Spekulationsekonomins nyttiga idioter

Kritisera den svenska ekonomijournalistiken har kloka människor gjort i många år. Den har gång efter annan sjungit med änglarna i uppgångar och ständigt missat tecknen på nedgångar i ekonomin. Man hade kunnat hoppas att den senaste ekonomiska krisen skulle ha nyktrat till rapporteringen.

Men det verkar vara för mycket att hoppas på. Istället handlar det om kursökningar på Börsen, låga räntenivåer och höjda bostadspriser som om det vore tecken på att ekonomin återhämtat sig. Det är det inte.

Istället handlar ökade aktiekurser om en effekt av regeringens jobbskatteavdrag och låga räntenivåer i kombination med ett försämrat skyddsnät. Det privata sparandet har helt enkelt ökat bland de som fortfarande har arbete. Helt rationellt för privatpersonen som har fått mer pengar i plånboken men fortfarande är orolig för vad som händer om denne förlorar jobbet. Det är det ökande sparandet – det vill säga investeringar i olika aktiefonder – som lett till att börskurserna stuckit iväg uppåt. Det innebär inte att företagen i vars aktier det spekuleras i får tillgång till mer kapital.

Jobbskatteavdrag och räntenivåer i kombination med lågt bostadsbyggande har också lett till att bostadspriserna har ökat. Inte heller det här är något som bidrar till den reella ekonomin. Det är istället början på det som riskerar att bli en spekulationsbubbla. En låg tillgång på bostäder i kombination med en hög efterfrågan är det som driver på bubblan.

Inget av det här skapar arbetstillfällen. Tvärtom är det direkt skadligt för skapandet av nya arbetstillfällen. Det styr kapital bort från de låg- och medelstora företag som hade behövt lån för att investera sig genom krisen. Bankerna har i sant samhällsautistisk anda misslyckats med att förstå var de ska styra kapital för att skapa förutsättningarna för en mer hållbar ekonomi.

Men att uppmärksamma detta gör inte ekonomijournalistiken, spekulationsekonomins nyttiga idioter.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomijournalistik, spekulationsekonomi, jobbskatteavdrag, krisen, ekonomikris, finanskris, banker, räntor, bostadsbrist, bostadsbubbla, arbetslöshet,

Ett nytt politiskt projekt i skuggan av krisen

Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.

Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.

Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.

Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.

S-buzz har koll på jobbävningen.

Vänsterreformism: En grön upprustning av allmännyttan

Jag har vid upprepade tillfällen skrivit om behovet att koppla ihop åtgärderna mot den ekonomiska krisen med klimatkrisen (se till exempel här). Men fortfarande saknar vi offensiva och konkreta förslag på detta område från politikerhåll, såväl regering som opposition. Lite märkligt kan man tycka med tanke på att detta rimligen borde vara centrala frågor i dessa tider.

Kanske borde det istället vara det civila samhället som sätter press på ett fantasilöst politikerskrå? Tänk om till exempel Byggnads, Hyresgästföreningen, och Naturskyddsföreningen gick samman och kampanjade för att staten ska ge fördelaktiga lån till kommunerna för att genomföra en storskalig grön upprustning av allmännyttan?

Allmännyttan (framförallt miljonprogrammet) är i behov av upprustning, vi måste klimatsäkra vår energianvändning, och byggsektorn har drabbats hårt av varsel och uppsägningar.

Istället för att se det här som en utgift ska man se det som en investering för framtiden. En investering i människor, miljön, boende, kunskap, framtidens industriproduktion. Om man dessutom utformar det som ett lån är det inte ens en reell kostnad för staten. Staten får tillbaka pengarna så småningom, med ränta.

Hur jävla svårt ska det vara?

***

Konstaterar förövrigt att Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja är på min linje om en rödgrön draklya i sin veckoanalys:

”Uppmärksamheten kring programarbetet skulle dessutom kunna stärkas av att partierna exempelvis bjuder in till öppna hearings om vad det nya läger kräver, med kända politiker och forskare från olika länder, för att visa både på viljan och nödvändigheten av att hitta nya och andra lösningar än dem som gårdagens erfarenheter talar för.”

Dessutom vill hon ha ett snabbt krisprogram från den rödgröna oppositionen.

