Tysklands ”Nya mitten” har smält bort

Till skillnad från det norska valet för några veckor sedan såg det tyska valet en rödgrön majoritet förvandlas till en svartgul (konservativ-liberal) dito. För det var faktiskt det valresultatet visade för fyra år sedan. De tyska socialdemokraterna, SPD tillsammans med de Gröna och Vänstern fick en klar majoritet. Men SPD:s ovilja att samregera med Vänstern – ett parti som är en sammanslagning av de reformerade resterna av det östtyska kommunistpartiet och en politisk organisation för missnöjda socialdemokrater och fackföreningsmedlemmar i västra Tyskland – ledde till att man istället valde att ingå i en ”storkoalition” med det konservativa CDU/CSU. SPD:s deltagande i regeringen har säkert mjukat upp politiken en del, jämfört med vad en annan konservativt ledd regering hade gjort. Men genom att sitta i regering med sin främsta konkurrent förlorade man möjligheten att kritisera alternativet, samtidigt som CDU och Angela Merkel kunde ta åt sig äran av den politik som förts.

Nu har SPD fått betala priset för sitt val. Gårdagens valresultat på knappa 23 procent är det sämsta sedan förbundsrepubliken bildades efter andra världskriget. Man tappade över 11 procentenheter och sex miljoner väljare som vad det verkar valde soffan (valdeltagandet var rekordlåga 72 procent), Vänstern eller de Gröna före ett sönderkompromissat och sönderregerat socialdemokratiskt parti. Valets vinnare blev de mindre partierna som stod för en tydlig politik, de Gröna, Vänstern och nyliberala FDP. Samtidigt har de tidigare så stora ”folkpartierna”, SPD och CDU/CSU krympt ihop till skuggor av sina forna jag. För även om genomsnittsväljare ligger i mitten så är det givetvis inte så att genomsnittet representerar en reell majoritet.

För tio år sedan skrev den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder tillsammans med den brittiske premiärministern Tony Blair ett gemensamt program för det nya seklets nya socialdemokrater. De gjorde det från en styrkeposition. Till skillnad från idag satt det socialdemokrater i regeringsställning i nästan alla EU:s länder. Parlamentarikerna Jon Cruddas (Labour) och Andrea Nahles (SPD) skrev tidigare i år kritiskt om Blair och Schröders manifest:

”Den tredje vägen och den nya mittens socialdemokratiska modeller omfamnade okritiskt den nya globaliserade kapitalismen. Genom att göra så underskattade de underreglerade marknaders destruktiva potential. De missförstod de strukturella förändringar som sker i europeiska samhällen. De trodde att ett klassbaserat samhälle hade gett plats åt en mer individualiserad, meritokratisk kultur. Men den nya kapitalismen hade inte skapat ett klasslöst samhälle. Under en marknadsledd globalisering skapade den ekonomiska boomen ojämförbara nivåer av välstånd, men tredje vägens politik lyckades inte hindra den från att splittra samhällen. Efter ett decennium av socialdemokratiskt styre fortsätter klassojämlikhet att vara samhällets definierande struktur. I allmänhet är framgång i utbildning och livschanser fortfarande beroende av familjebakgrund.”

Blair och Schröder hade fel om socialdemokratins framtid. Vill SPD och Europas socialdemokrater spela någon roll i framtiden måste det handla om att föra en tydlig politik för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. Det gäller att vara i ständig opposition mot orättvisorna. Att organisera och agitera. Men framförallt inse att man bara är en del av en framtida progressiv majoritet. Den kommer nästan överallt att bestå av socialdemokrater, gröna och vänstersocialister i parlamenten och sociala och fackliga rörelser utanför. Det är bara att hoppas att de tyska partikamraterna lär sig läxan och öppnar för ett verkligt röd-röd-grönt samarbete. Annars kan tiden i opposition bli långvarig. Och det vore onekligen olyckligt om en tid som präglas av ekonomisk och ekologisk kris samtidigt innebär rödgrön opposition.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om tyskland, spd, linke, grünen, cdu, csu, bundestag, socialdemokraterna, jon cruddas och andrea nahles

Hoppet som ingrediens

Jon Cruddas skriver intressant i New Statesman om Labours kris och pionjären Keir Hardie (som har ungefär samma roll i Labours historieskrivning som August Palm har i den svenska socialdemokratins).

