Den konservativa dimensionen

Göran Hägglunds attack på kultureliten har varit sommarens stora kulturdebatt. Kränkta kulturskribenter har rasat tillbaka mot vad man uppfattat som en reaktionär flört med Sverigedemokratiska väljare.

Hägglund skjuter bredvid målet när han fokuserar på vad ”vanligt folk” tycker om morgontidningarnas kultursidor eller enskilda examensarbeten på Konstfack. Förmodligen bryr sig en övervägande del av befolkningen överhuvudtaget inte om detta.

Och reaktionerna på Hägglunds tal och artiklar är inte oväntade med tanke på de framgångar som högerpopulistiska partier haft i våra västra grannländer. Retoriken påminner onekligen om den man kan höra från stora och debattledande partier som Danskt Folkeparti och norska Framskrittspartiet.

Men frågan är om man inte lite väl snabbt placerar Hägglund i ett fack utan att se varför det finns en konservativ resonansbotten i hans resonemang som kan finna stöd långt bortom de pingstvänner som ser sedernas förfall som politikens centrala fråga. Och det har väldigt lite att göra med vad som skapas på landets konstskolor eller diskuteras på kultursidorna.

Vänster och höger är inte ett rakt pärlband av idéer. Politiska värderingar spelar i flera dimensioner där det är fullt möjligt att vara radikal i ena frågan och konservativ i den andra.

Sociologen Stefan Svallfors har i sin forskning visat på hur dessa positioneringar dessutom är klasskiljande. I socioekonomiska frågor står arbetarklassen till vänster, medan den i sociokulturella frågor står till höger.

Mer specifikt innebär det att arbetare tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé. Men samtidigt tenderar att vara mer skeptisk till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska.

Bland högre tjänstemän tenderar positionerna att vara de omvända. Skillnad i utbildning och begåvning ska synas i lönekuvertet, och efterfrågan på individuella välfärdslösningar är större. Men även acceptansen för andras livsval är större och frihet placeras i centrum.

I Sverige har den första dimensionen dominerat politiken och därför har arbetarklassen röstat vänster, trots att dessa partier ofta stått för en radikal position även i den andra dimensionen. Men under de senaste decennierna har det skett en förskjutning åt höger i den socioekonomiska dimensionen.

Erfarenheten från den amerikanska konservatismens framgångar under åttio- och nittiotalen visar att arbetarklassen är beredd att rösta på det parti som lyckas appellera till deras sociokulturella värderingar – även om det i ekonomiska frågor för en politik som står i direkt motsats till deras intressen – om det inte finns en alternativ röst som placerar de socioekonomiska frågorna i centrum.

Under många år har vi sett hur de socialdemokratiska partierna har rört sig mot en position där man sociokulturellt vänster och socioekonomiskt höger. Det vill säga en position där de högre tjänstemännen finns, men inte arbetarna.

I ljuset av den utvecklingen är det inte svårt att förstå varför stödet för den europeiska socialdemokratin har imploderat samtidigt som behovet av en socialdemokratisk politik borde vara som störst.

Vänstern kan bara återta det politiska problemformuleringsprivilegiet genom att sätta fokus på socioekonomiska frågor. Utjämningspolitik, jämlikhet, välfärdsstat och full sysselsättning har brett stöd hos allmänheten. Det är när dessa frågor inte finns i den politiska debattens centrum som Hägglunds kulturkrig kan appellera till större väljargrupper.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, radikalism, göran hägglund, kristdemokraterna, sverigedemokraterna, framskrittspartiet, dansk folkeparti, stefan svallfors, klass, jämlikhet, frihet, vänster, höger, socialdemokraterna,

Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?

Reflektion om tjänstesamhällets Stockholm

Jag har tidigare skrivit om den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade i DN 24 augusti. Då fokuserade jag på deras idéer om framtidens bostäder i Stockholm. Här tänker jag fokusera mer kring idén om tjänstesamhället.

Det är inget snack om att Stockholm i allt större utsträckning är en tjänsteekonomi. Många av de industriborgar som tidigare omgav huvudstaden har omvandlats till köpcentrum och eventlokaler, och antalet anställda i industrin i Stockholms län har nästan halverats under de senaste decennierna. Men att därifrån gå till att tro att Stockholm har förvandlats till en stad av tjänstemän är fel. Även tjänstesamhället är ett klassamhälle. Vid sidan av PR-byråkrater, webbredaktörer och reklamare har vi undersköterskor, spärrvakter och restaurangbiträden. Yrkesgrupper med betydligt sämre löne- och arbetsvillkor än både Stockholms medelklass och landsortens industriarbetare. När det gäller lönespridning är det mer av ett klassamhälle än industrisamhället. Det är inte ett lika homogent och välorganiserat klassamhälle som tidigare, men likväl ett klassamhälle. Så vad än debattörerna påstår, så suddas inte klassbegreppet ut. Och en socialdemokrati som prioriterar bort dessa grupper till förmån för en politik som man tror är specialdesignad för en framgångsrik medelklass är förmodligen inte någon socialdemokrati längre.

