Intressant om Iran

Intressant artikel om Iran av Peter Beaumont i The Guardian (via Ali).

”In the case of Iran, what has been visible in the west has been two competing versions of the country, coloured by political imagination and appropriated by the two rival – and confrontational – camps that have dominated our debate on foreign affairs since 11 September and the invasion of Iraq. Parties to a new cold war of ideas, their narrow and mutually antagonistic positions have reinterpreted each emerging international crisis to suit their own agenda and in defiance of the other’s.

On one side are the remnants of the old left, bolstered by a new generation radicalised by anti-poverty, anti-globalisation and climate change activism. Informed by writers like the veteran activist Noam Chomsky and journalists such as John Pilger, their world view is characterised by an ‘anti-imperialist’ narrative that is hostile to western interventions.

Opposing them is a more diffuse group with a far greater influence on policy-making, whose members range from broadly liberal to neoconservative. The unifying conviction that has glued this group together has been an almost religious belief in the transformative power that western democratic habits possess when transplanted into societies and cultures that have experienced largely restricted freedoms. It’s a belief, it should be said, that remains strangely unshaken by the multiple failures in recent years.

The two tendencies, however, do mirror each other in one crucial aspect: the way in which they tend to describe a more homogenous Iran than exists – either more universally desperate for change or more supportive of Ahmadinejad.”

Vill man ha ett arbetarrörelseperspektiv på händelserna i Iran kan man följa LabourStart.

Intressant?

Den engelska fascismens yrkessammansättning

Via sympatiska Labourbloggen Newer Labour hittar jag det här pajdiagrammet (som ursprungligen kommer från trotskistiska tidningen Socialist Worker) över yrkesfördelning i nyfascistiska British National Party (BNP).

Ursprunget till historien är att en tidigare medlem i partiet för några veckor sedan valde att publicera hela medlemsmatrikeln på nätet. Läs mer i The Guardian.

Jag vet inte om jag känner att jag har tillräckligt med information för att göra en klassanalys av den organiserade fascismen i England. Men vi kan konstatera att det verkar vara en allians av arbetare och medelklass/småborgare. Det verkar också som om fascismen lockar till sig människor som är yrkesverksamma i ”repressiva” yrken som poliser och plitar. Men också en ordentlig pajbit med kulturarbetare. Det senare får ju ses som mer oväntat än det tidigare.

Radiointervju med Cruddas

Den brittiske parlamentsledamoten Jon Cruddas (som jag skrivit tidigare om här bland annat) i en webbradiointervju med Guardian om Labour, Gordon Brown och partiets behov av att återskapa en koppling till det brittiska folket.

Palin for President

Michael Palin for President (via Guardian).

Labour och vänstern samlas i Manchester

I Manchester pågår nu Labours årliga konferens. Ska man tro media så verkar partitoppen ha samlat sig bakom Gordon Brown. För tillfället. Egentligen var det ingen insatt som trodde att det skulle ske en ordentlig utmaning av Browns ledarskap på konferensen. Det är möjligen en bra medial tidpunkt för en sådan, men inte rent stadgemässigt. Det ska bli intressant hur Brown ska använda sig av den andningspaus han fått i och med detta och den pågående finanskrisen. Som Mike Ion påpekar i en debattartikel i Guardian är det rätt tillfälle att ta sig an beskattningen av de superrika. En fråga som länge har legat och puttrat i Labour. Frågan är om Brown har tillräckligt med kraft för att samla sig för en sådan reform?

Samtidigt med partikonferensen pågår ett annat arrangemang i samma stad. Vänstern inom Labour sammanstrålar med stora delar av den brittiska vänstern utanför partiet vid något som kallas ”Vänsterns konvent”. På deras hemsida hittar jag en intressant text av Hilary Wainwright, redaktör för vänstertidskriften Red Pepper där hon argumenterar för en gammal tradition inom Labour och vänstern, att demokratisera makten.

”The Labour Party’s commitment to the common ownership included the commitment to ‘the best obtainable system of popular administration and control’. Here was a recognition, buried in labour movement history that democracy is something more than parliament: it’s also about popular control over how public resources and institutions are run. When Labour did finally bring parts of the country’s infrastructure and heavy industry into public ownership, the idea of ‘popular control’ was pretty much forgotten. Public control meant state control; socialism became increasingly identified with the state.”

John McDonnell, parlamentsledamot och samlande figur för Labours ”hard left” skriver i Guardian om skillnaderna mellan de två evenemangen:

”The contrast between the conference and convention couldn’t be starker. The Labour conference is isolated behind a high security wall and stage managed for televisual perfection. The convention, on the other hand, is open to all, rejecting the status of top table speakers and encouraging everyone attending to participate.

But the contrast in politics between the rank and file delegates attending conference and those at the convention is likely to be a great deal less. The majority of delegates to both will have opposed the war and the renewal of Trident, will be opposed to the privatisation of public services and will have supported demands for the protection of civil liberties and trade union rights. They are all part of the same radical, progressive, socialist movement that has been divided by the policies of New Labour.”

Mbeki avgår

I Guardian kan man läsa att ANC:s partistyrelse har bett Thabo Mbeki att avgå. Något han också har gått med på. De specifika detaljerna kring hur detta ska gå till är inte klart. En central fråga är hur många Mbekitrogna ministrar som väljer att gå tillsammans med honom. Flera har deklarerat att de tänker lämna regeringen om Mbeki får gå. Den Zumatrogna falangen som flyttar fram sina positioner i och med Mbekis avgång måste balansera sina partiinterna framgångar med konsekvenserna av ett maktvaccum i dessa finansiellt instabila tider. Förmodligen måste man lägga ner en del energi på att behålla nyckelspelare som finansminister Trevor Manuel som har ett starkt förtroendekapital i näringslivet. I sydafrikanska Mail & Guardian kan man också läsa hur kommunistpartiets ungdomsförbund (YCL), en av partiledaren Jacob Zumas allierade vädja till regeringsmedlemmarna att inte lämna in sin avskedsansökan:

”As YCL we believe that the ministers owe their allegiance to the Constitution and the citizens of our country, and not to an individual.”

