Höjd skatt är det minst dåliga under omständigheterna

Igår kommenterade Konjunkturinstitutets (KI) chef Mats Dillén det faktum att många kommuner tvingas höja skatten för att klara av sina åtaganden. Han menar att skattehöjningarna riskerar att bromsa den ekonomiska återhämtning som man börjar se tecken på. Men det vore lite väl simplistiskt att tro att det är så enkelt att skattehöjningarna per automatik bromsar tillväxten. Men om man nöjer sig med Sveriges radios (SR) tolkning är det lätt att tro det. Till SR säger Dillén att

”En höjning av kommunalskatten, allt annat lika, är ju något som dämpar hushållens köpkraft och dämpar återhämtningen något.”

Men det är givetvis inte så att allt annat är lika. En effekt av, och fördjupande orsak till den ekonomiska krisen är att vi sett ett ökat privat sparande. Något som är fullkomligt rationellt för den enskilde individen, men knappast för ekonomin som helhet där vi vill se en ökad konsumtion för att få igång hjulen. Om allt annat var lika skulle det innebära att skattehöjningen bara lades åt sidan som offentligt sparande. Och det är givetvis inte så att en höjd kommunalskatt drar undan pengar från ekonomin. Istället går en skattehöjning direkt ut i ekonomin genom offentlig konsumtion, till löner och köp av varor och tjänster. Om kommunerna inte tillförs resurser på det ena eller andra sättet blir resultatet nedskärningar och varsel. Vilket i sin tur leder till en dämpning av återhämtningen.

Däremot har Dillén rätt när han säger att det inte är optimalt att öka det kommunala skatteuttaget för att komma till rätta med kommunernas vikande intäkter och ökade utgifter. Kommunalskatten är platt och slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomsttagare. Och vill man få igång den privata konsumtionen är det låginkomsttagarna som ska ges större konsumtionsutrymme eftersom de konsumerar hela sin inkomst istället för att dra undan kapital från den reella ekonomin genom ökat sparande.

Mats Dillén och KI föreslår istället återigen den betydligt intelligentare lösningen med ökade statsbidrag till kommunerna. Men så länge regeringen, vad än Folkpartiet snackar om, inte är beredd att skjuta till mer resurser till kommuner och landsting är alternativen höjd skatt eller ökad arbetslöshet och nedskärningar i den kommunala verksamheten. Under de omständigheterna är höjd kommunalskatt den minst dåliga lösningen.

Vänsterreformism: Skattesänkningar

Rubriken kan verka lite oväntad när det handlar om hur man ska skapa förutsättning för en modern vänsterpolitik. Men faktum är att det är en tanke som ligger i linje med klassisk keynesianism. I en krissituation – som den vi nu befinner oss i – finns det två sätt att sätta fart på ekonomin. Det ena sättet är offentliga investeringar – framförallt genom att hålla uppe sysselsättningen i den gemensamma sektorn och att göra infrastruktursatsningar – och den andra är skattesänkningar. Båda dessa strategier handlar om att öka konsumtionen som i sin tur kan få fart på ekonomin.

Men alla skattesänkningar är inte likvärdiga. När den borgerliga regeringen avskaffade fastighetsskatten och ersatte den med en avgift ledde det till kraftiga sänkningar för de med högst inkomster medan det för de flesta handlade om en likvärdig eller högre kostnad.

För att skattesänkningar ska vara funktionell i ett keynesianskt perspektiv är det också viktigt att de kommer låginkomsttagare till del. Om låginkomsttagare får mer i plånboken är det betydligt större chans att de använder sina ökade resurser till lokal konsumtion. Höginkomsttagare använder istället ett större konsumtionsutrymme till global konsumtion (t ex semesterresor) och sparande, snarare än konsumtion som leder till en förstärkning av den lokala ekonomin.

Redan tidigare har jag argumenterat mot egenavgifter. Eftersom det handlar om att betala för gemensamma nyttigheter argumenterar jag också för att det är en skatt. Här kan vi se lite av en paradox. Om vi avskaffar egenavgifter är det samtidigt nödvändigt att höja skatten för att täcka inkomstbortfallet. Men det är förmodligen så att en sådan operation leder till att framförallt låginkomsttagare får mer pengar kvar i plånboken. Vad som på ytan är en skatteökning är en de facto skattesänkning. En skattesänkning som kan användas för privat och lokal konsumtion. Exempel på egenavgifter som bör avskaffas finns inom kollektivtrafiken, vården och barnomsorgen.

En annan typ av skatt som är orättvis ur ett omfördelningsperspektiv är moms. Detta eftersom skattesatsen inte är satt efter den beskattades inkomst, utan priset på varan som denne köper. Men samtidigt är moms en central inkomstkälla för staten och kan knappast avskaffas eller med lätthet omstruktureras så att den kopplas till den beskattades inkomst. Istället är det rimligt att i dessa kristider justera vissa momssatser nedåt. Och den mest aktuella är matmomsen. Alla måste äta och de ökade livsmedelspriserna är något som begränsar hushållens möjlighet till konsumtion. En sänkning av matmomsen på förslagsvis 5-10 procentenheter skulle skapa ett större utrymme för privatkonsumtion, framförallt för låginkomsttagare och barnfamiljer.

Men hur går dessa strategier ihop, hur kan man göra offentliga investeringar samtidigt som man minskar det offentligas inkomster genom skattesänkningar? Det enkla svaret är att låna pengar, vilket kan vara svårt att ta till sig när man det senaste decenniet har levt i skuggan av halvsanningar som ”den som är satt i skuld är icke fri”. Men med utgångspunkt i det citatet så kan man fråga sig vem som är mest fri, den som har ett bostadslån och en bostad, eller den som varken har bostadslån eller tak över huvudet? I den finansiella situation vi nu befinner oss i har det offentliga goda förutsättningar att låna pengar till fördelaktiga villkor. Vilket också sker när olika aktörer placerar sina tillgångar hos Riksgälden. Även andra offentliga instanser befinner sig i liknade situationer, Stockholms stadshus lär nästan svämma över av förslag från aktörer som vill placera sina tillgångar i staden. Det offentliga är en säker investering i osäkra tider. I bättre ekonomiska tider kan man sedan betala av lånen genom att höja skattenivåerna och därigenom kyla av ekonomin och förhindra allt för hög inflationsnivåer.