Om behovet av socialdemokrati

Tony Judt skriver läsvärt i The Guardian om behovet av en ny politik. Historikern Judt är något så ovanligt som en socialdemokratisk intellektuell och skriver annars regelbundet i New York Review of Books. 

”We need to rethink the state, and rearticulate the language of social democracy. Social democrats should cease to be defensive and apologetic. A social democratic vision of the good society entails from the outset a greater role for the state and the public sector. The welfare state is as popular as ever with its beneficiaries: nowhere in Europe is there a constituency for abolishing public health services, ending free or subsidised education or reducing public provision of transport and other essential services. We have long practised something resembling social democracy, but we have forgotten how to preach it.

[...]

If it is to be taken seriously again, the left must find its voice. There is much to be angry about: growing inequalities of wealth and opportunity; injustices of class and caste; economic exploitation at home and abroad; corruption and money and privilege occluding the arteries of democracy. But it will no longer suffice to identify the shortcomings of ”the system” and then retreat, Pilate-like, indifferent to consequences. It is incumbent on us to reconceive the role of government. If we do not, others will.

[...]

The left has failed to respond effectively to the financial crisis of 2008 – and more generally to the shift away from the state and towards the market over the past three decades. Shorn of a story to tell, social democrats and their liberal fellows have been on the defensive for a generation, apologising for their own policies and altogether unconvincing when it comes to criticising those of their opponents. Even when their programmes are popular, they have trouble defending them against charges of budgetary incontinence or governmental interference.”

Uppdatering: Läs även den mastiga intervjun med Tony Judt i London Review of Books.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om tony judt, guardian, socialdemokrati, new york review of books,

Historiens längsta jobbansökan

Någon gång de närmsta månaderna, förmodligen i början av maj kommer Storbritannien att gå till valurnorna. Utgången är inte lika säker som den var fram till nyligen. Konservativa Tories har visserligen fortfarande ett försprång framför socialdemokratiska Labour. Men avståndet minskar och det är inte omöjligt att det uppstår en situation där inget av partierna får egen majoritet i parlamentets underhus. Något som i sin tur kan öppna för något i Storbritannien så ovanligt som en koalitionsregering, förmodligen mellan Labour och socialliberala Liberal Democrats.

Därför är det trots allt intressant att ta del av vad Labour vill göra med en fjärde mandatperiod på regeringstaburetterna. I The Guardian kan man läsa en intressant artikel om arbetet med partiets valmanifest. Det är en av Labours klarast lysande stjärnor, energi- och klimatministern Ed Miliband som leder arbetet med vad en del kallar ”the longest job application in history” i analogi med 1983 års valmaifest. Fyrtioåriga Miliband är ett av de namn som oftast nämns som Gordon Browns efterträdare.

I förslaget till manifest kommer det finnas förslag om att omforma den brittiska Posten till en ”folkbank”, sänka rösträttsåldern till sexton, höja minimilönen, införa skollunch för alla barn, och skapa infrastrukturs- och gröna investeringsbanker på europeisk nivå.  

Det ser bra ut.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om guardian, ed miliband, labour, storbritannien, valmanifest, folkbank,

Dagens citat: Om familjepolitik

”The idea of the everlasting couple is at the centre of every conversation about society. Certainly where children are involved, the one point on which every party would agree is how to shore up the parental partnership. Tories insist that it can be done with marriage. Their favourite statistic is that one in three unmarried couples who are parents will split up before their child’s third birthday. I always think that sounds about right. Most relationships in one’s twenties – relationships that aren’t the Big Relationship – last about three years. The only difference between these ‘problem’ broken families and the supposedly upstanding middle classes, who deferred the gratification of children for university, is we spent our twenties getting drunk. It’s hardly a moral position.”

Zoe Williams, ”Kate Winslet’s breakup isn’t part of broken society, is it?” i The Guardian 17 mars 2010.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om guardian, zoe williams, tories, familjepolitik, familj, medelklass, arbetarklass, trasigt samhälle, dagens citat

Att bygga om partiet

I The Guardian läser jag om hur mina favoritsossar i Compass (jag har skrivit mer om dem här) idag ska gå ut brett med en enkätundersökning om hur man ska bygga om/upp Labour. Labour har sedan återkomsten till regeringstaburetterna förlorat mer än hälften av sina medlemmar och det tredje vägen-projekt som förde dem till makten har nått vägs ände.

I enkäten finns frågeställningar om partiledare och parlamentariker ska tillsättas genom ett primärval som är öppet för andra än medlemmar, om partiledaren formellt ska väljas om varje år, och om möjligheten att kräva medlemsomröstning om policyfrågor om minst fem procent av medlemmarna kräver det.

Enligt The Guardian finns det i frågeställningarna en uttalad vilja att omforma Labour från en valmaskin till en koalition av lokala aktivist- och gräsrotsgrupper.

Compass generalsekreterare Gavin Hayes säger:

”We are asking these questions now, so the day after the election we can hit the ground running and ensure that a fourth term Labour government is the most successful in the party’s history.”

Nu är det väl inte så många som tror att det kommer att bli en fjärde mandatperiod för Labour efter vårens val (även om de Konservativas ledning i opinionsundersökningarna inte är lika övertygande längre).

Men alldeles oavsett hur det går i valet stället Compass viktiga frågor om hur framtidens partier, folkrörelser och vänster ska se ut. Det borde man nog göra på fler ställen än i Storbritannien. Hur ska vi göra i Sverige?

