Hoppet som ingrediens

Jon Cruddas skriver intressant i New Statesman om Labours kris och pionjären Keir Hardie (som har ungefär samma roll i Labours historieskrivning som August Palm har i den svenska socialdemokratins).

”We have lost many millions of voters since 1997. We have lost hundreds of thousands of members. We have become reviled by younger generations that view us as the party of the Establishment, war and insecurity. Our orthodoxy has defeated our radicalism. We speak a desiccated language of targets; our story, our essential ethic, has been lost on the altar of the focus group. We have retreated into what is essentially a Hobbesian utilitarianism, which considers self-interest as the only guiding principle. Alan Milburn recently described our goal as being to equip people to ”earn and to own”; aspiration is reduced to a notion of acquisition. Materialism is all we have; we have lost the bright hope of building a different society.

The psychoanalyst Erik Erikson once said that ”hope is the basic ingredient of all vitality”. At such moments of crisis and uncertainty, Labour often turns to its founding figure, Keir Hardie, for hope. But he has become a myth rather than a historical figure. We tend to look to him for reassurance, rather than to ask awkward questions. Hardie inspired total devotion. On his death, he was described as the ”Member for Humanity”; Sylvia Pankhurst (a friend and onetime lover) simply saw him as the ”greatest human being of our time”. He was worshipped among the grass roots. Some considered him, literally, to be a prophet.”

I New Statesman kan man också läsa en ideologisk skiss över fyra framväxande riktningar i progressiv politik i Storbritannien: vänsterkommunitarism, vänsterrepublikanism, centerrepublikanism och högerkommunitarism.

Om att riva cirkustältet

John Hilary från War on Want skriver intressant med bakgrund av Compass konferens ”No Turning Back” om behovet av att skapa nya rörelseallianser.

”… a genuine desire to move beyond factionalism and build alliances across the progressive left is surely welcome. [Green Party leader Caroline] Lucas summed up the shift nicely in her image that we need to move beyond Labour’s ”big tent” to a campsite with lots of different tents co-existing side by side. A new pluralism based on an acceptance of difference, not a demand for consensus.

The Put People First coalition assembled at the beginning of this year was one attempt to build such a movement from within civil society. All major trade unions, environmental groups and global justice organisations joined forces under a banner of ”jobs, justice and climate” in preparation for the G20 summit in London at the beginning of April. We need to build momentum behind such alliances, and we need to broaden them by reaching out to party activists and parliamentarians who have traditionally stayed aloof from movement politics.”

Om nästa vänster

Intressant artikel av Jon Cruddas och Jonathan Rutherford hos Compass:

”This should be the moment of the left, but it too is trapped in the same interregnum. It lacks a coherent identity, is organisationally and numerically weak, and is unclear about its values. It has no story that defines what it stands for. The self-inflicted crisis of capitalism is serving only to highlight the weakness of the left.

We need to address the big questions of how we live as well as how we create wealth. What kind of society do we want to live in? What kind of economy will sustain it? None of the mainstream political parties have the language to ask these questions. . We need to re-invent a plural and ethical socialism rooted in the ordinary life of the individual. The central value of this socialism alongside liberty is equality, because in our differences we share a common humanity. The democratic search for self realisation lies deep in our culture and involves the right of everyone to achieve their own unique way of being human. This is not selfish individualism, it is mutualism: ‘your freedom is equal to my freedom’.”

Det är dags att bygga det goda samhället

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.

Förslag på praktisk politisk integration i EU

I norska Aftenposten kan man läsa att socialdemokratiska Arbeiderpartiet har startat upp två lokala partiföreningar i Spanien. Föreningar riktar sig mot den norska diasporan, men samarbetar också med spanska systerpartiet PSOE. Att Arbeiderpartiet tycker att det här är viktigt arbete visar det faktum att statsministern Jens Stoltenberg (Ap) kommer att hålla sitt sjuttonde majtal hos de norska partikamraterna i Spanien.

