Moderat inblandad i palmemordet?

Även om jag har en förkärlek för konspirationsteorier så har jag aldrig riktigt fastnat för en ”egen” lösning på mordet på Olof Palme. Dels var jag elva när mordet skedde, och dels kommer jag inte ifrån känslan att många av de alternativa (det vill säga inte Christer Pettersson) teorierna mest handlar om att det inte kan vara en vanlig alkis som Pettersson som gjorde det – att det måste vara något större.

I veckans Flamman kan man läsa en recension av en bok som är skriven av en av alla dessa privatspanare, Sven Anér. Vad jag förstår är det det gamla hederliga polisspåret (läs även Leif GW Persson och Jens Lapidus deckare) som återkommer. Högerextrema poliser som tröttnat på landsförrädaren och kryptokommunismen Palme tar saken i egna händer och sätter punkt för det socialistiska folkhemsprojektet. Typ. Hur vida det är en trolig teori vet jag inte. Men Anérs teori har en minst sagt kittlande twist. Kanske lite för hollywoodsk för att jag ska köpa den, men ändå. Enligt teorin ska en dåvarande medlem i norrmalmspolisens a-tur (den så kallade Baseball-ligan) beväpnad ha befunnit sig på Sveavägen med walkie talkie. Och det kanske inte är så uppseendeväckande. Det uppseendeväckande är att mannen numera är riksdagsledamot för moderaterna. Hade jag suttit på sånt här material hade jag nog satsat på att skriva en deckare istället, palmemordsdeckare är en trend på uppgående.

Semesterläsning

Eftersom min vecka i Provence innebar att jag gjorde så lite som möjligt hann jag trycka i mig några böcker under veckan.

Röde Orm av Frans G Bengtsson

En av mina absoluta favvoböcker. Har säkert läst den åtminstone vartannant år sedan jag var tolv. Någon har sagt att den säger mer om hur det var att ligga i Lund under mellankrigstiden än om hur det var att vara viking på Harald Blåtands tid. Men jag tröttnar aldrig på Orm, Toke och de andra. Det är som att träffa kompisar från förr.

Aldrig fucka upp av Jens Lapidus

Uppföljaren till Snabba cash. Underhållande hårdkokt thriller (”Stockholm Noir”) som bärs upp av ett rappt språk och en trovärdig dialog. Storyn är sådär med en legoknekt som blir en feminismens Don Quixote som går till storms mot patriarkatets väderkvarnar. Frågan är om det är det eller det faktum att han läst Judith Butler och förstått något som är mest osannolikt? Sen finns det en halvbakad palmemordskonspiration också (är det en trend på uppgående?). Men som sagt klart läsvärd för den hårdkokta prosan.

Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith

Jag är barnsligt förtjust i naiviteten och den konservativa utopismen i McCall Smiths romaner om Damernas detektivbyrå i Botswana. I sin andra romanserie försöker han göra om samma sak i sin egen hemstad Edinburgh. Och ska man vara helt ärlig funkar inte konceptet i en västvärld som läsaren kan identifiera sig med. Utopin behöver vara där borta. Konservatismen och elitismen blir obehaglig i vardagen. Jag föredrar nog att även i fortsättningen dricka mitt te med Mma Ramotswe. Rooibos, såklart.

Sen har jag hunnit börja på Gregory David Roberts Shantaram som handlar om en australiensare på rymmen som hamnar i Bombays slum. Verkar mustigt, mastigt och är tydligen sant. Jag har typ 850 sidor kvar på den så jag återkommer.