Se även det här talet av Jon Cruddas (parlamentsledamot för Labour och ledande företrädare för Compass) från i somras om vilken typ av politik detta nya parti skulle kunna föra:

För övrigt kan jag tipsa om den nedladdningsbara e-antologin After the Crash – re-inventing the the left in Britain som Compass precis har gett ut tillsammans med tidskriften Soundings och Social Liberal Forum.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om guardian, compass, labour, storbritannien, primärval, gavin hayes, socialdemokrati, socialdemokraterna, soundings, social liberal forum, jon cruddas,after the crash, ,

Född av hopp

Via en artikel i The Guardian upptäckte jag Born of Hope som är en ”prequel” till JRR Tolkiens Lord of the Rings. Filmen berättar historien om Aragorns föräldrar Arathorn och Gilraen, och om Dúnedains fall.

Den dryga timmen långa filmen som finns fritt tillgänglig på nätet (se ovan) kostade fantastiskt nog bara £ 25 000 att göra, bygger på några korta meningar i Tolkiens verk och är i ordets bästa mening ett fanprojekt där mängder av människor på fritiden har lagt ner tid och kunskap på att skapa något som (trots lite hackiga skådespelarinsatser) är betydligt bättre än mycket i fantasygenren.

Rekommenderas till de som vuxit upp på Tolkiens historier!

Uppdatering: Hittade även den fyrtio minuter långa filmen The Hunt for Gollum som även den är en fanfilm med förvånandsvärt hög kvalité med tanke på att den hade en budget på £ 3000. Den utspelas under perioden mellan Bilbos födelsdagsfest och Frodos avsked från Fylke. Det finns ett uppenbart utrymme för folkbildningen att ta tillvara och stödja folks kreativa förmåga och vilja. Inte minst när gränserna mellan amatör och proffs suddas ut.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om lord of the rings, sagan om ringen, born of hope, jrr tolkien, guardian, aragorn, arathorn, gilraen, hobbyprojekt, film, fantasy,

Michael Foot: Vänsterns förkämpe

I går avled den fd partiledaren för brittiska Labour, Michael Foot vid 96 års ålder. Hans tid som partiledare var kort och stormig. Han var parlamentsledamot i nästan ett halvt sekel (1945-55, 1960-92), men bara partiledare i tre år (1980-1983). Han valdes som partivänsterns kandidat och under hans tid som partiledare fick han se en partisplittring där en grupp parlamentariker bildade Social Democratic Party (SDP) som senare slogs samman med Liberalerna till det nuvarande Liberaldemokraterna. Han fick också se Labour oväntat förlora valet mot Margaret Thatchers nyliberala offensiv 1983. Något han tog på sig en stor del av ansvaret för. Han konstaterade att Labour

”had not the armour, the strength, the quickness in manoeuvre, yes, the leadership.”

Men samtidigt som Foots minne delvis kommer att präglas av bristande realpolitisk förmåga och oförmågan att organisera motståndet mot, och besegra högeroffensiven kommer han också att minnas som en intellektuell och ideologisk gigant som skrev och kämpade för det han trodde på. En sann demokratisk socialist har gått ur tiden.

Lyssna på BBC:s minnesprogram och läs minnesrunan i The Guardian.

Intressant?

Intressant om Iran

Intressant artikel om Iran av Peter Beaumont i The Guardian (via Ali).

”In the case of Iran, what has been visible in the west has been two competing versions of the country, coloured by political imagination and appropriated by the two rival – and confrontational – camps that have dominated our debate on foreign affairs since 11 September and the invasion of Iraq. Parties to a new cold war of ideas, their narrow and mutually antagonistic positions have reinterpreted each emerging international crisis to suit their own agenda and in defiance of the other’s.

On one side are the remnants of the old left, bolstered by a new generation radicalised by anti-poverty, anti-globalisation and climate change activism. Informed by writers like the veteran activist Noam Chomsky and journalists such as John Pilger, their world view is characterised by an ‘anti-imperialist’ narrative that is hostile to western interventions.

Opposing them is a more diffuse group with a far greater influence on policy-making, whose members range from broadly liberal to neoconservative. The unifying conviction that has glued this group together has been an almost religious belief in the transformative power that western democratic habits possess when transplanted into societies and cultures that have experienced largely restricted freedoms. It’s a belief, it should be said, that remains strangely unshaken by the multiple failures in recent years.

The two tendencies, however, do mirror each other in one crucial aspect: the way in which they tend to describe a more homogenous Iran than exists – either more universally desperate for change or more supportive of Ahmadinejad.”

Vill man ha ett arbetarrörelseperspektiv på händelserna i Iran kan man följa LabourStart.

Intressant?

Den engelska fascismens yrkessammansättning

Via sympatiska Labourbloggen Newer Labour hittar jag det här pajdiagrammet (som ursprungligen kommer från trotskistiska tidningen Socialist Worker) över yrkesfördelning i nyfascistiska British National Party (BNP).

Ursprunget till historien är att en tidigare medlem i partiet för några veckor sedan valde att publicera hela medlemsmatrikeln på nätet. Läs mer i The Guardian.

Jag vet inte om jag känner att jag har tillräckligt med information för att göra en klassanalys av den organiserade fascismen i England. Men vi kan konstatera att det verkar vara en allians av arbetare och medelklass/småborgare. Det verkar också som om fascismen lockar till sig människor som är yrkesverksamma i ”repressiva” yrken som poliser och plitar. Men också en ordentlig pajbit med kulturarbetare. Det senare får ju ses som mer oväntat än det tidigare.

Radiointervju med Cruddas

Den brittiske parlamentsledamoten Jon Cruddas (som jag skrivit tidigare om här bland annat) i en webbradiointervju med Guardian om Labour, Gordon Brown och partiets behov av att återskapa en koppling till det brittiska folket.

Palin for President

Michael Palin for President (via Guardian).