Den här typen av organisering borde vara självklar. I ännu högre anledning för svensk socialdemokrati som är medlemmar i EU, vilket innebär att svenska medborgare boende i andra EU-länder kan rösta i EU-val och lokalval. Mig veterligen finns det bara en utländsk svensk socialdemokratisk förening, symptomatiskt i Bryssel. Den har vad jag förstått dessutom inget samarbete med de belgiska socialdemokraterna i PS och SP.A. Var finns Londons socialdemokratiska förening som hade kunnat hjälpa till att få svenskar till valurnorna förra våren när Labours Ken Livingstone förlorade borgmästarvalet, eller lägga sin röst på Labour i sommarens EU-val? London är trots allt en av de städer utanför Sverige som har störst svensk befolkning. Detsamma borde gälla i flera av Europas storstäder.

Om dessa föreningar dessutom hade möjligheten att vara dubbelorganiserade i det landets socialdemokratiska parti skulle de kunna vara ett verktyg för en mer organiskt och horisontell integrering av den europeiska politiken. Kunskaper och erfarenheter skulle lättare flyta över gränserna, utan att behöva gå via partihögkvarterens filter.

Ett annat sätt skulle kunna vara att svenska arbetarkommuner skaffar sig vänkommuner i andra europeiska länder. Stockholms AK skulle kunna ha ett utbyte med PASOK i Aten. Göteborgs AK skulle kunna ha det med Labour i Liverpool. Gotlands AK skulle kunna ha det med PS på Korsika. Trollhättans AK skulle kunna ha det med SPD i Rüsselheim Och så vidare. Kanske ska man till och med ha två vänkommuner, om dessa vänkommuner dessutom har andra vänkommuner skulle det byggas upp ett nätverk av lokala partiorganisationer över Europa.

En rödgrön draklya?

BBC har under några säsonger sänt serien ”Dragons Den” som går ut på att presumtiva entreprenörer får lägga fram sina idéer för fyra investerare och försöka övertala dessa om att de ska investera i deras företag. I Sverige sänds den på TV8 och en svensk version kommer att produceras av SVT. I samband med sin nyårskonferens gjorde den medlemsbaserade brittiska tankesmedjan Fabian Society ett liknande arrangemang där opinionsbildare av olika slag fick presentera policyförslag för en panel av ministrar.

Ett sätt att använda ett liknande koncept skulle kunna vara att låta opinionsbildare av olika slag (forskare, fackföreningsföreträdare, folkrörelserepresentanter och experter av olika slag) presentera policyförslag för företrädare för de olika rödgröna arbetsgrupperna (en för varje parti). ”Drakarna” får sedan fråga ut opinionsbildaren om för- och nackdelar med förslaget. Syftet med processen skulle vara att både att berika arbetet med att skapa en rödgrön politik och att öka insynen i ett arbete som annars riskerar att ske bakom lyckta dörrar vid nattmanglingar på diverse kursgårdar.

Man skulle kunna tänka sig att man låter varje arbetsgrupps område behandlas under en lördag vardera. En lämplig arrangör för ett sådant arrangemang skulle vara ABF Stockholm (möjligen i samarbete med Ordfront?). Kanske skulle opinionsbildarnas förslag dessutom kunna vara grunden för en (serie) pamflettantologi?

Jon Cruddas i New Statesman

Ett lästips från New Statesman om min brittiska favoritpolitiker, parlamentsledamoten Jon Cruddas.

”‘When you ask me about running for the leadership, for me that’s just a sterile debate,’ he says, gripping his mug of tea. ‘What we are doing in Dagenham is the front line of politics. We are building a new coalition at the grass roots – churches, the voluntary sector, civil society, anti-racist pressure groups. We are trying to put together a progressive campaign capable of taking on the BNP without retreating to the right.’

