Om historien tagit en annan vändning

Håkan Strömberg
Odens öga
Ordfront, 2002

Ett Sverige där kristendomen aldrig slutgiltigt segrat över hedendomen, där protestantismen aldrig helt trängde undan katolicismen. Ett land med djupa religiösa motsättningar där det statsbärande kristdemokratiska partiet blivit tvungen att avgå efter en korruptionsskandal. När en före detta minister hittas död på ett sätt som tyder på att han har offrats till Oden är det gnistan som kan få krutdurken att explodera.

Med bakgrund av detta får Mathias, (luthersk) doktorand i religionsvetenskap uppdraget att återvända till Hedniska universitetet i Östersund – där han påbörjade sina forskarstudier – för att i hemlighet undersöka om en Odenkult kan ha återuppstått i hedendomens kärnområde (läs spionera på sina vänner och f.d. kollegor).

Även om intrigen kanske är genomsnittlig så kan jag inte få nog av den fond som Strömberg målar upp. Jag vill veta mer om det grepp kristdemokraterna har över samhället, om den synkretiska rönnstedtianismen som tre procent av befolkningen ansluter sig till (12 procent är hedningar och nio procent katoliker), den hednadominerade quislingregeringen som satt i Skåne under andra världskriget, samernas plats i samhället (”lappreservat” nämns i förbigående) och kopplingarna mellan svenska hedningar och indiska hinduer. Till exempel.

Det här är en genre som jag älskar. Få saker lockar fantasin på samma sätt som idén att historien skulle kunnat ta en annan riktning. Den kritik som kan dyka upp mot detta är att historien givetvis inte byter inriktning på grund av enstaka händelser. För att ta ett exempel ur verkligheten, det svenska folkhemmet dog inte en kall februarinatt 1986 när Olof Palme mördades – även om det ibland presenteras så. Palme mördades för övrigt även i Odens öga, fast i detta parallella Sverige var han kristdemokrat.

Men den här romanen kommer undan sådan kritik. När det gäller religiös utveckling finns det ingen anledning till varför Sverige inte skulle ha kunnat ta en liknande utveckling som Balkan eller för den delen nästan vilken del av världen som helst. Man ska inte glömma att förändringar i religion aldrig har varit tvära och absoluta, att folk ute i bygderna skulle ha genomgått en omedelbar och fullständig konvertering till kristendom eller att katolicismen försvann per omgående för att Gustav Vasa bestämde det är osannolikt på gränsen till larvigt. Folktro har dessutom varit en levande del av den svenska allmogekulturen långt in på 1900-talet (om inte fortfarande). Därför blir berättelsen också så kittlande. Det är inte för inte att det här är en av de böcker som jag helst återkommer till, en favvobok helt enkelt. Även om den inte verkar ha sålt särskilt bra borde SVT eller TV4 ta chansen och omvandla den till en miniserie. Den har visuella kvalitéer som skulle göra sig bra i det mediet.

Andra favoriter i genren är Hasse Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog (1996) om en grupp svenska motståndsmän och den nazityska invasionen av Sverige som följer på ett attentat mot ett permitenttåg, och Michael Chabons Yiddish Policemen’s Union (2007) om en diaspora på 3,5 miljoner jiddischtalande judar som efter 60 år i Alaska är på väg att skingras för vindarna när det tillfälliga federala distriktet Sitka ska upplösas. En kontrafaktisk historia ger näring åt fantasin.

Tomtar

Av någon anledning har jag gått och funderat en del på tomtar. Inte sådana där Coca-Cola-tjockisar utan små svenska grå gårdstomtar. Det är ju ganska fascinerande hur vissa förkristna religiösa seder lever kvar (sed är ju förövrigt en synonym för religion). Om man till exempel ställer ut ett fat med gröt till tomten på julen så är det faktiskt ett midvinterblot. Vi har en förmåga att se på förkristna religioner med kristna glasögon. Och fokus hamnar då ofta på stora och mäktiga gudar (Oden, Tor, Frej osv) som ska matcha en abrahamitisk syn på den allsmäktige guden. Men i det fornnordiska samhället fanns det ju en fauna av olika gudomar och man brydde sig förmodligen ganska olika mycket om dem. Ungefär som i Indien. Krigiska gudar var säkert ganska ointressanta om man inte ägnade sig åt krigiska handlingar. Då var det förmodligen intressantare att hålla sig väl med den lokala gårdsguden, guden på tomten, tomteguden som den heliga Birgitta kallade honom när hon beskrev hur folk långt efter att Sverige kristnats höll fast vid sin gamla sed.

Utan att vara en särskilt religiös person så gillar jag idén om en lokal gud i hemmet. En tomte som vakar över en. Men man undrar ju hur det är att vara tomte i dagens samhälle. Finns det en i varje lägenhet eller är det en tomte per trappuppgång? Vad har tomten för arbetsuppgifter när man inte längre har boskap? Jag funderar som sagt på tomtar.