Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.

Vänsterreformism: Argument mot egenavgifter

Inom många verksamheter som vi anser är gemensamma nyttigheter (och därför till stor del finansierar gemensamt via skattesedeln) har de beslutande politikerna (ofta socialdemokrater) valt att lägga en del av finansieringen direkt på individen, så kallade egenavgifter. Det kan gälla allt från läkarbesök till skolluncher till kollektivtrafik. Dessa egenavgifter är i regel fastställda belopp som är lika för alla, de är åtminstone inte kopplade direkt till individens betalningsförmåga.

Om man utgår från att vänster är detsamma som att sträva efter jämlikhet är det rimligt från en vänsterreformistisk ståndpunkt att den här typen av nyttigheter finansierades solidariskt via skattsedeln efter bärkraft. En sådan politik skulle dessutom vara ekonomiskt omfördelande då de som har höga inkomster skulle betala en större del av kostnaden samtidigt som låginkomsttagare skulle få mer kvar i plånboken. Om man dessutom vill sätta fart på de ekonomiska hjulen i dessa tider av lågkonjunktur är det dessutom smartare att resurserna för privatkonsumtion ligger hos de som har lägst inkomster eftersom de konsumerar sina inkomster direkt och lokalt. Detta skapar utrymme för lokala arbetstillfällen i tjänstesektorn.

Egenavgifter är alltså högerpolitik. Mest höger är det att inte skattefinansiera dessa nyttigheter alls utan låta individen själv ta kostnaden. Att till exempel ha en liten egenavgift som ska fungera som ett styrmedel är givetvis höger i mycket mindre utsträckning, men ändock höger. Det sistnämnda är ändå en argumentation man hör från socialdemokratiska politiker.

Man vill till exempel styra vårdsökande medborgare från akutmottagningarna till vårdcentralerna och har därför kopplat en högre egenavgift till besök på de tidigare än de senare. Syftet är gott, men problemet med den här typen av system och argumentation är dels att egenavgiften slår hårdare mot de med lägst inkomster eftersom avgiften representerar en större del av deras disponibla inkomst, och dels att det förutsätter att kunskapen om vårdsystemet och avgiftssystemet är jämt fördelat i samhället. Och om kunskapen inte är jämt fördelad fungerar inte heller styrsystemet.

Då ska man vara medveten om att det finns områden där egenavgifter inte ens kan låtsas ha den här typen av goda styrresultat. Det kanske värsta exemplet är när vissa kommuner väljer att avgiftsbelägga skolmaten i gymnasieskolan. I dessa fall handlar det bara om att putsa i kommunens bokslut och skattesats. I verkligheten innebär den här typen av egenavgiften antingen att den reella kommunalskatten blir högre för tonårsföräldrar, eller att tonåringar inte äter lunch. Och om man anser att man inte ska införa straffskatt på tonåringar och att det är en dålig idé att tonåringar inte äter ett lagat mål mat till lunch när de ska införskaffa de kunskaper som ska ligga till grund för vårt framtida välstånd måste man rimligen vara mot den här typen av egenavgifter.

Vänsterreformism: Några förslag för en modern socialdemokrati

Under nyliberalismens hegemoniska åttio- och nittiotal blev benämningen på vänster och höger i socialdemokratin traditionalister respektive förnyare. I en tid där högern dominerade det idépolitiska samtalet blev det självklart att förnyelse var detsamma som att anpassa sig till den liberala diskursen. Vänster innebar att man som bäst försökte ställa sig i vägen. I en tid där en amerikansk högerregering i praktiken socialiserar bolånesektorn är det rimligen något som borde tillhöra det förgångna. Tyvärr har det inte riktigt sjunkit in hos socialdemokratin i Sverige.

En socialdemokratisk politik inför och efter valet 2010 måste givetvis innebära en rad återställare. Höjda ersättningsnivåer, möjlighet att göra avdrag för fackföreningsavgiften, och så vidare. Men den måste också innehålla en progressiv satsning på den gemensamma sektorn.