”We have lost many millions of voters since 1997. We have lost hundreds of thousands of members. We have become reviled by younger generations that view us as the party of the Establishment, war and insecurity. Our orthodoxy has defeated our radicalism. We speak a desiccated language of targets; our story, our essential ethic, has been lost on the altar of the focus group. We have retreated into what is essentially a Hobbesian utilitarianism, which considers self-interest as the only guiding principle. Alan Milburn recently described our goal as being to equip people to ”earn and to own”; aspiration is reduced to a notion of acquisition. Materialism is all we have; we have lost the bright hope of building a different society.

The psychoanalyst Erik Erikson once said that ”hope is the basic ingredient of all vitality”. At such moments of crisis and uncertainty, Labour often turns to its founding figure, Keir Hardie, for hope. But he has become a myth rather than a historical figure. We tend to look to him for reassurance, rather than to ask awkward questions. Hardie inspired total devotion. On his death, he was described as the ”Member for Humanity”; Sylvia Pankhurst (a friend and onetime lover) simply saw him as the ”greatest human being of our time”. He was worshipped among the grass roots. Some considered him, literally, to be a prophet.”

I New Statesman kan man också läsa en ideologisk skiss över fyra framväxande riktningar i progressiv politik i Storbritannien: vänsterkommunitarism, vänsterrepublikanism, centerrepublikanism och högerkommunitarism.

Om nästa vänster

Intressant artikel av Jon Cruddas och Jonathan Rutherford hos Compass:

”This should be the moment of the left, but it too is trapped in the same interregnum. It lacks a coherent identity, is organisationally and numerically weak, and is unclear about its values. It has no story that defines what it stands for. The self-inflicted crisis of capitalism is serving only to highlight the weakness of the left.

We need to address the big questions of how we live as well as how we create wealth. What kind of society do we want to live in? What kind of economy will sustain it? None of the mainstream political parties have the language to ask these questions. . We need to re-invent a plural and ethical socialism rooted in the ordinary life of the individual. The central value of this socialism alongside liberty is equality, because in our differences we share a common humanity. The democratic search for self realisation lies deep in our culture and involves the right of everyone to achieve their own unique way of being human. This is not selfish individualism, it is mutualism: ‘your freedom is equal to my freedom’.”

Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.

Jon Cruddas i New Statesman

Ett lästips från New Statesman om min brittiska favoritpolitiker, parlamentsledamoten Jon Cruddas.

”‘When you ask me about running for the leadership, for me that’s just a sterile debate,’ he says, gripping his mug of tea. ‘What we are doing in Dagenham is the front line of politics. We are building a new coalition at the grass roots – churches, the voluntary sector, civil society, anti-racist pressure groups. We are trying to put together a progressive campaign capable of taking on the BNP without retreating to the right.’

‘British politics has been based for so long on the idea that this is fundamentally a conservative country. I don’t believe that’s true, and I want to prove it.’ In other words, perhaps Cruddas is more ambitious than he is given credit for: his objective is not simply to change the person at the top of the Labour Party but to forge a new kind of party from the bottom up, based on a very different political consensus. ‘Labour is going to have to become much more pluralistic. In 2009 there can be no more command and control.’”

Jag har tidigare skrivit om Jon Cruddas.

Om att hitta tillbaka till socialdemokratins framtid

I Guardian skriver den brittiske labourpolitikern Jon Cruddas (tillsammans med redaktören Jonathan Rutherford) ännu en artikel om behovet av att hitta tillbaka till en socialdemokratisk politik. Tänk om åtminstone en svensk socialdemokratisk riksdagsledamot vågade göra som Cruddas och öppna munnen och säga att kejsaren är naken.

”The stakes are high. Who will pay for this recession – capital or labour? The Labour party must reinvent itself for this battle. It did so in the 1990s; it can do so again by reconnecting to its traditional constituencies and creating new cross-class alliances. There are no easy solutions, but the goal is simple: a fundamental transfer of wealth and power back to the people. This will help stop the deflationary spiral and lay the foundations for a more just, sustainable and equal society in the future. …

The relationship between market and state is being redrawn. Nowhere is this more needed than in housing. This is where the battle lines are being drawn up. The left must create a democratic and accountable state capable of strategic intervention in the domestic economy and creating global alliances. A new settlement means a progressive tax system, a restructured financial economy and a Green New Deal. Ahead lie the perils of global warming and peak oil. But now let us give homes to people, and with them the hope of a better life.”

