I sin bok Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) beskriver Klas Gustavsson socialdemokratin kring sekelskiftet som postpolitisk. Istället för att som tidigare verka för en annan samhällsordning, handlar politiken om att hantera kriser och oförutsedda händelser. Politiken har gått från att vara reformistisk till att bli reaktiv. Politiken har rört sig bortom politiken och blivit just postpolitisk.
”Politikens postmodernisering innebär också att de avgörande politiska frågorna nu omformuleras. Det är helt enkelt inte tillåtet att ställa frågorna ’Är det sant att dagens kapitalism förtrycker människor?’ och ’Hur ser en politik för att avskaffa förtrycket ut?’. Istället blir de politiska frågorna ’Är detta en vinnarfråga i nästa val?’ eller ’Går detta att exponera i media?’. I en värld av varor blir också politiken något som ska säljas.”
Gustavssons beskrivning av den tredje vägens socialdemokrati har sina poänger. Egentligen har inte det här inlägget direkt med diskussionen om postpolitik att göra. Snarare rör sig mina tankar kring förhållandet mellan politiken och partiet. Möjligen om att rädda politiken från postpolitiken. Jag har tidigare skrivit om skillnaden mellan vänstern och högern i synen på partiet. I korthet skulle man kunna säga att partiet för vänstern har varit det självklara verktyget för förändring, arbetarklassens organiserade uttryck. För högern å andra sidan har partiet varit något nödvändigt ont.
Därför har också högern betydligt tidigare och i större utsträckning än vänstern lyckats förlägga politiken utanför partierna. När man diskuterar den nyliberala förskjutningen av samhällsdebatten under de senaste trettio åren är det samtidigt nödvändigt att diskutera vänsterns förhållande till sina partier.
Under nittonhundratalet har partiet som den centrala politiska aktören, avantgardet, för vänstern. Alla andra former av verksamhet för samhällelig förändring har underordats partierna. Det är en politisk form som håller på att vittra bort på grund av den parlamentariska politikens minskade makt, den minskade partiidentifikationen och partiernas minskande representativitet. Ändå är vänstern upptagen av partiet som politikens verktyg. Man tar i så man storknar för att återuppliva en föreställd storhet. Till ingen nytta. Istället kommer politiken att röra sig bortom partierna, in i ett postpartistiskt tillstånd.
Den postpartistiska politiken kommer att ta sig en rad olika uttryck som kopplas samman i nätverk av gemensamma intressen. Partierna kommer att finnas kvar, men bara som ett parlamentariskt uttryck för nätverkens intressen. De politiska kraven och utformningen av den kommer att komma från andra håll och aktörer. Nittonhundratalets homogena politiska former vittrar bort och ersätts med tjugohundratalets heterogena. Vill vänstern vara relevant i framtiden måste den förstå denna förändring, omfamna den och våga släppa taget.
”… industrisamhällets omvandling, nationalstaternas minskade suveränitet och krisen för dagens politiska partier. Dessa historiska förändringar har naturligtvis också förändrat förutsättningarna för det antikapitalistiska motståndet. Det vi idag ser är en inkluderande mobilisering på global nivå som tar sig andra organisatoriska uttryck än de gamla politiska partierna.”
Partiet är dött, länge leve politiken!
Lite apropå kan vi från resultatet av Stockholms arbetarekommuns kongressombudsval konstatera att de andra medlemmarna inte följde mitt råd. Jag röstade inte på någon av ombuden. Men vem vet, kanske får patienten äntligen lite sjukdomsinsikt?
Det drar ihop sig till val av ombud till den socialdemokratiska partikongressen i höst. I Stockholms arbetarekommun ska man välja ut 20 ombud av 123 kandidater. När det valdes ombud till 
