Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk

Det lilla bokförlaget Murbruk har publicerat Hjalmar Brantings klassiska tal Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk med förord av Josef Taalbi som e-bok. Den finns fritt tillgänglig för nedladdning här.

Föredraget som ursprungligen hölls på Gefle Arbetareklubb 24 oktober 1886 och kallades den svenska arbetarrörelsens självständighetsförklaring av Brantings antagonist och biograf Zeth Höglund är en av arbetarrörelsens centrala ideologiska texter.

Det är en kulturgärning helt enkelt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om murbruk förlag, hjalmar branting, hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk, josef taalbi, socialdemokraterna

Det handlar inte bara om idéernas kamp

För någon vecka sedan publicerades en debattartikel i LO-tidningen om fackföreningsrörelsens bristande insikt i idékonflikten mellan arbete och kapital.

Förslaget är att fackföreningsrörelsen ska trycka in keramiken och kopiera det arbetsgivarsidan har gjort med Timbro och dess avläggare. Och jag håller med, vi behöver en kraftfull idédebatt från vänster. Men jag är samtidigt tveksam till den historiebild som ofta målas upp.

De förändringar som skett i samhället till arbetsgivarsidans fördel handlar inte bara om att högern har finansierat fler tankesmedjor och skrivit fler rapporter och debattartiklar. De senaste decennierna har också sett en förändring i samhällets ekonomiska bas.

De senaste fyrtio åren har vi sett en halvering av andelen anställda i tillverkningsindustrin. Stora lättorganiserade industriarbetsplatser har ersatts av små svårorganiserade arbetsplatser i tjänstesektorn. Vi har en strukturell arbetslöshet som genom sin själva existens underminerar den fackliga solidariteten.

Det är något som måste finnas med i verklighetsbeskrivningen om man ska kunna anlägga moteld. Det kanske någon tankesmedja borde skriva en rapport om?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om lo-tidningen, fackföreningsrörelsen, idédebatt, produktivkrafternas utveckling, tankesmedja,

Internationell socialdemokratisk debatt

Jag vill bara tipsa om att den internationella socialdemokratiska tankesmedjan Policy Network verkar ha fått en ny hemsida med mycket matnyttigt och intressant. Det förs en internationell debatt om socialdemokratins framtid där svenska röster i väldigt stor utstäckning är frånvarande. Det är synd. Inte minst eftersom svensk och skandinavisk socialdemokrati ofta finns i centrum för dessa debatter.

Andra intressanta engelskspråkiga hemsidor att besöka är Compass, Social Europe Journal, Open Left, Renewal och Foundation for European Progressive Studies.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokrati, idédebatt, policy network, compass, open left, renewal, feps, social europe,

Den ensamma morsans manifest

J.K Rowling, författare till böckerna om Harry Potter, har skrivit en fantastiskt ideologisk text i The Times om varför hon – trots sina enorma inkomster – inte röstar på högern eller har valt att bosätta sig i ett skatteparadis. Historien om Rowlings är välkänd, innan hon fick den första boken om Harry Potter publicerad var hon som arbetslös och ensamstående mamma periodvis beroende av välfärdssamhällets skyddsnät.

”Nobody who has ever experienced the reality of poverty could say ‘it’s not the money, it’s the message’. When your flat has been broken into, and you cannot afford a locksmith, it is the money. When you are two pence short of a tin of baked beans, and your child is hungry, it is the money. When you find yourself contemplating shoplifting to get nappies, it is the money. If Mr Cameron’s only practical advice to women living in poverty, the sole carers of their children, is ‘get married, and we’ll give you £150′, he reveals himself to be completely ignorant of their true situation.

[...]

Child poverty remains a shameful problem in this country, but it will never be solved by throwing millions of pounds of tax breaks at couples who have no children at all. David Cameron tells us that the Conservatives have changed, that they are no longer the ‘nasty party’, that he wants the UK to be ‘one of the most family-friendly nations in Europe’, but I, for one, am not buying it. He has repackaged a policy that made desperate lives worse when his party was last in power, and is trying to sell it as something new. I’ve never voted Tory before … and they keep on reminding me why.”

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jk rowling, harry potter, labour, tories, the times, socialdemokrati, idédebatt, storbritannien,

Tips om den rödgröna akademin

Två spännande arrangemang i april som vill koppla samman en progressiv politik med akademins forskningsresultat.

Arbetarrörelsens forskarnätverk

Tema för 2010 års konferens i Stockholm är jämlikhet och ojämlikhet, eftersom vårt samhälles ökande ojämlikhet är en fråga som kommit att uppmärksammas alltmer inom forskningen, samtidigt som den politiska diskussionen inte har hängt med i de nya rönen.

