En rörelseintellektuell har gått ur tiden

Av en slump får jag veta att Jan Lindhagen har avlidit och begravdes igår. Jag kände inte Lindhagen, men han har ändå betytt mycket för min ideologiska utveckling.

Jan Lindhagen grundade i slutet av 1960-talet det man skulle kunna kalla Sveriges första tankesmedja – Gruppen för samhällsstudier vid den socialdemokratiska partiexpeditionen – och var under framförallt sjuttiotalet en ledande intellektuell inom arbetarrörelsen.

Han skrev ett antal viktiga böcker om svensk socialdemokrati. Jag kommer att minnas honom för den aldrig avslutade sviten om Socialdemokratins program, den förutseende – men av samtiden kritiserade – debattboken Hotet mot arbetarrörelsen (tillsammans med Macke Nilsson) och essäsamlingen Ett mått av prövning.

Men framförallt kommer jag att minnas honom för essän Vid källan smakar vattnet bäst eller Varför går vi medströms? som ursprungligen publicerades i antologin Det nödvändiga uppbrottet och senare återpublicerades i det allra första numret av Fronesis. Det är förmodligen en av de mest lysande ideologiska texter som skrivits i svensk socialdemokrati.

En rörelseintellektuell har gått ur tiden. Men hans ord kan fortfarande röra oss.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jan lindhagen, socialdemokraterna, socialdemokrati, intellektuella,

En rörelseintellektuells vardag…

Det är ju lite förmätet att kalla sig intellektuell. Det har en air av elfenbenstorn och långa essäer på SvD:s kultursidor. Något som sker långt från den egna vardagen. En vardag som den här veckan har bestått av att leda en cirkelträff om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en tvärfacklig grundkurs och en fackligpolitisk medlemsutbildning, kombinerat med lite löst bloggande. Då kan det vara skönt att kunna luta sig tillbaka mot den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans syn på de intellektuella. Hanna Finmo och Magnus Wennerhag redogör för den i inledningen till debattantologin Från smedja till sambandscentral:

”När han i sin samhällsteori talade om intellektuella avsåg han människor som hade en viss funktion i samhället, snarare än att de tillhörde ett visst skrå, nämligen akademins traditionellt lärde. Intellektuella var i Gramscis ögon de som tog sig an att beskriva samhället på ett sätt som gjorde det begripligt och fick det att hänga ihop – i syfte att bevara samhället så som det var, eller för att förändra det.

Vidare menade Gramsci att de intellektuella inte heller gick att betrakta som frikopplade från eller ställda över olika gruppers konflikter om makten över samhällsutvecklingen. Tvärtom menade han att de intellektuella – medvetet eller omedvetet – alltid var förbundna med specifika intressen, i och med att deras beskrivningar av hur samhället var eller borde vara beskaffat alltid gynnade somliga grupper mer än andra. det innebär att olika typer av kunskaper också sätter olika gruppers intressen i centrum. Och de föreställningar som flertalet ser som uttryck för ‘sunt förnuft’ är inget annat än en allmän acceptans av tankar som en gång fördes fram i syfte att åstadkomma förändring.”