Spridda funderingar kring SAAB och den svenska modellen

Diskussionen kring SAAB har rasat den senaste veckan. Det är väl en diskussion som jag borde ha kommenterat i stundens hetta. Men den saknar ett självklart svar. Det här är ett försök att reda ut vad jag tycker. Det kanske verkar lite veligt, men verkligheten innehåller ibland för många gråskalor för självsäkra uttalanden.

I grunden är jag Rehn-Meidnerfundamentalist. Jag anser att företag som inte är lönsamma ska gå under för att personella och ekonomiska resurser ska kunna omfördelas till mer lönsamma delar av samhället. LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidners idéer om en solidarisk lönepolitik var central i den svenska modell som växte fram efter andra världskriget. Rikstäckande kollektivavtal som hindrar lönedumpning som konkurrensmedel, en generös arbetslöshetsförsäkring som gör att privatkonsumtionen kan upprätthållas även under perioder av arbetslöshet, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att omskola arbetskraften för att passa arbetsmarknadens behov var delar i en modell som gynnade ett dynamiskt näringsliv. Modellen slog ut företag och sektorer med dålig lönsamhet till förmån för de som var mer produktiva, samtidigt som man gjorde omställningen för de enskilda individerna så smidig och trygg som möjligt.

Problemet med en sådan position är att modellens verktyg har avlövats. Kollektivavtalen har underminerats, försäkringssystemen har försämrats, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har lagts i malpåse och den kommunala sektorn som har möjlighet att vara motkonjunkturell ges inte tillräcklig förstärkning från staten. Även om detta är en process som pågått under lång tid så får den borgerliga regeringen med sin ”arbetslinje” ta på sig ansvaret för att Sverige idag står med kraftigt försämrade verktyg att ta sig igenom krisen.

Ett annat problem är att det världsekonomiska läget är som det är. Risken är stor att det inte finns mer livskraftiga alternativ som kan suga upp SAAB:s resurser och kompetenser när hela det världskapitalistiska systemet är på dekis. Det skulle kunna betyda att den existerande kunskapen går upp i rök.

Men är det argument för att gå in med statligt stöd?

Hade det varit ett annat företag – till exempel Volvo Lastvagnar – som på grund av finanskrisen inte kunde sälja sina varor eftersom dess kunder inte lyckas säkra lån för att köpa företagets produkter, hade jag tyckt att det vore självklart att gå in med till exempel statliga lånegarantier. Men SAAB är ett företag som oavsett konjunkturläge har gått dåligt. Man kan inte skylla den nuvarande situationen på världsekonomin, SAAB har varit på väg mot avgrunden under lång tid.

Men samtidigt som SAAB är ett företag som länge gått dåligt är det ett nav i ett för svensk exportindustri och välfärd viktigt kluster. Och den samlade kunskapen där är större än dess delar. Om man låter SAAB gå under innebär det inte bara att man slutar tillverka några hundratusen bilar per år i Trollhättan. Risken är också att kunskapsintensiv forskning och utveckling upphör och att underleverantörer inte får chansen att ställa om sin produktion. Allt detta med följden att inte bara anställda i den industriella sektorn kastas ut i arbetslöshet. Den omgivande tjänstesektorn kommer också att få kraftigt minskade intäkter vilket i sin tur kommer att spä på arbetslösheten. Vilket sedan leder till ytterligare varsel i den kommunala sektorn på grund av minskade skatteintäkter.

Det är inte nödvändigtvis så att ett nedlagt SAAB innebär att stora delar av Västsverige förvandlas till en industriell ödemark. Kapitalismen har i teorin (och ibland i praktiken) ett inslag av kreativ förstörelse. Företag går under och andra uppstår, resurser flyttar till rätt plats i systemet. Ett bra exempel på detta är när läkemedelsföretaget Pharmacia i Uppsala köptes upp av ett amerikanskt företag som tog det de var intresserade av och drog hem. I Uppsala uppstod i dess ställe en mängd små och medelstora företag inom biomedicin och ”life science”. Idag är fler anställda inom branschen i Uppsala än på Pharmacias tid. I den kapitalistiska idealtypen uppstod det här spontant. I den verkliga världen var utvecklingen beroende av att ha en statlig infrastruktur med ett stort universitet och forskningssjukhus i dess närhet. Det kan även gälla situationen med SAAB. Det finns kunskaper där som kan lägga grunden till en ny svensk industrigeneration, även om SAAB upphör att existera. Frågan är bara hur man gör för att ge näring till en sådan utveckling?