Stockholm är som sagt en tjänsteekonomi, och kommer att bli det i än större utsträckning. Och det är klart att även skattesystemen ska vara anpassade till det existerande samhället. Men att tala som skattelättnader för tjänstesektorn generellt är knappast framtidsorienterat. Vi ska givetvis inte gynna lågproduktivt tjänstearbete på mer produktiva sektorers bekostnad. Sverige och Stockholm kommer inte att bygga sitt framtida välstånd på att varje medelklassfamilj har ett hembiträde.

När det gäller Arbetsförmedlingens vara eller icke vara har debattörerna en poäng. Få som varit i kontakt med den har nog känt att den levt upp till sitt namn. Men att därifrån gå till att avskaffa den är att gå lite långt. Men något som bör tittas närmare på är om samma myndighet ska ägna sig åt både det rena myndighetsutövandet och medborgarservicen. Det vore bra om vi hade ett system som i större utsträckning gav trygghet i omställning. Det debattörerna skriver om rätt till omskolning och kompetensutveckling är bra.

LAS är knappast en avgörande fråga av den tyngd som förespråkarna och motståndarna gör den till. Dess disposivitet och undantag, tillsammans med den förändrade sammansättningen på arbetsmarknaden med småföretag, bemanningsföretag, projektanställningar och springvikariat har för länge sedan förändrat LAS från en lag som ”snävt räknar anställningsår”. Men vill man föra diskussionen i flexicurityriktning bör man också tala om trygghetsdelen, vilket innebär högre a-kassa för fler (förslagsvis 90 procent av lönen för 90 procent av arbetskraften). Här har vi förmodligen det verkliga svaret på varför moderatledningen blivit ”LAS-kramare”, att både försämra arbetslöshetsförsäkringen och anställningstryggheten hade varit en omöjlighet.

Slutligen kommer man inte ifrån en central fråga, hur ska debattörernas satsningar (forskning, högskoleplatser, yrkesutbildningar, ”kvalitetslotsar”, trafiklösningar och så vidare) betalas om skatterna samtidigt sänks? Det duger inte att i förbigående tala om effektiviseringar. Politiker som talar om att höja utgifterna och minska intäkterna är antingen populister som inte bryr sig om hur finansieringen ska gå till, eller så döljer man något?

Förövrigt kan jag tipsa om Neal Lawsons text om socialdemokratins utmaning i Social Europe.

Intressant?

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?

Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Klassamhällets konsolidering och fragmentisering

Catti skriver ett läsvärt inlägg på SSK-bloggen om människor som jobbar i andra människors hem och de transnationella strömmarna av arbetskraft som följer i dess spår. Inlägget får mig att fundera på problematiken från ett delvis annat perspektiv, inte helt oväntat klassperspektivet.

Den framväxande industrikapitalismen skapade förutsättningen för arbetarklassens organisering i och med att man organiserade arbetarna på stora arbetsplatser. Den förlagsverksamhet som tidigare hade dominerat den kapitalistiska produktionen hade fragmentiserat arbetarna, men var också mer svårkontrollerad. På en global nivå är det fortfarande samma riktning som är dominerande, åtminstone fram till den nuvarande ekonomiska krisen var det allt fler som arbetade på stora arbetsplatser. Något som också skapar förutsättningarna för en gemensam identitet baserad på liknande socioekonomiska förutsättningar och förhållande till kapitalet. En klass i sig får möjligheten att utvecklas till en klass för sig om man ska tala med Marx.

Men parallellt med den utvecklingen ser vi också en utveckling som i större utsträckning fragmentiserar grupper med liknande erfarenheter och förutsättningar på arbetsmarknaden. Det gäller framförallt de som arbetar med ”hushållsnära tjänster”, i dominerande utsträckning kvinnor från andra länder än där de arbetar. Catti nämner burmesiska kvinnor som arbetar i thailändska hem och etiopiska kvinnor som arbetar i egyptiska hem. Men man skulle också kunna nämna filippinska kvinnor som arbetar i bahrainska hem, latinamerikanska kvinnor som arbetar i kaliforniska hem eller lettiska kvinnor i svenska hem.

Under 1900-talet rörde vi oss bort från den senare utvecklingen i Sverige. Ökad organisering, minskade löneklyftor och en socialisering av delar av denna typ av tjänster i den gemensamma sektorn marginaliserade ”hushållsnära tjänster”. Konsensus var att pigjobb inte hade någon plats i ett modernt samhälle. Det behov som fanns av den här typen av tjänster fördelades just efter behov snarare än efter betalningsförmåga. Att få hjälp i hemmet förbehölls gamla och handikappade. Barnflickor ersattes av dagis och förskolor. De som arbetat i de här sektorerna har precis som de som jobbar som pigor varit kvinnor (ofta med utländsk bakgrund). Skillnaden var att de istället för att fragmentiseras i olika privata hem har funnits i en gemenskap med andra i liknande situation och med samma arbetsgivare. Det ledde till en klasskonsolidering på ett sätt som liknar det som skett i industrin.