En bärande idé i den borgerliga diskursen var motsatsparet ”den närande sektorn” och ”den tärande sektorn”. Vi fick lära oss att gemensamma nyttigheter som var skattefinansierade och i offentlig ägo var ”tärande”, men att de kunde bli ”närande” om skatterna ersattes med privata försäkringar och ägandet övertogs av privata företag. Egentligen är det helt otroligt att denna fåniga berättelse fick fäste i den allmänna debatten. Och det är ännu otroligare att socialdemokraterna har så svårt att släppa den.

Den gemensamma sektorn är tvärtom tillväxtdrivande. Genom att upprätthålla en hög sysselsättning där kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.

Men också genom en ökad satsning på forskning och högre utbildning skapar vi förutsättningar för nya företag att växa fram som kan vara marknadsledande i de nya branscher som blir resultatet av denna forskning. Men det kräver också att vi skapar bättre förutsättningar för dessa nya företag att få tillgång till riskkapital. Här kan pensionsfonderna användas för att försäkra oss om att framtidens industrier kommer att finnas i Sverige. Det är ju tveklöst så att det är bra om folk har jobb innan de går i pension.

Innan den ekonomiska krisen började dominera det politiska samtalet så var klimatet frågan på allas läppar. Tyvärr har klimatdiskussionen fått en doft av våt vadmal och kålrötter. Istället för gröna vågen-nostalgi borde den nödvändiga omställningen ha en känsla av Star Trek, ”to boldly go where no man has gone before”. Vi måste satsa på det som är framtiden. Snabbtåg ska ersätta inrikesflyg. Solpaneler, vindkraft och bergvärme ska i större utsträckning stå för den privata energikonsumtionen. Det måste vara ekonomiskt attraktivt att använda sig av kollektivtrafik istället för privatbilism. Utvecklingen och användandet av alla dessa tekniker skapar också nya jobb. Vi måste återta visionen av framtiden som något glänsande och fantastiskt, en utopi snarare än en dystopi.

Vi har en bostadsbrist i Sverige. Och samtidigt som det byggts alldeles för få bostäder har stora bestånd omvandlats till bostadsrätter. För att återställa någon slags balans på bostadsmarknaden måste vi åter börja bygga hyresrätter. Det är möjligt att detta kommer att kräva riktade statliga stöd. Men framförallt krävs det att det finns byggherrar som vill bygga hyresrätter. Här har de allmännyttiga bostadsföretagen en viktig roll att spela. Det är också nu som man ska bygga hyresrätter. I en vikande konjunktur hamnar man i en starkare förhandlingsposition gentemot byggbolagen. Det finns alltså möjlighet att bygga billigare, framförallt om man samtidigt återlär sig att upphandla tjänster så att man inte skänker hela entreprenaden åt något av de oligopolföretag som idag dominerar den svenska byggmarknaden. Även här kan det finnas en god anledning att ge kommunerna möjlighet att få fördelaktiga lån ur pensionsfonderna. En satsning på byggande under en lågkonjunktur innebär också att man dämpar arbetslösheten.

Det är några punkter som borde vara mer dominerande i en modern socialdemokratisk politik. Att vara socialdemokratisk förnyare måste på sätt och vis innebära att man är socialdemokratisk traditionalist. Ernst Wigforss bemötte arbetslösheten med jobb. Gustav Möller ansåg att endast det bästa var gott nog åt folket och lade grunden till den generella välfärden. Tage Erlander påbörjade utbyggnaden av den högre utbildningen och forskningen. Olof Palme byggde ut den gemensamma sektorn och skapade förutsättningar för ett mer jämställt samhälle. Allt detta var rationell och dynamisk vänsterreformism. Det är i den traditionen vi kan bemöta dagens och morgondagens utmaningar.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

”I Rörelse” av Karin Boye

Läs även Tony Johanssons (s) ledare i Skånska Dagbladet.