På sikt är det givetvis tänkt att  Zuma ska ta över presidentskapet, men under en övergångsperiod kommer Sydafrika förmodligen att få en kvinnlig president, underhusets talman Baleka Mbete.

Jag har tidigare skrivit om frågan här och här.

Jon Cruddas om Labour

Jag har tidigare skrivit att jag är en ”Cruddasite” när det gäller Labour. Och om man man läser Jon Cruddas debattartikel om Labours framtid i Guardian är det nog lätt att förstå vad jag menar. Det är i kretsen kring Compass som partiets framtid ligger, om det ska ha någon.

”We have to rediscover our idealism and our belief in our founding values – equality, justice, democracy, freedom. Socialism once gave us passion and hope and we need to draw on its intellectual resources and remake it for this new time and for new generations. …

The prospects for a more egalitarian social democracy are arguably better now than they were in 1997. Whoever wins the next election, there will be no re-run of the neoliberal economics of the 1980s and 90s. Three decades of economic restructuring have been brought to an end by recession. The frenzied period of financial speculation and profiteering is over. Neoliberalism has done its work and its creative destruction is now undermining capitalism itself. It has become structurally unsustainable. …

Labour now has an historic opportunity to seize the political high ground. The era of selfish individualism is on the wane. The electorate is increasingly concerned with social insurance, safeguarding living standards and ensuring social stability and ecological sustainability. From stranded holidaymakers to pension holders, to those falling ill, they are discovering that these collective goods are in dangerously short supply. The future will demand a more active and democratic state engaging with economic development and regulation. The redistribution of wealth and resources will be essential in rebalancing a dysfunctional economy.”

Thabo Mbeki avsätts?

Det är inte bara Gordon Brown som sitter löst på taburetten. I Sydafrika börjar det nu ryktas om att president Thabo Mbeki kommer att avsättas som statschef. Mbekis position har kraftigt försvagats sedan han i december förra året förlorade partiledarposten i ANC till den tidigare vice presidenten Jacob Zuma. Och det har inte blivit bättre efter att det kommit fram att Mbeki försökt påverka det nu nedlagda åtalet mot Zuma. I helgen kommer ANC:s partistyrelse att sammanträda för att diskutera Mbekis framtid. Om han avsätts kommer han förmodligen att tillfälligt ersättas av underhusets talman, Baleka Mbete.

På sikt handlar det givetvis om att bereda väg för Zumas tillträde på posten som landets president. Det har länge funnits ett missnöje inom ANC och deras allierade i fackföreningsrörelsen och kommunistpartiet med den politiska riktning som Sydafrika tagit under Mbeki. Och Zuma valdes på ett mandat att vrida politiken åt vänster. Frågan är bara om den skandalomsusade Zuma är rätt person för att göra något åt de stora klassklyftorna i landet?

Läs mer i Guardian, Business Day, News24 och Mail & Guardian.

Har Europas socialdemokrater någon framtid?

Jag läste precis en väldigt intressant artikel i den amerikanska socialdemokratiska tidskriften Dissent med rubriken Does European Social Democracy have a Future? Artikeln tar sin utgångspunkt i en internationell konferens som hölls i våras utanför London på temat An inclusive globalisation: promoting prosperity for all. Det är på många sätt ”förnyarnas” konferens, alla de som i en Blairsk anda skulle vara modernt progressiva, men som fått se den politiken alienera stora grupper av kärnväljare och försvaga fackföreningsrörelsen. Men givetvis har inte socialdemokratins problem uppstått med ”förnyelsen”, den var snarare ett felaktigt svar på en större samhällsförändring som fragmenterat tidigare homogena (eller förment homogena) samhällen.

Problemet är att inte ens de som är självkritiska, som den holländska partiledaren Wouter Bos (läs hans tal här) fokuserar på det som borde vara centralt, ekonomin. Efter att ha konstaterat att samhällsförändringarna har varit svårast för socialdemokratiska partier:

”… all this change affects social democrats more profoundly than any other political grouping. It reduces the effectiveness of the kind of policies we favour. It affects the cohesion that is our lifeblood. It hurts our international orientation that has always been core to our mission. It tells us we should think about religion and culture whereas our traditional strengths are on work and income. And it affects the traditional constituents that remain so important to us because they are the ones who feel threatened, who may become uncertain, cynical, populist or worse.”

Fortsätter han med att lista tre handlingspunkter:

”First: we must become less academic and more populist.”

”Second, we must become less statist and more moralist.”

”Third, we must go back to the future and rediscover our roots.”

Så länge politiken är en fråga om tilltal snarare än att verkligen förbättra människors livssituation kommer nog Europas socialdemokrati fortsätta stå och stampa i farstun och undra varför väljarna vänt dem ryggen.

Förövrigt kan jag tipsa om en artikel i Guardian där folk till vänster kommenterar den ekonomiska krisen (via Markus). Londons förre borgmästare Ken Livingstone:

”Sadly, I don’t think this will be the end of capitalism. But there is going to have to be a return to a much, much more interventionist state. As a system for the distribution and exchange of goods, you can’t beat the market. But the mistake a lot of politicians have made is to think that because the market was good at that, it could be good at everything: it could train workers, create infrastructure, protect the environment, regulate itself. Quite obviously, it can’t.”

Så, ska vi prata moral eller ska vi fundera på vad politik kan vara på riktigt?