Jag har inget svar på vad som ska göras. Men jag är övertygad om att svensk industri skulle ha stått bättre rustad om den svenska modellen hade bevarats och utvecklats snarare än avvecklats. Den nyliberala omregleringen av samhället kan mycket väl visa sig vara kapitalismens värsta fiende.

Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.

Jag anklagar…

”Medlöpare säger de.
Vem fan är jag medlöpare med!
Här har inte en kotte
löpt upp
jämsides än.”

Jag läser andra socialdemokratiska bloggar, med minskat intresse ska erkännas, och kan inte låta bli att känna ett stigande förakt. Världen är med stormsteg på väg in i den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1920- och 30-talen. Arbetslösheten och varslen ökar i en takt som är unik i modern tid. Ekonomin tvärstannar. För att citera ett visst statsråd, 2009 blir ett skitår. Allt detta samtidigt som vi står inför en klimatkris av ragnarökiska proportioner. Ändå är det bara undantagsvis som det är någon som bryr sig om att diskutera något annat än personers vara eller icke vara, kortsiktigt partitaktiserande eller att utan analys referera till dagsmedias framstressade och oinitierade rapportering.

Det är nu det behövs en ordentlig diskussion om strategier för att förändra samhället, stora samtal om hur den här krisen kommer att forma en modern socialdemokrati, precis som den stora depressionen formade den socialdemokrati som blev den fulla sysselsättningens och den generella välfärdens socialdemokrati. Men väldigt lite av sådant märks i den socialdemokratiska bloggsfären. Det är inte där 2000-talets Ernst Wigforss och Gustav Möller finns. Förmodligen inte ens den rörelse som kan bära fram dessa.

Jag anklagar er för att ni gör er själva irrelevanta när ni skulle behövas. Jag anklagar er och skäms å era vägnar. Ni försöker inte ens. Men ni kommer förmodligen inte märka det här inlägget. Mona Sahlin är ju inte ens nämnd i rubriken. Det enda ni kan glädja er åt är att inget tyder på att våra valda företrädare är ett dugg bättre än er. Ni får vara nöjd med det lilla, och inget tyder på att ni inte kommer nöja er med mindre. Ni vet vilka ni är. Jag anklagar er…

Vänsterreformism: Investeringsfonder

Att keynesianism är tillbaka på spelplanen är väl uppenbart för de flesta som följt den politiska debatten under den senaste tiden. Idag talar ”alla” från vänster till höger om behovet av att stimulera ekonomin. Det som skiljer är i vilken utsträckning och i vilken form. Om man hör hemma till vänster kommer svaret vara i väldigt stor utsträckning och genom offentliga investeringar (snarare än skattesänkningar).

En stor del av dessa investeringar måste ske på kommunal nivå. Men problemet är att den kommunala ekonomin, i ännu högre grad än den statliga ekonomin, är medkonjunkturell. Med det menar jag att den kommunala ekonomin går bra när det är högkonjunktur, och sämre när det är lågkonjunktur. Det är inget konstigt, den kommunala ekonomin är väldigt beroende av inkomstskatt och inkomsterna av den är givetvis högre när invånarna arbetar flera timmar. När ekonomin försämras är det också troligt att kommunens kostnader ökar, framförallt genom ökade behov av bostads- och socialbidrag. Det är också ett problem att kommunerna har råd med investeringar samtidigt som resten av ekonomin gör liknande investeringar. Detta leder till att priserna drivs upp i högkonjunktur och att de kommunala kostnaderna blir högre, samtidigt som efterfrågan sjunker i lågkonjunktur med resultatet att arbetslösheten ökar. Vi måste finna former som ger kommunerna möjlighet att skapa en motkonjunkturell ekonomi.

