Det svenska klassamhället i siffror

Statistiska centralbyrån (SCB) har skickat ut två intressanta pressmeddelanden den senaste veckan:

Förmögenhetsstatistik 2007:

”De finansiella tillgångarna är mycket ojämnt fördelade. Den tiondel av befolkningen som har störst finansiella tillgångar stod för 71 procent av dem år 2007. Den rikaste hundradelen ägde 32 procent.”

Social snedrekrytering till högskolan:

”Ungefär 45 procent av ungdomarna upp till och med 25 år har börjat studera på högskolan, vilket är fler än för tio år sedan. Men det är fortfarande stora sociala skillnader. Läsåret 2007/08 hade en tredjedel av högskolenybörjarna under 35 år högutbildade föräldrar, det vill säga föräldrar med minst en treårig eftergymnasial utbildning. Men personer med högutbildade föräldrar utgör bara ungefär en femtedel av befolkningen. Det är alltså fortfarande en högre andel barn till högutbildade föräldrar som söker sig till högskolan, än vad som är fallet för barn till föräldrar med en förgymnasial eller gymnasial utbildning.

Om föräldrarna saknar gymnasieutbildning går bara 20 procent av deras barn vidare till högskolan. Om någon av föräldrarna har en forskarutbildning väljer däremot över 85 procent av deras barn att studera. Efter en examen från högskolan är det också vanligare att dessa går vidare till en forskarutbildning än om föräldrarna har en kortare utbildning.”

Var det någon som sa att klassamhället tillhör det förgångna?

Den engelska fascismens yrkessammansättning

Via sympatiska Labourbloggen Newer Labour hittar jag det här pajdiagrammet (som ursprungligen kommer från trotskistiska tidningen Socialist Worker) över yrkesfördelning i nyfascistiska British National Party (BNP).

Ursprunget till historien är att en tidigare medlem i partiet för några veckor sedan valde att publicera hela medlemsmatrikeln på nätet. Läs mer i The Guardian.

Jag vet inte om jag känner att jag har tillräckligt med information för att göra en klassanalys av den organiserade fascismen i England. Men vi kan konstatera att det verkar vara en allians av arbetare och medelklass/småborgare. Det verkar också som om fascismen lockar till sig människor som är yrkesverksamma i ”repressiva” yrken som poliser och plitar. Men också en ordentlig pajbit med kulturarbetare. Det senare får ju ses som mer oväntat än det tidigare.

Om vad klass är

En brasklapp. Yrkesliv och hyllmetrar har ägnats åt klassamhällets struktur och sammansättning. En så här kort text innehåller med nödvändighet en del förenklingar.

Klassamhället är dött. Idag finns det inga industriarbetare och de orangea kuverten som dunsar ner i brevinkasten har gjort oss alla till kapitalister. Eller förresten, inte kapitalister, för sådana finns inte heller. Cylinderhattarnas tid är förbi. Medelklass är vi allihop. Vi har alla platt-tv, bostadsrätt och semesterresor till Thailand. Vi lever alla i en klasslös medelklassvärld av fria individer. Eller är det så? Kan det tvärtom vara så att klassamhället inte bara lever, det kanske till och med har hälsan i behåll?

Låt oss börja med att konstatera att det finns olika klassbegrepp som figurerar i debatten. Ofta samtidigt och utan att de som deltar i den påpekar att de pratar om olika saker när de möts i radioprogram och tv-soffor. För att förenkla i djungeln av klassmodeller kan vi säga att det finns två huvudperspektiv.

Dels har vi ett vad vi kan kalla weberskt klassbegrepp. Weber är i det här fallet den tyske sociologen Max Weber. Han är på inget sätt skyldig till allt som jag skriver här, men får fungera som samlingsnamn. I den här kategorin samlas den typ av klassbegrepp (statusgrupper sa Weber) som handlar om utbildning, kulturella mönster, familjebakgrund, löner, social status osv. Det är ett hierarkiskt system som ofta brukar kunna kokas ner till en klassuppdelning bestående av överklass, medelklass och underklass.

