Från tid till annan dyker en gammal goding upp i den interna socialdemokratiska debatten. Är socialdemokrati ett organiserat uttryck för socialismen, eller är det en separat ideologi? Det här är en debatt som kan spåra sina rötter tillbaka till det tidiga 1900-talets diskussioner om revolution kontra reform, om ortodoxi kontra revisionism. Sedan har det fortsatt genom åren. Ofta definierad som en konflikt mellan ägandesocialism och funktionssocialism. Eller om man ska formulera det på ett annat sätt, teori kontra praktik. Det som gör den här diskussionen lätt tröttsam är att den av någon anledning alltid verkar urarta i en tämligen antiintellektuell pajkastning om antingen eller. För att diskussionen ska vara intressant måste man prata om teori och praktik.
Vad är då socialdemokrati? Till att börja med kan vi konstatera att det handlar både om vem som betraktar och när denne gör det. Det är bara att läsa de 8 upplagor av Vad är socialdemokrati? som Ingvar Carlsson och Ann-Marie Lindgren publicerat mellan 1974 och 2007 för att förstå att även enskilda betraktares perspektiv förändras över tid (En närläsning av de olika upplagorna skulle förövrigt vara ett intressant ämne för en mindre uppsats i politisk teori). Men ett nytt perspektiv innebär givetvis inte att de gamla perspektiven upphör att existera. Är det något som präglat den socialdemokratiska traditionen är det ett skeptiskt förhållningssätt till ortodoxi (och nyortodoxi). Sedan är det givetvis centralt i diskussionen att socialdemokratin har funnits vid den politiska makten i många stater och år och att det därmed har funnits en reellt existerande socialdemokrati att förhålla sig till på ett sätt som det inte finns inom till exempel trotskism, syndikalism och andra marginella uttryck för socialismen. Och verkligheten har en tendens att bleka fanornas bjärta färger.
En av de bästa diskussionerna om vad (svensk) socialdemokrati är finns i den amerikanske statsvetaren Tim Tiltons uppsats Ideologins roll i socialdemokratisk politik (K Misgeld, K Molin & K Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1988, s 369-389). Tilton berör fem grundläggande och genomgående teman:
- Integrativ demokrati
Den svenska socialdemokratin har under hela sin existens hävdat att politisk legitimitet måste grundas på demokratiskt beslutsfattande. Men samtidigt har det funnits en förståelse om att den politiska demokratin inte är tillräckligt. Eftersom man strävar efter en samhällsordning där alla deltar på lika villkor i samhällets organisering och ledning måste demokratin också vara social och ekonomisk. Demokratin var inte heller att likställa med klassherravälde, istället ska man sträva efter samarbete över parti- och klassgränser.
- Samhället som folkhem
Det socialdemokratiska folkhemmet bygger på ett ideal där medborgarna har lika rätt till allmänna sociala förmåner, en generell välfärdsstat, i motsats till det patriarkala välgörenhetstänkande som präglade de gamla brukssamhällena (och i ökande utsträckning det ”moderna” borgerliga tänkandet).
- Jämlikhet och effektivitet
Svensk socialdemokrati har konsekvent hävdat att ökad jämlikhet inte är ett hinder för ekonomisk effektivitet. Istället är jämlikheten, den generella välfärden en investering i mänskligt kapital som kommer produktionen till del.
- Kontroll av marknadsekonomin
Socialdemokratin har genom historien försökt kontrollera marknadsekonomin. Genom en jämnare fördelning av inkomster vill socialdemokratin stimulera den efterfrågan som krävs för att marknaden ska kunna tillfredställa grundläggande mänskliga behov. Det handlar också om att genom subventioner, arbetsmarknadspolitiska åtgärder med mera att främja produktion och omstruktureringar. En samhällelig ramplanering av ekonomin har också varit central i socialdemokratins tämjande av marknaden. Svensk socialdemokrati har också under lång tid sett att ägandet kan delas upp på fler funktioner, funktioner som i olika utsträckning kan socialiseras.