På ett eller annat sätt måste vi alltså finna sätt att öka kommunernas möjligheter att göra investeringar i lågkonjunkturer och betala av dessa i högkonjunkturer. Ett sätt för att framförallt hålla uppe den kommunala driften är att öka de statsstöd som finns redan i ”vanliga” tider. Det är livsviktigt att vi inte hamnar i en situation där kommunerna blir lika kortsiktiga som de privata företagen och börjar friställa personal. Tvärtom bör kommunerna passa på att anställa fler människor som kan arbeta i den gemensamma tjänstesektorn med arbeten som faktiskt inte kan rationaliseras genom att göra jobbet snabbare och automatiserat.

Men vi måste också hitta former som ger kommunerna möjlighet att investera i större projekt, till exempel byggande av allmännyttiga hyresrätter, omsorgs-, fritids- och utbildningsinstitutioner och moderna kollektivtrafiklösningar i lågkonjunkturer. Dessutom bör kommunerna givetvis ha möjlighet att till exempel klimatsäkra och energiomställa sina redan existerande fastigheter, infrastrukturer och fordonspark.

En del kommuner kommer förmodligen kunna låna upp dessa resurser på den privata marknaden. Men alla kommer inte att kunna göra det. För att fylla detta behov bör vi därför skapa investeringsfonder som kan ge kommunerna fördelaktiga och långsiktiga lån för att genomföra dessa satsningar. Ett rimligt sätt skulle kunna vara genom att ge de statliga pensionsfonderna direktiv att detta ska vara en del av deras verksamhet, ett annat skulle kunna vara att Riksgälden vidarebefordrar inlånade pengar till en nyuppsatt investeringsmyndighet som fördelar resurserna till kommunerna.

Ett annat, parallellt sätt att använda dessa investeringsfonder skulle vara att tillhandahålla riskkapital för företag som utvecklar nya tekniska lösningar och kan skapa framtidens industriarbeten i Sverige. Fördelen med att låta pensionsfonderna finansiera ett sådant system är att människor faktiskt har arbeten innan de går i pension. Och det kanske inte är en helt oklok idé att finansiera framtidens välfärd genom ägande av framtidens tekniska lösningar, framförallt om vi blir allt fler som ska försörjas av allt färre (men effektivare) arbetande. När inkomstskatten sinar får man ta igen det genom vinsten.

Skanskas 2000 är Sveriges 8000

Idag meddelade byggjätten Skanska att de varslar 3 400 anställda, 2 000 i Sverige. Man brukar säga att varje byggjobb ger ytterligare tre arbetstillfällen. Så det logiska borde väl i så fall vara att dagens varsel inte innebär 2 000 färre i ”innanförskap”, det innebär 8 000 färre. För varje stort varsel som kommer försvinner mångdubbelt fler arbetstillfällen i kringmiljön. I över två månader har jag vid flera tillfällen argumenterat för att vi måste investera i byggande för att dämpa konjunkturnedgången och stärka den gemensamma sektorn. Under den här perioden har jag fått mer eller mindre medhåll från alla från arbetsgivarorganisationerna till oppositionen. Inga vågar tänka tillräckligt visionärt, men från de som sitter på skattkistan är det extra tyst.

Äntligen!

I lördagens debattartikel i DN lägger äntligen den socialdemokratiska partiledningen fram ett krispaket. Låt vara att det hade varit mer tyngd bakom artikeln om den hade skrivits tillsammans med ledarskapet i miljöpartiet och vänsterpartiet. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att visa på gemensam riktning i oppositionspartiernas politik. På det stora hela har jag inte mycket att invända mot innehållet, det är trots allt i linje med det jag argumenterat för. Den är fylld av goda intentioner. Men det finns ändå punkter som jag skulle vilja se förtydligas och förstärkas.

Är paketet tillräckligt omfattande? Och är det möjligt att lägga fram ett paket som är tillräckligt omfattande utan att slänga nittiotalets normpolitik på sophögen? Enligt SvD lade Kina i dagarna fram ett krispaket på 4 650 000 000 000 kr för de närmaste två åren. Vad skulle ett motsvarande svenskt paket vara i köpkraftskorrigerad valuta och justerat efter befolkningsmängd?

Är det inte lite väl mycket fokus på ”småskuttandet”? Småföretagande och entreprenörskap har blivit modeord som socialdemokratiska företrädare slänger omkring sig utan att bry sig om att närmare precisera vad de menar. Vi ska inte satsa på alla småföretag. Ska vi satsa våra gemensamma resurser på nya och mindre företag så ska det vara på högproduktiva företag som utvecklar innovativa lösningar på morgondagens problem, inte lågproduktivt klippande av varandras gräsmattor. Det tillfälliga ROT-avdraget är kanske en bra insats. Men kommer det verkligen att spela någon roll när hushållens inköp av byggtjänster i väldigt stor utsträckning sker i den svarta eller grå sektorn?

