Allt var inte bättre förr

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro
2009

1974 var Sverige ett land där Televerket ägde alla telefoner, kontorslandskap fylldes av kvinnor som renskrev diktamen på skrivmaskin hela dagarna, gruvarbetarna hostade svart slem efter skiftet, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och testikelcancer innebar döden. Det är tveklöst ett annat land som Theodor Paues och Fabian Wallen kontrastar utvecklingen mot i den av Timbro utgivna boken Flyt!

Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst. Vi har en större acceptans för andras livsstilar och -val. De senaste 35 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.

Men vem äger egentligen berättelsen om samhällsutvecklingen sedan mitten av 1970-talet? Under den föregående fyrtioårsperioden var det tveklöst arbetarrörelsen. Folkhemmet, den fulla sysselsättningen, en exportindustri på högvarv och en allt mer omfattande gemensam välfärd. Men någon gång i mitten av 1970-talet tar det stopp; oljekris, ökad arbetslöshet och slutligen Socialdemokraternas historiska valförlust 1976 som den sista spiken i kistan.

Det är frågan om vems berättelse det är som gör boken intressant, trots att den i mångt och mycket är en personligt hållen bagatell.

Vad beror alla förbättringar och framsteg på? Till viss del handlar det givetvis om avregleringar, globalisering, och tekniska och vetenskapliga landvinningar, produktivkrafternas utveckling som Marx skulle ha sagt.

Men mycket är sådant som föregåtts av politiska beslut, praktisk reformism. Inte sällan under starkt motstånd från den höger som nu gett ut boken. Att fler har tillgång till teater eller att det finns fler kulturtidskrifter kan man spåra till 1972 års kulturutredning. Att arbetsplatserna har blivit tryggare och säkrare beror till stor del på den arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden beror på avskaffande av sambeskattning och utbyggnad av barnomsorgen. Miljonprogrammet må vara bespottat, men bostadsbristen byggdes bort och boendestandarden höjdes. Många nya yrken och branscher har varit beroende av högskoleutbyggnaden. Folkhälsan har förbättrats av en utbyggd sjuk- och hälsovård och till exempel rökförbud i gemensamma utrymmen.

De senaste 35 åren är en framgångsberättelse som borde vara arbetarrörelsens. Men man har inte lyckats göra den till sin. Anledningen till detta går förmodligen att finna i att den här perioden sammanfaller med Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Arbetarrörelsens identitet har varit tätt sammanflätad med industrialismens framväxt och storhetstid. Förändringen till tjänstesamhälle, trots författarnas rosenskimrande beskrivning, har inneburit en del problem som inte passat in i berättelsen. Vi har fått se en strukturell arbetslöshet bita sig fast, ökade klyftor, återkommande ekonomiska kriser, och hot om klimatförändringar och pandemier. Till stor del som en direkt följd av den här omvandlingen.

Men vill arbetarrörelsen ha en berättelse för framtiden måste den omfamna även de förbättringar som skett som en del av tjänstesamhällets framväxt. De är ju trots allt arbetarrörelsens förtjänst. Och som de senaste 35 åren visat är framtidens framsteg beroende av ett progressivt och jämlikt sinnat samhälle.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om recension, timbro, flyt, theodor paues, fabian wallen, socialdemokraterna, industrisamhälle, tjänstesamhälle, och samhällsförändringar.

Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?