Å andra sidan har vi vad vi kan kalla ett marxskt klassbegrepp. Marx är så klart den lika tyske sociologen Karl Marx. Marx klassbegrepp handlar om förhållande till produktionsmedlen: om du säljer din arbetskraft eller köper andras, arbetarklass och borgarklass. Det är ett begrepp som handlar om maktförhållanden, och en konflikt mellan klasserna om makten.

Båda dessa perspektiv har sina poänger som analysinstrument. De existerar sida vid sida och kan användas för att förstå olika aspekter av vårt komplexa samhälle. Problemet är när de oreflekterat sammanblandas.

Det kanske vanligaste sättet det sker på är när man genom att ta det weberska klassbegreppet och ersätter underklass med arbetarklass påstår att automatisering av industrin, reallöneökningar och privatkonsumtion har lett till att arbetarklassen har uppgått i medelklassen (vad den där medelklassen egentligen är har jag aldrig kommit närmare att förstå än här). Förekomsten av villa, Volvo och vovve har lett till att arbetarklassen minskat och marginaliserats. Det här är en felsyn menar jag.

På samma sätt inser vi snabbt att en väldigt renodlat marxsk klassbegrepp har sina brister. Brister som ofta används för att påstå att det saknar värde som analysmetod. Är invandraren som äger en korvkiosk i brist på annat arbete kapitalist? Är den som är sjukpensionär kapitalist eftersom denne lever på andras arbete? Är VD:n för börsbolaget arbetare eftersom han säljer sin arbetskraft?

Den klassmodell som jag personligen har fastnat för (och det finns många) är den modell som den amerikanske sociologen Erik Olin Wright utarbetat. Wright är marxist, och hans modell är också en utveckling av Marx (outvecklade) modell. Enkelt beskrivet skulle man kunna säga att den går ut på att svara ja eller nej på fyra frågor:

Makt/ kontrolltyper:	Ägande av kapital	Beslutanderätt över användande av produktionsmedel	Beslutanderätt/ kontroll över andras arbete	Beslutanderätt/ kontroll över eget arbete
Ja
Nej

Med ägande av kapital menar jag här ägande av kapital i sådan mängd att man huvudsakligen lever på kapitalinkomster och kan använda det kapitalet för att besluta över investeringar i produktionsmedel. Det fondsparande som vi mer eller mindre frivilligt har börjat ägna oss åt under det senaste decenniet är alltså inte tillräckligt för att meritera ett jakande svar.

Om man svarar ja på samtliga frågor är man otvetydigt kapitalist. Om man svarar nej är man lika otvetydigt arbetare. Men en del av kommer att svara lite olika. Dessa har vad Wright kallar motsättningsfyllda klasspositioner, de har delvis inflytande över sin och andras arbetssituation. Ibland har de till och med gemensamma intressen med kapitalisterna. Dessa kan i sin tur delas upp i delvis självständiga lönearbetare (nej, nej, nej, ja) och arbetsledare (nej, ja/nej, ja, ja). Arbetsledarna innehåller som grupp både direktörer och lagbasar, något som givetvis kommer att förskjuta deras klassintressen åt det ena eller andra hållet beroende på vilket inflytande de har över användandet av produktionsmedlen.

Med utgångspunkt i den här klassanalysmetoden inser vi snabbt att det är ganska många som är arbetare även i dagens postindustriella samhälle. Men har detta någon politisk konsekvens? Inte nödvändigtvis. Marx talade t ex om klass i sig och klass för sig. En klass i sig är den grupp människor som objektivt utgör en klass (t ex de som är arbetare enligt Wrights metod). En sådan klass behöver i sig inte ha någon självidentifikation som arbetare. För att klassen ska bli ett politiskt subjekt måste de som ingår i den börja se sig som en del av ett kollektiv med gemensamma intressen, som en klass för sig.

