Jag har tidigare skrivit om den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade i DN 24 augusti. Då fokuserade jag på deras idéer om framtidens bostäder i Stockholm. Här tänker jag fokusera mer kring idén om tjänstesamhället.
Det är inget snack om att Stockholm i allt större utsträckning är en tjänsteekonomi. Många av de industriborgar som tidigare omgav huvudstaden har omvandlats till köpcentrum och eventlokaler, och antalet anställda i industrin i Stockholms län har nästan halverats under de senaste decennierna. Men att därifrån gå till att tro att Stockholm har förvandlats till en stad av tjänstemän är fel. Även tjänstesamhället är ett klassamhälle. Vid sidan av PR-byråkrater, webbredaktörer och reklamare har vi undersköterskor, spärrvakter och restaurangbiträden. Yrkesgrupper med betydligt sämre löne- och arbetsvillkor än både Stockholms medelklass och landsortens industriarbetare. När det gäller lönespridning är det mer av ett klassamhälle än industrisamhället. Det är inte ett lika homogent och välorganiserat klassamhälle som tidigare, men likväl ett klassamhälle. Så vad än debattörerna påstår, så suddas inte klassbegreppet ut. Och en socialdemokrati som prioriterar bort dessa grupper till förmån för en politik som man tror är specialdesignad för en framgångsrik medelklass är förmodligen inte någon socialdemokrati längre.
Stockholm är som sagt en tjänsteekonomi, och kommer att bli det i än större utsträckning. Och det är klart att även skattesystemen ska vara anpassade till det existerande samhället. Men att tala som skattelättnader för tjänstesektorn generellt är knappast framtidsorienterat. Vi ska givetvis inte gynna lågproduktivt tjänstearbete på mer produktiva sektorers bekostnad. Sverige och Stockholm kommer inte att bygga sitt framtida välstånd på att varje medelklassfamilj har ett hembiträde.
När det gäller Arbetsförmedlingens vara eller icke vara har debattörerna en poäng. Få som varit i kontakt med den har nog känt att den levt upp till sitt namn. Men att därifrån gå till att avskaffa den är att gå lite långt. Men något som bör tittas närmare på är om samma myndighet ska ägna sig åt både det rena myndighetsutövandet och medborgarservicen. Det vore bra om vi hade ett system som i större utsträckning gav trygghet i omställning. Det debattörerna skriver om rätt till omskolning och kompetensutveckling är bra.
LAS är knappast en avgörande fråga av den tyngd som förespråkarna och motståndarna gör den till. Dess disposivitet och undantag, tillsammans med den förändrade sammansättningen på arbetsmarknaden med småföretag, bemanningsföretag, projektanställningar och springvikariat har för länge sedan förändrat LAS från en lag som ”snävt räknar anställningsår”. Men vill man föra diskussionen i flexicurityriktning bör man också tala om trygghetsdelen, vilket innebär högre a-kassa för fler (förslagsvis 90 procent av lönen för 90 procent av arbetskraften). Här har vi förmodligen det verkliga svaret på varför moderatledningen blivit ”LAS-kramare”, att både försämra arbetslöshetsförsäkringen och anställningstryggheten hade varit en omöjlighet.
Slutligen kommer man inte ifrån en central fråga, hur ska debattörernas satsningar (forskning, högskoleplatser, yrkesutbildningar, ”kvalitetslotsar”, trafiklösningar och så vidare) betalas om skatterna samtidigt sänks? Det duger inte att i förbigående tala om effektiviseringar. Politiker som talar om att höja utgifterna och minska intäkterna är antingen populister som inte bryr sig om hur finansieringen ska gå till, eller så döljer man något?
Förövrigt kan jag tipsa om Neal Lawsons text om socialdemokratins utmaning i Social Europe.
“The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.”
Medelklassen är tämligen värdelöst som analysverktyg. Det går helt enkelt inte att definiera den på något vettigt sätt. Ändå är det ständigt närvarande. Hela den offentliga debatten verkar vara styrd åt att visa på att vi alla är medelklass. Även om ingen kan definiera den.
Men om ”alla” är medelklass måste man ersätta klass med andra klassificeringar för att förklara samhällets orättvisor. Ali som städar kontoret är invandrare, inte arbetarklass. Arbetslöse Inger är i utanförskap, inte arbetarklass. Vi ser inte ens att det finns en härskande klass. Istället har vi skumpasprutande brats och en och annan överbetald VD.
Genom alla omskrivningar och omklassificeringar har det skapats en bild av samhället som liknar smällkaramellen i julgranen, med en stor enhetlig – men tom – kropp i mitten och två bihang i ändarna som utsmyckning, en lyxkonsumerande överklass och en marginaliserad underklass. Och fördelen med att slippa inordna dessa grupper i gemenskapen är att alla vi andra kan definiera oss som en intet förpliktigande medelklass, jämlik, individuell och blind för maktförhållandena i samhället.
Det är inte utan att man funderar på om djävulens främsta trick inte bara är att övertyga världen om att han inte finns, det kanske är det att övertyga världen att den inte finns?
En brasklapp. Yrkesliv och hyllmetrar har ägnats åt klassamhällets struktur och sammansättning. En så här kort text innehåller med nödvändighet en del förenklingar.
Klassamhället är dött. Idag finns det inga industriarbetare och de orangea kuverten som dunsar ner i brevinkasten har gjort oss alla till kapitalister. Eller förresten, inte kapitalister, för sådana finns inte heller. Cylinderhattarnas tid är förbi. Medelklass är vi allihop. Vi har alla platt-tv, bostadsrätt och semesterresor till Thailand. Vi lever alla i en klasslös medelklassvärld av fria individer. Eller är det så? Kan det tvärtom vara så att klassamhället inte bara lever, det kanske till och med har hälsan i behåll?
