Vilka är socialdemokrater i ett postindustriellt samhälle?

Den nedanstående texten är en svensk version av en text – ”Who are the Social Democrats in a Post-Industrial Society?” – jag skrivit som en del i Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Socialdemokratin är i kris. Det handlar inte bara om att vissa partier i Europa har förlorat regeringsmakten. Det handlar i större utsträckning om det faktum att vi idag inte är säkra på vad socialdemokrati är och vad den ska vara i ett Europa som i allt mindre utsträckning kommer att präglas av den industrikapitalism som var central för att skapa förutsättningarna för den socialdemokrati som präglat vår del av världen under nittonhundratalet.

Vilka är dagens socialdemokrater, vilka är det som ska bära upp den sociala demokratin i framtiden?

I diskussionen görs det ofta likhetstecken mellan socialdemokrati och en partifamilj där den organisatoriska tillhörigheten är det centrala. Medlemskap i PES och SI ses som det överordnande beviset på att ett parti är socialdemokratiskt, oavsett om det är svenska SAP eller ett parti från det forna Östblocket som över en natt tog steget från att vara statsbärande stalinister till att bli nyliberalismens banerförare.

Men är det så enkelt?

Traditionellt har socialdemokratin, inte minst i dess nordeuropeiska centrum, kännetecknats av masspartier med starka band till industrifackföreningar. Kanske är det så att det är det som är socialdemokrati? I så fall är socialdemokratin bara rester från det förflutna, dinosaurier som kommer att dö ut för att livsbetingelserna har förändrats.

Den socialdemokratin präglades av den stora industriarbetsplatsen. Det var i fabriken som grunden till massorganisering och en homogen arbetarklasskultur fanns. Människor som levde likartade liv, med likartade arbeten och intressen utgjorde socialdemokratins bas. Det var i fabriken som industriproletariatet föddes och lärde sig organisering. Arbetarrörelsen är ett direkt (men oönskat) resultat av industrikapitalismens vilja och behov av att organisera produktionen.

Men när allt färre européer arbetar i den industriella sektorn slås benen undan på den traditionella socialdemokratin. Tredje vägens förespråkare försökte förstå vad som skulle komma därefter. Men problemet var att de inte förstod att kapitalismens klassrelationer är oberoende av industrisamhället. Vi lever i allt större utsträckning i ett postindustriellt samhälle, men vi lever inte i ett postkapitalistiskt samhälle.

Vår stora utmaning är att förstå hur en socialdemokrati kan vara organiserad i ett samhälle där allt fler arbetar på små arbetsplatser i tjänstesektorn, en betydande del av befolkningen mer eller mindre permanent exkluderats från arbetsmarknaden och som är mer kulturellt heterogent än någonsin tidigare.

Partier och fackföreningar kommer även i fortsättningen att spela en betydande roll i samhället. Partier eftersom den parlamentariska politiken är central om vi åter vill genomföra progressiva reformer. Fackföreningar för att de, trots en svagare förhandlingsposition, är de mest självklara representanterna för löntagarnas intressen. Men de kommer inte att organisera de massor som de en gång gjorde. Och även de som låter sig organiseras kommer inte vara så ivriga att låta sig ledas av ett upplyst ledarskap.

Hur organiserar man då socialdemokrati i ett postindustriellt samhälle?

Till att börja med måste vi våga se bortom våra traditionella organisationer. Socialdemokratin måste finnas där människorna finns, och idag finns de allt mer sällan i de institutioner som byggdes upp för andra omständigheter. Därmed inte sagt att vi ska slänga ut barnet med badvattnet. Det som fungerar ska vi givetvis behålla och renovera. Det som inte lever upp till sitt syfte måste ersättas med något nytt.

Idag är arbetarklassen kvinnligare och den har en mörkare hudfärg än förut. Den har mer otrygga arbetsförhållanden än förut. Den tjänar jämförelsevis mindre pengar än förut. Och den är i mindre utsträckning det som Karl Marx kallade en klass für sich, en klass som identifierar sig som ett kollektivt aktör för politisk förändring.