- Det starka samhället ger ökad valfrihet
Genom ett starkt välfärdssamhälle blir individen friare i sina val. Gemensamma sjukförsäkringssystem gör att individen inte behöver vara rädd för sjukdom, en stark arbetslöshetsförsäkring gör att man inte behöver frukta arbetslösheten. Trygga människor vågar helt enkelt.
Om man ska ha en invändning mot den här beskrivningen är det att den fokuserar på socialdemokratin som ett ideologiskt projekt. Därmed missar den ett centralt perspektiv, klassperspektivet och framförallt kopplingen till arbetarklassens organiserade uttryck, fackföreningsrörelsen. Socialdemokratin är i minst lika hög grad ett intresseparti som ett idéparti.
Men för att återgå till den ursprungliga frågan, är socialdemokrati socialism eller ”bara” socialdemokrati? Det enkla svaret är både och. Det har alltid funnits en riktning som sett praktiska och omedelbara reformer som målet. Å andra sidan har det alltid funnits en riktning som sett på reformerna som steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle. Den minsta gemensamma nämnaren har alltså inte att göra med målet. Det är istället medlen som är avgörande. För att tala med Eduard Bernstein:
”Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar ”socialismens slutmål”. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig: det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.”
(Citerad i Henry Persson, Studier i rött: Socialdemokratins idéer, Premiss, 2005, s 16f.)
Personligen har jag aldrig haft något mot att kalla mig socialist. Jag ser ingen anledning till varför kapitalismen inte skulle ha ett slut när alla tidigare existerande produktionsformer har gått under eller marginaliserats. Jag hoppas att det postkapitalistiska samhället kommer att vara mer demokratiskt och jämlikt, att människorna kan göra friare val och leva i överflöd. Jag tror inte att jag kommer att få uppleva detta samhälle. Kapitalismen har hittills visat sig vara tillräckligt formbar för att överleva de kriser den oundvikligen verkar hamna i. Under tiden kommer jag verka för att det kapitalistiska samhället med alla sina brister och orättvisor är så likt det socialistiska samhället som möjligt. Kjell-Olof Feldt skrev förresten så här om socialismen 1976:
”Socialismen är för mig en lära om jämlikhet. Visionen av ett jämlikt samhälle är utan klassgränser, utan stora standardskillnader och utan rätt för ett fåtal att leva på andras arbete. Jämlikhetens samhälle är inte ett tillstånd utan en process för människors frigörelse: från nöd, otrygghet och social isolering. Men också från kapitalismens värdenormer om vad som är framgång och livskvalitet. Människors värde avgörs inte på en marknad och människors förhållande till varandra bestäms inte av konkurrensmentalitet och lyckomoral utan av solidaritet och gemenskap.
Vägen till detta samhälle är lång. Men vi har inlett den genom den sociala grundtryggheten, arbete åt alla, demokratiseringen av arbetslivet.
Ett för mig avgörande prov på om vi vill fortsätta är om vi också framledes orkar slå vakt om minoriteternas rättigheter – de lågavlönade, de handikappade och utslagna, de ‘politiskt fattiga’. Ett annat är om vi kan göra samhället mjukare, förmänskliga byråkratin och göra människorna delaktiga i utformningen av deras miljö och dagliga livsvillkor. Ett tredje är om vi kan skapa reell jämställdhet mellan män och kvinnor – utplåna hela systemet av könsroller. Ett fjärde om vi kan avslöja kapitalismens i grunden människofientliga livsideal, minska kommersialiseringen av våra liv och få de idag priviligierade att acceptera solidaritet med de svagare.
Socialism kan inte lagstiftas fram. Den kan bara nås om den för människorna i stort format framstår som ett attraktivt alternativ till det kapitalistiska samhället.”
Läs även Sheri Bermans Understanding Social Democracy och Joseph Schwartz and Jason Schulmans Towards Freedom: The Theory and Practice of Democratic Socialism
