Reflektion om boendet i framtidens Stockholm

En första reflektion på den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade på DN Debatt 24 augusti. I den här väljer jag att fokusera på de delar som rör boendefrågan och trafiklösningar. I mån av tid kan det komma reflektioner om andra delar av debattartikeln framöver.

Socialdemokraterna i Stockholm pratar om att regionen ska fördubbla sin befolkning de närmsta 50 åren. Det är förmodligen en både god och realistisk målsättning. Stockholmsområdet i bred bemärkelse kommer att vara en tillväxtregion där nya idéer och branscher kommer skapas, växa och stötas och blötas. Banden kommer att förtätas med andra regioner i Europa och Världen. Men en sådan befolkningsexplosion kommer också orsaka en mängd problem när det gäller till exempel infrastruktur. Det kommer att kräva ett intrikat hanterande av logistiska problem och en fantastisk ökning när det gäller byggande av både bostäder och trafiklösningar.

Frågan är hur dessa boenden och trafiklösningar ska se ut? I den debattartikel som fyra socialdemokrater från Stockholms län publicerade i Dagens Nyheter i måndags talar man om visserligen om ett ökat byggande av olika former av bostäder men deras vision lämnar mig lite undrande:

”… när familjen växer måste också de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det. För oss är det en självklarhet att två heltidsarbetande ska ha råd att bo i eget hus. En ny egnahemsrörelse för storstadens familjer behövs.”

Ett fördubblat Storstockholm som till stor del ska bestå av nya vidsträckta villaområden, är det så en modern hållbar storstad ser ut? Mitt omedelbara svar är nej. Villor är, oavsett hur miljömedvetet de byggs, betydligt större klimatbovar än flerfamiljshus. Dessutom skulle denna villastad sprida ut sig på ett sätt som förmodligen skulle omöjliggöra en trafiklösning som i huvudsak bygger på kollektivtrafik. Ju längre det är från hem till arbete, desto troligare är det att privatbilismen kommer att gynnas på kollektivtrafikens bekostnad.

Boende i en modern storstad måste alltså till helt dominerande del finnas i flerfamiljshus. Förmodligen snarare i fastigheter med tvåsiffriga våningar än två våningar. Ett sådant prospekt skulle leda till en bättre sammanhållen stad där en kollektivtrafikbaserad trafiklösning är betydligt lättare att åstadkomma.

Dessutom väljer debattörerna att fokusera på idén om ”boendekarriären”, där ägandet av bostaden sätts i centrum. Frågan är varför det skulle vara så eftertraktat. Problemet i Stockholm idag handlar snarare om bristen på bostäder än något annat. Och frågan är om det inte är betydligt modernare och dynamiskt att satsa på hyresbostäder där de boende inte måste följa räntevågorna eller ansvara för renoveringar och föreningsadministration. Snarare än en ny egnahemsrörelse så är det rimligt att skapa förutsättningarna för en stad där ett eget hem är möjligt överhuvudtaget. Och om ett eget hem ska vara möjligt för alla är ett storskaligt byggande av allmännyttiga hyresrätter det mest effektiva.

Vill man vara lite elak så skulle man påpeka att debattörernas idéer om boendet är grundade i det faktum att Stockholm är väldigt ung som storstad. De flesta svenskar har ganska grunda rötter i staden. Istället är det drömmen om ett eget hemman som får dominera. En i grunden ganska konservativt rural och föga modern urban boendesyn.

Intressant?

Ett nytt politiskt projekt i skuggan av krisen

Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.

Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.

Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.

Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.

S-buzz har koll på jobbävningen.