Men det innebär inte att människor har slutat att organisera sig för att förbättra samhället, göra det mer socialt och demokratiskt. Problemet är att vi inte längre känner igen dem när de gör det, eftersom de inte gör det i våra organisationer. De är där för att försvarar välfärdsinrättningar från privatiseringar och nedskärningar. De organiserar nätverk som stöder papperslösa. De skriver under ett upprop för rättvisa arbetsförhållanden som sprids över internet. De är aktiva i lokala föreningar och tränar det lokala knattelaget i fotboll. Framtidens socialdemokrati kommer att bäras upp av nätverk och kluster av aktörer som inte kommer att gå i takt (eller ens rösta på samma parti).

Vill vi vara en del av den framtiden måste vi lära oss interagera med andra aktörer utan att diktera villkoren. Annars kommer de institutioner som bar upp socialdemokratin på nittonhundratalet att ersättas av andra institutioner och aktörer som bättre förstår att verka för den sociala demokratins målsättningar i tjugohundratalets postindustriella sammanhang.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialdemokrati, social europe, social europe journal, the good society, idédebatt,

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?

Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?

Vad är det gemensamma?

I ett inlägg för en och en halv månad sedan refererade bloggaren Anders Nilsson till mitt inlägg Funktionssocialismens blinda fläck. Om vi bortser från de passager där jag genom någon slags ”guilt by association” sammankopplas med den nordkoreanska diktatorn Kim il Sung så är det ett intressant inlägg.* Inte för att jag i det här fallet delar Anders alla åsikter, utan för att det öppnar upp för en intressant diskussion om vad vi menar med det gemensamma och välfärden.

Anders Nilsson argumenterar i en frihetlig tradition som har djupa rötter i arbetarrörelsen. En tradition som bygger på att människor frivilligt sluter sig samman för att gynna den gemensamma välfärden. De första arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassorna byggde på ett sådant ömsesidigt ansvarstagande. Och det finns något sympatiskt i den här idén. Här hittar vi trådar att dra i som leder till de deltagande syndikalistiska källvatten som till exempel Ernst Wigforss ofta fiskade i. Anders skriver:

”För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor. ”

Problemet med det här förhållningssättet är att det är ett exkluderande, partikulärt gemensamma. Vad jag menar med det är att det är en gemenskap som stänger ute de andra. Man kan ta en bostadsrättsförening som ett praktiskt exempel på det partikulära gemensamma. Det är en väldigt bra lösning för de som är medlemmar i föreningen. Men det löser inte bostadsfrågan för den som saknar möjligheten att köpa sig in i gemenskapen.

I kontrast till det partikulära gemensamma kan vi sätta det generella gemensamma. Idén att vi alla är en del av en helhet. Det var den här idén som skapade förutsättningarna för den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten. Genom att bjuda in hela folket i folkhemsprojektet skapade man en hållbarhet i systemet samtidigt som man försäkrade sig om att ingen skulle falla genom maskorna.

Det här systemet har börjat krackelera, delvis på grund av att den gemensamma välfärdens del av kakan inte ökat i samma utsträckning som den privata delen. Det generella gemensamma har inte kunnat motsvara folkets förväntningar. Det har skapat ett utrymme för kompletterande försäkringar utanför de generella systemen. Vilket i sin tur verkat negativt på viljan att bidra till dessa.

Om man ska försöka göra en syntes av dessa två perspektiv på det gemensamma tror jag att nyckeln till en framtida välfärdsmodell är att klara av att balansera den generella gemenskapen i välfärden med det medinflytande som det partikulära ger över välfärdens tjänster. Något som inte är det lättaste, men samtidigt är socialdemokratins kontenta. Att balansera friheten med jämlikheten och förstå att de är en förutsättning för varandra.

* Det är visserligen inte första gång jag blivit kallad Nordkoreakommunist. Förra gången argumenterade jag intressant nog för arbetarinflytande i offentlig sektor. Allt beror tydligen på med vem man debatterar?

Intressant?

Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?

Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

…

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

…

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?