När allt det som marginaliserade pigsamhället rullats tillbaka har också pigsamhället rullat fram igen. Och precis som förr är det fördelning efter betalningsförmåga, snarare än behov som är centralt. Även om borgerliga politiker är betydligt mer klassmedvetna än de får kredd för tror jag inte att de ”reformer” som gjorts för att förenkla den här tillbakarullningen är medvetna. Pigavdrag och hemmafrubidrag har genomförts på grund av en blandning av egenintresse och realpolitisk kohandel. Men frågan är vad en sådan utveckling gör med vårt samhälle? Klassamhället försvinner inte när det fragmentiseras, bara möjligheterna att bekämpa det.

Det är ekonomin, dummer!

Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.

Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.

Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.

Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).

Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.

Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.

Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:

”It’s the economy, stupid!”

Vänster, höger och organisering

Det förs tydligen en diskussion om bloggvanor i olika politiska läger. Jag har inte riktigt orkat följa den, metadebatter om hur man bloggar är sååå trist. Men det verkar som om borgerliga bloggare i större utsträckning än socialistiska bloggare saknar partitillhörighet. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om bloggteknik (läs mer hos till exempel Sjölander, Svensson och Bloggen Bent istället), men tror mig ha en förklaring till skillnaden mellan vänster och höger när det gäller förhållande till partier och organisering.

Enkelt kan man skissa upp det så här: i vänstern finns det två traditionella partiinriktningar, å ena sidan en folkrörelselinje som i Sverige har representerats av socialdemokratin. Den bygger på en bred (och kollektiv) organisering som idealt ska omfatta hela arbetarklassen. Å andra sidan finns en avantgardistisk linje som representerats av diverse leninistiska partier. Den bygger på att en mindre, men upplyst del av proletariatet organiserar sig i ett parti för att leda massorna. Även om dessa linjer kan ses som sinsemellan olika så bygger de båda på en idé om partiet som verktyget för förändring, som klassens organiserade uttryck. Att vara oorganiserad socialist är därför något djupt motsägelsefullt.

Borgerliga partier (med vissa undantag) har däremot sitt ursprung i parlamentariska kotterier och valmansförbund. De har från början varit fokuserade på att samordna intressen i mer eller mindre valda församlingar, och har därför inte heller samma sakrosankta roll som vänsterns partier. På sätt och vis kan man säga att de borgerliga partierna är något nödvändigt ont, men i grunden väsenskilt från det liberala subjektet, individen.

En vän till mig fick jobb som liberal ledarskribent på villkoret att hon/han inte hade partipolitisk bakgrund. Andra har sett det som självklart att avsluta sitt partimedlemskap i liknande situationer. Medlemskapet ses som ett hinder för att kunna göra ett gott hantverk. Att en socialist skulle (behöva) göra samma analys i en sådan situation är tveksamt. Medlemskapet är en del av paketet, en förutsättning som ger trovärdighet och koppling till det socialistiska subjektet, klassen.

Bloggande, liksom allt skrivande, är i grunden individualistiskt. Det har därför också ett liberalt drag. Och även om det inte finns en självklar och ständig motsättning mellan liberalism och socialism finns det en strävan bland socialister att omstöpa denna individualism i en kollektivistisk form. Det kan göras på två sätt, som jag ser det ett dåligt sätt och ett bra sätt. Det dåliga sättet (som är ganska vanligt bland socialdemokratiska bloggare) går ut på att man ska rätta in sig i ledet, bakom den store ledaren. Det är en kollektivism som (genom ombud) dikteras uppifrån och kväver alternativa synsätt och åsikter. Det bra sättet å andra sidan handlar om att knyta samman nätverk av åsikter som både smeker och skaver varandra. Det är en kollektivism som snarare är släkt med Oscar Olssons studiecirkel än med Lenins demokratiska centralism.

Det svenska klassamhället i siffror

Statistiska centralbyrån (SCB) har skickat ut två intressanta pressmeddelanden den senaste veckan:

Förmögenhetsstatistik 2007:

”De finansiella tillgångarna är mycket ojämnt fördelade. Den tiondel av befolkningen som har störst finansiella tillgångar stod för 71 procent av dem år 2007. Den rikaste hundradelen ägde 32 procent.”

Social snedrekrytering till högskolan:

”Ungefär 45 procent av ungdomarna upp till och med 25 år har börjat studera på högskolan, vilket är fler än för tio år sedan. Men det är fortfarande stora sociala skillnader. Läsåret 2007/08 hade en tredjedel av högskolenybörjarna under 35 år högutbildade föräldrar, det vill säga föräldrar med minst en treårig eftergymnasial utbildning. Men personer med högutbildade föräldrar utgör bara ungefär en femtedel av befolkningen. Det är alltså fortfarande en högre andel barn till högutbildade föräldrar som söker sig till högskolan, än vad som är fallet för barn till föräldrar med en förgymnasial eller gymnasial utbildning.

Om föräldrarna saknar gymnasieutbildning går bara 20 procent av deras barn vidare till högskolan. Om någon av föräldrarna har en forskarutbildning väljer däremot över 85 procent av deras barn att studera. Efter en examen från högskolan är det också vanligare att dessa går vidare till en forskarutbildning än om föräldrarna har en kortare utbildning.”

Var det någon som sa att klassamhället tillhör det förgångna?