Cruddas och folkbanken

I Guardian argumenterar den brittiska parlamentarikern Jon Cruddas för att regeringen ska omvandla det brittiska postverket, Royal Mail och dess postkontor till en statlig folkbank. Cruddas är en av de mest klarsynta socialdemokratiska politikerna i Europa idag. Vi måste komma förbi den borgerliga hegemonin om ”närande” och ”tärande” och förstå att det är den hegemonin som står bakom den krissituation som vi ser i världen idag.

”The days of private good and public bad are over. The credibility of the banking and finance industry has crumbled before our eyes. But state intervention in the form of credit and regulation alone will not turn the crisis around. For the long term, we have to furnish crucial areas of public interest with publicly accountable, state-owned institutions. The first test of whether the government gets this is about to come. …

”A People’s Bank, based on the Post Office and its network of 14,500 branches, would provide the public service which the banking system has failed to deliver. Britain created the first postal savings bank in 1861, and by the early 20th century many other nations had followed suit. The core idea is simple: use the one state institution that can be found in most neighbourhoods and rural areas – the post office – to encourage small savings and a habit of thrift. …

Of course, public institutions must be run prudently, they should be modernised and be responsive and accountable to us as citizens. But public services also create wealth – small and medium-sized businesses rely heavily on the Post Office – and they are motors for local economic resilience.”

Brown erbjuder Cruddas kabinettpost?

I Independent kan man läsa att Gordon Brown funderar på att ge Jon Cruddas (som jag skrivit om bland annat här) en plats i regeringens inre krets, det så kallade kabinettet. I kabinettet sitter de tyngsta ministrarna (i princip de ministrar som är departementschefer) och om ryktet stämmer kommer det nog ses som att Brown vill bjuda in vänstern i Labour för att hitta vägar ut ur både partiets dåliga opinionssiffror och den ekonomiska nedgången.

”[T]he global financial crisis makes the Cruddas agenda of state intervention to correct market failures, a crackdown on City excesses, a windfall tax on the energy companies and higher taxes for the rich seem timely and respectable. The unprecedented action by the Bush administration has helped Mr Cruddas’s cause. ‘The terms of the debates are changing,’ he said yesterday. ‘You have got possibly the most right-wing government in history intervening in a really creative way, not just in terms of regulation but also interest-rate strategy.’”

Hans namn börjar också på allvar nämnas som en möjlig partiledare om Gordon Brown får gå efter en valförlust. Och då skulle det givetvis vara bra om han har kabinetterfarenhet för att kunna konkurrera på allvar med Blairiternas favorit, utrikesministern David Miliband. Men å andra sidan finns risken att hans utrymme att göra Labour mer socialdemokratiskt skulle minska om han ska vara medansvarig för en politik som är mer ”New Labour” än ”Real Labour”.

Radiointervju med Cruddas

Den brittiske parlamentsledamoten Jon Cruddas (som jag skrivit tidigare om här bland annat) i en webbradiointervju med Guardian om Labour, Gordon Brown och partiets behov av att återskapa en koppling till det brittiska folket.

Jon Cruddas om Labour

Jag har tidigare skrivit att jag är en ”Cruddasite” när det gäller Labour. Och om man man läser Jon Cruddas debattartikel om Labours framtid i Guardian är det nog lätt att förstå vad jag menar. Det är i kretsen kring Compass som partiets framtid ligger, om det ska ha någon.

”We have to rediscover our idealism and our belief in our founding values – equality, justice, democracy, freedom. Socialism once gave us passion and hope and we need to draw on its intellectual resources and remake it for this new time and for new generations. …

The prospects for a more egalitarian social democracy are arguably better now than they were in 1997. Whoever wins the next election, there will be no re-run of the neoliberal economics of the 1980s and 90s. Three decades of economic restructuring have been brought to an end by recession. The frenzied period of financial speculation and profiteering is over. Neoliberalism has done its work and its creative destruction is now undermining capitalism itself. It has become structurally unsustainable. …

Labour now has an historic opportunity to seize the political high ground. The era of selfish individualism is on the wane. The electorate is increasingly concerned with social insurance, safeguarding living standards and ensuring social stability and ecological sustainability. From stranded holidaymakers to pension holders, to those falling ill, they are discovering that these collective goods are in dangerously short supply. The future will demand a more active and democratic state engaging with economic development and regulation. The redistribution of wealth and resources will be essential in rebalancing a dysfunctional economy.”