Rotbiblioteket: Vägen till mänsklig utveckling

En ny rapport har lagts till i Rotbiblioteket:

The Path to Human Development – Capitalism or socialism?
Mike Lebowitz
Socialist Project

Rapport och studiematerial som, utifrån ett venezuelanskt perspektiv, diskuterar marxism, kapitalism och strävan efter socialism. Stycken och ibland meningar är numrerade för att underlätta en kollektiv läsning av texten. Ursprungligen är den tänkt att användas som underlag för en diskussion om det venezolanska samhällets utveckling i till exempel fackföreningar, grannskapsorganisationer och socialistiska formeringar.

Har du hört den förut?

Hanna Finmo & Magnus Wennerhag (red)
Från smedja till sambandscentral: Var finns plats för idédebatten?
Premiss, 2008

Kanske är det mitt fel, kanske har jag konsumerat för mycket av den knapphändiga socialdemokratiska idédebatten de senaste åren? Men jag har hört allt förut. Av samma skribenter. När Socialdemokratiska studentförbundet i dagarna ger ut en debattantologi om den socialdemokratiska idédebattens (brist på) arenor är det intet nytt under solen.

Framförallt saknas det som regel en ordentlig diskussion om idédebattens former som är något annat än predikan för massorna, som något som skiljer vänstern från högern. Vi kommer aldrig kunna konkurrera med kapitalets resurser när det gäller att driva traditionella tankesmedjor och dagstidningar. Ändå är det stjärnögt blickande mot amerikanska institut och drömmar om forna tiders a-press som dominerar.

Det enda verkliga undantaget från regeln är Magnus Wennerhags samtal med Olle Sahlström och Ingemar Lindberg om arbetet med LO:s rättviseutredning på 1990-talet. Utredningen är det exemplet på idédebatt där deltagandet är lika centralt som budskapet. Wennerhag formulerar det på följande sätt:

”För den som ogillar hierarkier och ser allas jämlika deltagande som demokratins kärna blir den oundvikliga följden av en sådan tanke att idépolitik aldrig kan reduceras till forskares kartläggande av folks beteenden och attityder, för att utifrån dessa fakta forma ett idébudskap, oavsett hur radikalt detta är. Snarare bör idépolitik handla om att ge de underordnade redskapen för att beskriva och förstå sin egen situation, och kanske även kunna förändra den. …

[Rättviseutredningen] handlade om att inte nöja sig med att ’få ut budskapet’, lära ut den stolta historien eller ge moteld till högerns opinionspåverkan. Det blev i stället en fråga om att även se det klassamhälle, de orättvisor och hierarkier som man själv var en del av. Och att där börja befrielsearbetet.”

Det här är ett perspektiv som ofta glöms bort. När ABF Stockholms ombudsman Göran Eriksson konstaterar att deltagandet i politiska studiecirklar minskat sedan slutet av 1970-talet, men att man har ersatt det med åhörare i föreläsningsverksamheten är det ett synsätt som fokuserar på kvantitet istället för kvalitet. Men det finns ju trots allt en inte oviktig skillnad i relationen mellan samtalande människor och den mellan predikant och församling. Framförallt för en vänster som sätter sig för att skapa ett samhälle som är en spegel av våra egna organisationer (som man kanske lite skrämmande brukade säga). Det borde vara mer av Rättviseutredningen och Oscar Olsson, och mindre av DLC och Grover G. Nordqvist när vi diskuterar hur våra idépolitiska arenor ska vara utformade, och riktigt dit når inte diskussionen i den här antologin.

Som ett PS är det ju dock lite roligt att konstatera att ett bekant förslag dyker upp när Kajsa Borgnäs ska samla ihop diskussionen och listar ett åtgärdspaket:

”Utveckla en strategi för forskning och utbildning på folkhögskolorna. Vår modell för kunskapsproduktion behöver inte ta formen av traditionella tankesmedjor. Starta en politisk akademi vid någon av folkhögskolorna, eller sommaruniversitet och längre utbildningar (vilket redan delvis görs).”

Jag har tidigare skrivit om arbetarrörelsens idépolitiska arenor bland annat här, här och här.