatpersoner som riskerar att förlora sina hem och sätta ett tak på ersättningen till de företagsledare vars företag räddas av paketet.
