Om att riva cirkustältet

John Hilary från War on Want skriver intressant med bakgrund av Compass konferens ”No Turning Back” om behovet av att skapa nya rörelseallianser.

”… a genuine desire to move beyond factionalism and build alliances across the progressive left is surely welcome. [Green Party leader Caroline] Lucas summed up the shift nicely in her image that we need to move beyond Labour’s ”big tent” to a campsite with lots of different tents co-existing side by side. A new pluralism based on an acceptance of difference, not a demand for consensus.

The Put People First coalition assembled at the beginning of this year was one attempt to build such a movement from within civil society. All major trade unions, environmental groups and global justice organisations joined forces under a banner of ”jobs, justice and climate” in preparation for the G20 summit in London at the beginning of April. We need to build momentum behind such alliances, and we need to broaden them by reaching out to party activists and parliamentarians who have traditionally stayed aloof from movement politics.”

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

En rödgrön valrörelse, en rödgrön folkrörelse?

De senaste årens presidentvalskampanjer i USA har fått de svenska partiernas kampanjstrateger att kasta fuktiga blickar mot de insamlade kampanjkassorna och de många frivilliga. Samtidigt ser nog de flesta svårigheter med att rakt av överföra de amerikanska erfarenheterna till det svenska partisystemet med de trösklar som uppstått som ett resultat av de senaste decenniernas medlemsras. Det fanns en tid då stora delar av befolkningen politiskt identifierade sig med ett visst parti. Så är det inte idag. Allt färre har en personlig koppling till ett politiskt parti och att ta steget in är alltför stort för många. USA:s valsystem och medlemslösa partitält gör det å andra sidan lättare att fylla identiteten som demokrat eller republikan med ett eget innehåll, och man kan i lika stor utsträckning identifiera sig som det man inte är.

Men frågan är om den allt mer cementerad blockpolitiken inte ger utrymme för ett mer inkluderande deltagande i den politiska processen? Inte i första hand genom att fler söker sig till de enskilda politiska partierna, utan för att de identifierar sig som tillhörande ett progressivt block som snarare är vänster än höger, rödgröna snarare än blå. Kan man hitta former för dessa att närma sig politiken på sina egna villkor?

Jag tror att det är möjligt att bedriva en rödgrön valrörelse 2010 parallellt med de enskilda partiernas valrörelser. Men om man ska göra det måste man våga släppa på tyglarna och låta människor organisera sig åtminstone delvis efter eget huvud. Med fokus på de frågor de tycker är viktiga, men med bas i ett gemensamt rödgrönt valmanifest. I den form de tycker passar dem, men samordnade i en större struktur.

Även om en kampanj av det här slaget i första hand handlar om att ge de som är oorganiserade möjligheten att organisera sig så kommer det kräva att man kommer över en del misstänksamhet mellan medlemmarna i de olika partierna. Man måste helt enkelt lära känna varandra och vilka likheterna och skillnaderna som finns i åsikter och kultur.

Ett sätt att skapa förtroende är att helt enkelt umgås. I USA har det till exempel utvecklats en rörelse som kallas Drinking Liberally som helt enkelt handlar om att skapa öppna sociala samlingsplatser för individer som hör hemma till vänster genom att annonsera att man träffas på en viss bar vid en viss tidpunkt (till exempel Kvarnen, på tisdagar i jämna veckor klockan 19) för att umgås och bygga kontaktnät.

Andra sätt skulle till exempel vara att ABF arrangerar seminarier och studiecirklar där man både lär sig mer om de politiska frågorna och hur man bedriver en effektiv valkampanj.

Men i slutändan är det inte frågan om att partimedlemmarna ska göra en sak till. Det handlar om att andra ska kunna närma sig politiken i en annan form än den traditionella. Jag tror att det finns en möjlighet att en sådan kampanj inte bara skulle vitalisera det politiska deltagandet. Det är också möjligt att den faktiskt skulle kunna finansiera sig själv (även om den förmodligen skulle behöva ekonomiskt stöd från partierna och/eller andra intressenter inledningsvis). Jag tror att tröskeln för att skänka pengar till en gräsrotsrörelse utanför partierna, snarare än till partierna själva är lägre. För även om Sverige saknar den tradition av att skänka pengar till politiska kampanjer som finns i USA så har vi en väl utvecklad vana att skänka pengar till olika frivilligorganisationer. Betänk hur mycket pengar som skänktes efter tsunamin. Den borgerliga regeringens försämringar i kombination med finans- och klimatkriser borde kunna ge känslan av en samhällelig tsunami.

Det finns utrymme för en rödgrön valrörelse 2010 som kan vara grunden till en rödgrön folkrörelse för 2000-talet. Det är ett utrymme som bör undersökas.