Riksdagens gamla förstakammarsal, 9-10 april, 09:30-17:00.

Rödgrönt Akademiskt Forum

Ett spännande arrangemang (och förening) i Uppsala som har som ambition att presentera vetenskapsproduktion som är av intresse framförallt för arbetar- och miljörörelsen – och samtidigt erbjuda tillfällen för rörelseanknutna att diskutera forskningsresultatens betydelse för det politiska arbetet, strategierna och visionerna.

V-dala Nation, 17 april, 09:00-16:30. 

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetarrörelsens forskarnätverk, rödgrönt akademiskt forum, stockholm, uppsala, idédebatt,

Är Marx tillbaka?

”Jag tror, som jag upprepat flera gånger, att det under det senaste seklet – men i andra former långt ner i historien – verkligen har funnits och finns en särskild personlighetstyp, som man skulle kunna kalla just vänster. En sådan person kännetecknas av att hon å ena sidan hyser alla dessa starka känslor av upprördhet, men å andra sidan också alltid står litet vid sidan av och betraktar alltsammans och intensivt tänker: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ursinne och distans.”

Göran Greider, ”Mitt liv som vänster”, Ordfront 1/2010

Greiders ord resonerar med detta intressanta samtal med Leo Panitch, professor i politisk ekonomi vid York University i Toronto, Kanada, om vad marxism innebär idag, den moderna kapitalismens utveckling och vänsterns möjligheter (via Socialist Project).

Läs även andra bloggares åsikter om leo panitch, karl marx, york university, left streamed, video, göran greider, ordfront, marxism, vänster, idédebatt, kanada,

Vänsterintellektuella skyttegravar i sandlådan

Blott Sverige svenska kulturdebatter har. Sällan intressanta för andra än de som deltar fylls kultursidornas spalter av högljudda och kränkta inlägg av de som får passera för intellektuella i denna avkrok av Hermodsingenjörer. Den senaste reinkarnationen är debatten om tidskriften Arenas vänsterkredd.  Det är visserligen en vulkan som legat och puttrat ett tag (läs Johan Sjölanders inlägg). Men den senaste veckan har den fått ett ordentligt utbrott.

I tisdags gick Daniel Suhonen (redaktör för SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag) och Dan Josefsson (kulturskribent) till attack mot Arena på Aftonbladets kultursida. I korthet så gick deras kritik ut på att Arena representerar en postmodern vänster som retirerat till områden som språkanalys och sexuell frigörelse. Ämnen där motsättningen mellan arbete och kapital ställs på sin spets lämnas där hän, eller misstänkliggörs som genom att beskrivas som reaktionära, patriarkala, rasistiska eller heteronormativa. Och att Arena därmed agerar nyttig idiot åt högern.

Som ett brev på posten kom sedan motelden när Arena på fredagen genom Karolina Ramqvist (redaktör för Arena) och Håkan A Bengtsson (VD för Arenagruppen) skrev en replik på artikeln. Det intressanta och symptomatiska i denna replik är att man omedelbart anklagar Suhonen och Josefsson för att ägna sig åt det som Arena själva excellerar i, nämligen att misstänkliggöra andra delar av vänstern. Tonläget högt och fullt av invektiv som ”sekterism” och ”vänsterism”.

På ett basalt plan delar jag Suhonen och Josefssons kritik. Det är länge sedan jag tyckte att Arena var en intressant tidskrift, och följaktligen så slutade jag också att prenumerera på den. Men trots att de har rätt i att Arena grävt ner sig i en ganska snäv postmodernism, och att en diskussion om något som ens andas kött och blod lyser med sin frånvaro så hamnar de fel i sin kritik.

I deras idévärld verkar den utveckling som skett de senaste decennierna begränsas till en rent ideologisk kamp där nyliberala idéer trängt tillbaka socialistiska för att de senare har saknat tillräckligt många tidningsspalter att utvecklas i. Som om det handlade om en debatt på någon kultursida snarare än om omvälvande förändringar i samhällets ekonomiska bas: avindustrialisering och strukturell arbetslöshet, finanskapitalets tillväxt på industrikapitalets bekostnad, produktivkrafternas utveckling.

Den demokratiska centralismen som var central för 1900-talsvänsterns industriella nationalstatsprojekt (det socialdemokratiska såväl som det leninistiska) är något som hör det förgångna till. Följaktligen är Suhonen och Josefssons appell om en enad vänster knappast något mer än en from förhoppning. Den typen av enighet och enhetlighet kräver en helt annan verklighet än det heterogena som finns idag. Här har Arenas företrädare åtminstone delvis rätt.