Det är bra att artikeln fokuserar på att få igång byggandet av hyreslägenheter. Fast frågan är vad den där extra miljarden räcker till? Det låter givetvis som mycket pengar, men den skulle till exempel inte räcka för att bygga den fotbollsarena som planeras i Globenområdet i Stockholm. Vi behöver ett nationellt byggprogram i samma omfattning som miljonprogrammet. Här har även de kommunala bostadsbolagen en viktig roll att spela. Vi måste inte bara bygga fler hyresrätter, vi måste också bygga fler allmännyttiga hyresrätter.

Det hade varit positivt om det funnits en tydligare grön prägel på förslagen än ”en klimatbonus för klimatinvesteringar i hemmet”. Vi får inte i finanskrisens skugga glömma att vi också har en klimatkris att hantera. Paketet måste lägga mer tyngd på energiomställning. Det skulle kunna innefatta allt från byggande av en ”stambana” för snabbtåg, till riktat investeringsstöd för ekologiskt hållbart byggande och ombyggande, till satsningar på förnyelsebar energiframställning, till nollmoms på energilampor…

Att kompensera kommunerna för det inkomstbortfall som minskade skatteintäkter innebär är utmärkt. Men det är givetvis viktigt att den typen av kompensation är öronmärkt så att den inte går till sänkt kommunskatt, utan istället syftar till att hålla uppe (eller helst öka) sysselsättningen i den kommunala sektorn. Vi måste finna sätt att komma bort från sektorseendet så att kommunala enheter inte börjar avskeda personal för att hålla den egna budgeten. Vi måste till varje pris undvika att öka på arbetslösheten genom att flytta runt kostnaderna från lönebudgetar till arbetslöshetskassor och kommunalt bostads- och socialstöd.

Skattesänkningar som fokuserar på att öka konsumtionsutrymmet för de med minst marginaler är bra. Men här borde det finnas förslag som är mer storslagna. Skattesänkningar för pensionärer och höjda barnbidrag i all ära. Men här bör man lägga fram förslag som avgiftsfri kollektivtrafik, tandvård och barnomsorg. Stora välfärdsreformer som inte bara justerar på marginalen utan skapar förutsättningar för en höjd levnadsstandard och minskade inkomstklyftor.

Vi måste våga tänka progressivt, inte bara reaktivt. Krisen ger förutsättning för förändring. Vi kan bygga det gröna folkhemmet, och en socialdemokrati för 2000-talet. Om vi bara vill och vågar. Men trots den ovanstående kritiken har Mona Sahlin och Thomas Östros skrivit (under) en bra debattartikel som tar ett första steg i riktningen mot en modern socialdemokrati. Nu gäller det bara att tänka än djärvare.

Mer sådant kommer att diskuteras på seminariet Finanskrisen – begränsning eller möjlighet på lördag.

Finanskrisen – begränsning eller möjlighet?

I helgen är det Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm (ladda ner program här). Jag kommer personligen att leda en extrainsatt paneldiskussion om Finanskrisen och vad den kan betyda för möjligheterna att föra en progressiv vänsterpolitik.

Finanskrisen – begränsning eller möjlighet?

I över tre decennier har högern använt kriser för att flytta fram sina positioner. Nu befinner sig kapitalismen i sin värsta kris sedan den stora depressionen. Är de begränsningar som normpolitiken satt på samhällsekonomin fortfarande rimliga, eller kan krisen vara startpunkten på en offensiv vänsterpolitik? Hur kan en sådan politik i så fall se ut?

Medverkande:
Jenny Andersson, forskare, Institutet för framtidsstudier
Stefan Carlén, Förbundsekonom, Handelsanställdas förbund
Emma Lennartsson, ordförande, Arbetarrörelsens ekonomiska råd

Samtalsledare: Fredrik Jansson, skribent och debattör

När: Lördagen 15 november, kl 16.00-18.00
Var: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangör: ABF Botkyrka-Salem