Arbetarklassens vara eller icke vara handlar alltså inte om hur många som står och skruvar ihop bilar i Göteborg eller kokar massa i Piteå. Det handlar inte heller om hur vi bor eller tillbringar semestern. Det handlar inte ens om vi äter sushi eller falukorv. Även om allt detta kan vara indikationer på klasstillhörighet. Arbetarklassens vara eller icke vara handlar om hur makten är fördelad på arbetsplatserna och i samhället. Maktkampen fortsätter oavsett, men för att den inte ska bli ensidig krävs att arbetarklassen identifierar sig som klass. Borgarklassen tappar aldrig sin klasskänsla.

En mer lovande kristen vänster

Igår skrev jag om Broderskaparnas debattartikel i SvD. Då invände jag mot bristen på kristendom i deras kristna vänster. Sen hittade jag det utkast till manifest som ligger till grund för artikeln. Och där hittar jag mer av det jag saknade. Det är en riktigt bra text om strävan efter en bättre värld, ett nytt Jerusalem som Labour brukade säga, grundad i en kristen moralisk socialism. Och eftersom manifestmakarna inbjuder till att ha åsikter om det för att förbättra texten tänkte jag som kärleksfull kritiker påpeka ett par saker i texten. Det kanske är att märka ord. Men ord är viktiga.

”När trygghetssystemen monteras ner drabbas de som står längst från arbetsmarknaden, de som behöver lång rehabilitering eller som lever med en sjukdom. Antalet människor som bor och arbetar utan uppehållstillstånd blir fler och de skyddas varken av arbetsrätten eller av välfärdssystemen. I dag har vi en ny underklass, minst lika exploaterad som arbetare var i början av förra seklet.”

Manifestförfattarna pekar på en viktig förändring i det svenska samhället. Men det finns ett problem med hur man använder ord. Underklass är ett begrepp som signalerar maktlöshet på ett helt annat sätt än arbetarklass gör. De papperslösa arbetare som lever och verkar bland oss är mer utsatta än de flesta. Men de är lika fullt arbetare. Det mest basala marxistiska klassbegreppet handlar om förhållandet till produktionsmedlen, om man köper andras eller säljer sin egen arbetskraft. I en vidareutveckling av det marxistiska klassbegreppet talar den amerikanske sociologen Erik Olin Wright om ”motstridiga klassbegrepp”. Har du avgörande makt över kapital? Har du avgörande makt över ditt eget arbete? Har du avgörande makt över andras arbete? Svarar du nej på alla dessa frågor så är du tveklöst arbetarklass. Svarar du däremot ja på alla frågorna är du däremot en del av borgarklassen. Många av oss hamnar däremot i en mellanställning, vi innehar motstridiga klasspositioner. Detta är knappast aktuellt när vi talar om papperslösa. De är en del av arbetarklassen, den mest utsatta delen av den svenska arbetarklassen. Men att kalla dem för underklass är att försvaga dem än mer.

”Vi lever i en postsekulär tid, där religionen återkommit till det offentliga livet och där frågor om tro och politik har en central plats i samhällsdebatten. Den kristna ekumeniska rörelsen mobiliserar i frågor som rör flykting- och asylpolitik, mänskliga rättigheter och fred.

Vi, den kristna vänstern, vi vill vara med och leda den mobilisering som syftar till att låta samhället impregneras av kärleksbudet. En aktiv politisk kamp för våra värden om frihet, jämlikhet och solidaritet är bästa sättet att omsätta kärleksbudskapet från ord till handling.”

I manifestet som helhet får man intrycket att författarna sätter likhetstecken mellan kristen vänster och Broderskap. Om det är så får uttryck som att ”leda den mobilisering” som den ”kristna ekumeniska rörelsen” deltar i så får man lite vibbar av leninistiskt avantgarde och 1960-talets maoistiska styre av Vietnamrörelsen. Om det är så att man istället menar att man ska vara delaktiga i en sådan heterogen rörelse är det också viktigt att man förtydligar det.

Men som sagt, en betydligt bättre text än debattartikeln. Jag ser fram mot manifestets utveckling under det kommande året.