Inte heller är Arenas redaktörer några hovideologer hos den socialdemokratiska partiledningen. Den senare är knappast intresserad av en spretig vänster av den typ som Arena ger uttryck för. Det här vet givetvis Suhonen och Josefsson, men det ger onekligen debatten lite gravitas om den istället för en smal vänsterliberal kulturtidskrifts blodfattiga innehåll handlar om hela vänsterns framtid.

En anledning till att en så pass esoterisk tidskrift som Arena kan skapa så heta känslor bygger nog snarare än något annat på att den fortfarande anses vara den samhällstidskrift den var för något decennium sedan. Personligen är jag även övertygad om att det är anledningen till varför de flesta av tidskriftens prenumeranter fortsätter att betala för den och fackföreningsrörelsen fortsätter att köpa annonsplats i den.

Att Suhonen och Josefsson nämner det senare tolkas som en uppmaning till facklig annonsbojkott av Arena. Det är möjligt att det är det de menar. Personligen utgår jag från att fackliga annonser i Arena snarare ska ses som ett stöd av Arenagruppens övriga verksamhet än av tidskriftens innehåll. Men alldeles oavsett är det givetvis upp till varje annonsör att avgöra om de får ut något av att vara med och finansiera en verksamhet. LO:s roll är knappast att vara en leverantör av ett okritiskt tidskriftsstöd.

Det märkligaste i Ramqvist och Bengtssons replik är dock att de uppenbarligen inte känner att Arena kan stå på egna ben i den här debatten, och därför åberopas just Arenagruppens övriga verksamhet som ett bevis på att man inte är det Suhonen och Josefsson anklagar tidskriften för att vara. Men dessa har inte med ett ord nämnt nätledarsidan Dagens Arena, tankesmedjeverksamheten Arena Idé eller bokförlaget Atlas i sin kritik. Och varför skulle de det? Om man kritiserar innehållet i DN skulle nog de flesta tycka att det var ett ganska ynkligt försvar att påpeka att Albert Bonniers Förlag minsann ger ut en och annan intressant bok och eftersom det är samma ägare bör dessa sättas upp på DN:s pluskonto.

Den här typen av debatter tjänar sällan några andra syften än att leverera ett och annat frilanshonorar och stärka deltagarnas aktier i den lilla ankdamm som överhuvudtaget bryr sig om de till pugilism förklädda rallarsvingarna. Skyttegravarna är grävda i sandlådan. Och som i alla ställningskrig kommer stridsviljan snart att omvandlas till utmattning och tyna bort när ammunitionen börjar tryta. Eller tidigare om mamma ropar att maten är klar och det är dags att komma in…

Läs även andra kommentarer om debatten: Göran Greider i DN Kultur, John Swedenmark på LO-Tidningens kulturblogg och Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida.

För övrigt är Marika Lindgren Åsbrinks tredelade (1,2,3)genomgång och tolkning av den tyske socialdemokraten Sigmar Gabriels kongresstal klart läsvärd.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arena, aftonbladet, daniel suhonen, dan josefsson, karolina ramqvist, håkan a bengtsson, kulturdebatt, idédebatt, arenagruppen, tvärdrag, johan sjölander, postmodernism, lo, fackföreningsrörelsen, göran greider, dn, john swedenmark, lo-tidningen, olle svenning, vänster, marika lindgren åsbrink, socialdemokrati, socialdemokraterna, tyskland, spd,

Dagens citat: Intellektuell infrastruktur

”Den brittiska socialdemokratin har till skillnad från den svenska, en livlig tankesmedjeflora. Att i England förklara varför svensk arbetarrörelse trots alla sina pengar (Labour är just nu så ­fattigt att folk nästan betvivlar att man kommer kunna bedriva valkampanj) inte satsar på långsiktig idéutveckling, är svårt. För att inte säga omöjligt.

Trots alla sina problem har brittiska Labour en intellektuell infrastruktur – det finns en vilja att förstå vad som var rätt och vad som var fel med den tredje vägen, vilket inger hopp.”

Katrine Kielos, ”Europas vänster måste tänka om” i Aftonbladet Ledare, 091226.

Intressant?

Vilka är socialdemokrater i ett postindustriellt samhälle?

Den nedanstående texten är en svensk version av en text – ”Who are the Social Democrats in a Post-Industrial Society?” – jag skrivit som en del i Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Socialdemokratin är i kris. Det handlar inte bara om att vissa partier i Europa har förlorat regeringsmakten. Det handlar i större utsträckning om det faktum att vi idag inte är säkra på vad socialdemokrati är och vad den ska vara i ett Europa som i allt mindre utsträckning kommer att präglas av den industrikapitalism som var central för att skapa förutsättningarna för den socialdemokrati som präglat vår del av världen under nittonhundratalet.