Låt oss börja med att konstatera att det finns olika klassbegrepp som figurerar i debatten. Ofta samtidigt och utan att de som deltar i den påpekar att de pratar om olika saker när de möts i radioprogram och tv-soffor. För att förenkla i djungeln av klassmodeller kan vi säga att det finns två huvudperspektiv.
Dels har vi ett vad vi kan kalla weberskt klassbegrepp. Weber är i det här fallet den tyske sociologen Max Weber. Han är på inget sätt skyldig till allt som jag skriver här, men får fungera som samlingsnamn. I den här kategorin samlas den typ av klassbegrepp (statusgrupper sa Weber) som handlar om utbildning, kulturella mönster, familjebakgrund, löner, social status osv. Det är ett hierarkiskt system som ofta brukar kunna kokas ner till en klassuppdelning bestående av överklass, medelklass och underklass.
Å andra sidan har vi vad vi kan kalla ett marxskt klassbegrepp. Marx är så klart den lika tyske sociologen Karl Marx. Marx klassbegrepp handlar om förhållande till produktionsmedlen: om du säljer din arbetskraft eller köper andras, arbetarklass och borgarklass. Det är ett begrepp som handlar om maktförhållanden, och en konflikt mellan klasserna om makten.
Båda dessa perspektiv har sina poänger som analysinstrument. De existerar sida vid sida och kan användas för att förstå olika aspekter av vårt komplexa samhälle. Problemet är när de oreflekterat sammanblandas.
Det kanske vanligaste sättet det sker på är när man genom att ta det weberska klassbegreppet och ersätter underklass med arbetarklass påstår att automatisering av industrin, reallöneökningar och privatkonsumtion har lett till att arbetarklassen har uppgått i medelklassen (vad den där medelklassen egentligen är har jag aldrig kommit närmare att förstå än här). Förekomsten av villa, Volvo och vovve har lett till att arbetarklassen minskat och marginaliserats. Det här är en felsyn menar jag.
På samma sätt inser vi snabbt att en väldigt renodlat marxsk klassbegrepp har sina brister. Brister som ofta används för att påstå att det saknar värde som analysmetod. Är invandraren som äger en korvkiosk i brist på annat arbete kapitalist? Är den som är sjukpensionär kapitalist eftersom denne lever på andras arbete? Är VD:n för börsbolaget arbetare eftersom han säljer sin arbetskraft?
Den klassmodell som jag personligen har fastnat för (och det finns många) är den modell som den amerikanske sociologen Erik Olin Wright utarbetat. Wright är marxist, och hans modell är också en utveckling av Marx (outvecklade) modell. Enkelt beskrivet skulle man kunna säga att den går ut på att svara ja eller nej på fyra frågor:
|
Makt/ kontrolltyper: |
Ägande av kapital |
Beslutanderätt över användande av produktionsmedel |
Beslutanderätt/ kontroll över andras arbete |
Beslutanderätt/ kontroll över eget arbete |
|
Ja |
|
|
|
|
|
Nej |
|
|
|
|
Med ägande av kapital menar jag här ägande av kapital i sådan mängd att man huvudsakligen lever på kapitalinkomster och kan använda det kapitalet för att besluta över investeringar i produktionsmedel. Det fondsparande som vi mer eller mindre frivilligt har börjat ägna oss åt under det senaste decenniet är alltså inte tillräckligt för att meritera ett jakande svar.
Om man svarar ja på samtliga frågor är man otvetydigt kapitalist. Om man svarar nej är man lika otvetydigt arbetare. Men en del av kommer att svara lite olika. Dessa har vad Wright kallar motsättningsfyllda klasspositioner, de har delvis inflytande över sin och andras arbetssituation. Ibland har de till och med gemensamma intressen med kapitalisterna. Dessa kan i sin tur delas upp i delvis självständiga lönearbetare (nej, nej, nej, ja) och arbetsledare (nej, ja/nej, ja, ja). Arbetsledarna innehåller som grupp både direktörer och lagbasar, något som givetvis kommer att förskjuta deras klassintressen åt det ena eller andra hållet beroende på vilket inflytande de har över användandet av produktionsmedlen.
Med utgångspunkt i den här klassanalysmetoden inser vi snabbt att det är ganska många som är arbetare även i dagens postindustriella samhälle. Men har detta någon politisk konsekvens? Inte nödvändigtvis. Marx talade t ex om klass i sig och klass för sig. En klass i sig är den grupp människor som objektivt utgör en klass (t ex de som är arbetare enligt Wrights metod). En sådan klass behöver i sig inte ha någon självidentifikation som arbetare. För att klassen ska bli ett politiskt subjekt måste de som ingår i den börja se sig som en del av ett kollektiv med gemensamma intressen, som en klass för sig.
Arbetarklassens vara eller icke vara handlar alltså inte om hur många som står och skruvar ihop bilar i Göteborg eller kokar massa i Piteå. Det handlar inte heller om hur vi bor eller tillbringar semestern. Det handlar inte ens om vi äter sushi eller falukorv. Även om allt detta kan vara indikationer på klasstillhörighet. Arbetarklassens vara eller icke vara handlar om hur makten är fördelad på arbetsplatserna och i samhället. Maktkampen fortsätter oavsett, men för att den inte ska bli ensidig krävs att arbetarklassen identifierar sig som klass. Borgarklassen tappar aldrig sin klasskänsla.