Vilka är dagens socialdemokrater, vilka är det som ska bära upp den sociala demokratin i framtiden?

I diskussionen görs det ofta likhetstecken mellan socialdemokrati och en partifamilj där den organisatoriska tillhörigheten är det centrala. Medlemskap i PES och SI ses som det överordnande beviset på att ett parti är socialdemokratiskt, oavsett om det är svenska SAP eller ett parti från det forna Östblocket som över en natt tog steget från att vara statsbärande stalinister till att bli nyliberalismens banerförare.

Men är det så enkelt?

Traditionellt har socialdemokratin, inte minst i dess nordeuropeiska centrum, kännetecknats av masspartier med starka band till industrifackföreningar. Kanske är det så att det är det som är socialdemokrati? I så fall är socialdemokratin bara rester från det förflutna, dinosaurier som kommer att dö ut för att livsbetingelserna har förändrats.

Den socialdemokratin präglades av den stora industriarbetsplatsen. Det var i fabriken som grunden till massorganisering och en homogen arbetarklasskultur fanns. Människor som levde likartade liv, med likartade arbeten och intressen utgjorde socialdemokratins bas. Det var i fabriken som industriproletariatet föddes och lärde sig organisering. Arbetarrörelsen är ett direkt (men oönskat) resultat av industrikapitalismens vilja och behov av att organisera produktionen.

Men när allt färre européer arbetar i den industriella sektorn slås benen undan på den traditionella socialdemokratin. Tredje vägens förespråkare försökte förstå vad som skulle komma därefter. Men problemet var att de inte förstod att kapitalismens klassrelationer är oberoende av industrisamhället. Vi lever i allt större utsträckning i ett postindustriellt samhälle, men vi lever inte i ett postkapitalistiskt samhälle.

Vår stora utmaning är att förstå hur en socialdemokrati kan vara organiserad i ett samhälle där allt fler arbetar på små arbetsplatser i tjänstesektorn, en betydande del av befolkningen mer eller mindre permanent exkluderats från arbetsmarknaden och som är mer kulturellt heterogent än någonsin tidigare.

Partier och fackföreningar kommer även i fortsättningen att spela en betydande roll i samhället. Partier eftersom den parlamentariska politiken är central om vi åter vill genomföra progressiva reformer. Fackföreningar för att de, trots en svagare förhandlingsposition, är de mest självklara representanterna för löntagarnas intressen. Men de kommer inte att organisera de massor som de en gång gjorde. Och även de som låter sig organiseras kommer inte vara så ivriga att låta sig ledas av ett upplyst ledarskap.

Hur organiserar man då socialdemokrati i ett postindustriellt samhälle?

Till att börja med måste vi våga se bortom våra traditionella organisationer. Socialdemokratin måste finnas där människorna finns, och idag finns de allt mer sällan i de institutioner som byggdes upp för andra omständigheter. Därmed inte sagt att vi ska slänga ut barnet med badvattnet. Det som fungerar ska vi givetvis behålla och renovera. Det som inte lever upp till sitt syfte måste ersättas med något nytt.

Idag är arbetarklassen kvinnligare och den har en mörkare hudfärg än förut. Den har mer otrygga arbetsförhållanden än förut. Den tjänar jämförelsevis mindre pengar än förut. Och den är i mindre utsträckning det som Karl Marx kallade en klass für sich, en klass som identifierar sig som ett kollektivt aktör för politisk förändring.

Men det innebär inte att människor har slutat att organisera sig för att förbättra samhället, göra det mer socialt och demokratiskt. Problemet är att vi inte längre känner igen dem när de gör det, eftersom de inte gör det i våra organisationer. De är där för att försvarar välfärdsinrättningar från privatiseringar och nedskärningar. De organiserar nätverk som stöder papperslösa. De skriver under ett upprop för rättvisa arbetsförhållanden som sprids över internet. De är aktiva i lokala föreningar och tränar det lokala knattelaget i fotboll. Framtidens socialdemokrati kommer att bäras upp av nätverk och kluster av aktörer som inte kommer att gå i takt (eller ens rösta på samma parti).

Vill vi vara en del av den framtiden måste vi lära oss interagera med andra aktörer utan att diktera villkoren. Annars kommer de institutioner som bar upp socialdemokratin på nittonhundratalet att ersättas av andra institutioner och aktörer som bättre förstår att verka för den sociala demokratins målsättningar i tjugohundratalets postindustriella sammanhang.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialdemokrati, social europe, social europe journal, the good society, idédebatt,

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?