‘British politics has been based for so long on the idea that this is fundamentally a conservative country. I don’t believe that’s true, and I want to prove it.’ In other words, perhaps Cruddas is more ambitious than he is given credit for: his objective is not simply to change the person at the top of the Labour Party but to forge a new kind of party from the bottom up, based on a very different political consensus. ‘Labour is going to have to become much more pluralistic. In 2009 there can be no more command and control.’”

Jag har tidigare skrivit om Jon Cruddas.

Om att hitta tillbaka till socialdemokratins framtid

I Guardian skriver den brittiske labourpolitikern Jon Cruddas (tillsammans med redaktören Jonathan Rutherford) ännu en artikel om behovet av att hitta tillbaka till en socialdemokratisk politik. Tänk om åtminstone en svensk socialdemokratisk riksdagsledamot vågade göra som Cruddas och öppna munnen och säga att kejsaren är naken.

”The stakes are high. Who will pay for this recession – capital or labour? The Labour party must reinvent itself for this battle. It did so in the 1990s; it can do so again by reconnecting to its traditional constituencies and creating new cross-class alliances. There are no easy solutions, but the goal is simple: a fundamental transfer of wealth and power back to the people. This will help stop the deflationary spiral and lay the foundations for a more just, sustainable and equal society in the future. …

The relationship between market and state is being redrawn. Nowhere is this more needed than in housing. This is where the battle lines are being drawn up. The left must create a democratic and accountable state capable of strategic intervention in the domestic economy and creating global alliances. A new settlement means a progressive tax system, a restructured financial economy and a Green New Deal. Ahead lie the perils of global warming and peak oil. But now let us give homes to people, and with them the hope of a better life.”

Cruddas och folkbanken

I Guardian argumenterar den brittiska parlamentarikern Jon Cruddas för att regeringen ska omvandla det brittiska postverket, Royal Mail och dess postkontor till en statlig folkbank. Cruddas är en av de mest klarsynta socialdemokratiska politikerna i Europa idag. Vi måste komma förbi den borgerliga hegemonin om ”närande” och ”tärande” och förstå att det är den hegemonin som står bakom den krissituation som vi ser i världen idag.

”The days of private good and public bad are over. The credibility of the banking and finance industry has crumbled before our eyes. But state intervention in the form of credit and regulation alone will not turn the crisis around. For the long term, we have to furnish crucial areas of public interest with publicly accountable, state-owned institutions. The first test of whether the government gets this is about to come. …

”A People’s Bank, based on the Post Office and its network of 14,500 branches, would provide the public service which the banking system has failed to deliver. Britain created the first postal savings bank in 1861, and by the early 20th century many other nations had followed suit. The core idea is simple: use the one state institution that can be found in most neighbourhoods and rural areas – the post office – to encourage small savings and a habit of thrift. …

Of course, public institutions must be run prudently, they should be modernised and be responsive and accountable to us as citizens. But public services also create wealth – small and medium-sized businesses rely heavily on the Post Office – and they are motors for local economic resilience.”

Är kamrat Motlanthe en Harry Perkins?

En av mina favoritfilmer är den brittiska TV-filmen A Very British Coup som är baserad på en roman med samma namn. I korthet handlar den om vad som händer när britterna med överväldigande majoritet väljer en Labourregering som domineras av partivänstern. Något som under det tidiga 1980-talet inte var ett osannolikt scenario. Till premiärminister väljs Harry Perkins, ”tredje generations metallarbetare och socialist” som sätter igång att avrusta landets kärnvapenarsenal, kicka ut de amerikanska militärbaserna och skapa riktiga jobb åt de arbetslösa. Allt detta samtidigt som han slänger ur sig oneliners om att han inte alls vill avskaffa första klass på tågen (en fråga från en journalist), han vill avskaffa andra klass eftersom han tycker att alla människor är första klass. Allt detta får givetvis inte fortsätta. Reaktionära krafter i samarbete med CIA och medlöpare inom Labour gör sitt bästa för att avsätta regeringen i en kupp som är väldigt brittisk.

Jag tänker på Harry Perkins medan jag letar efter mer information om Sydafrikas nya president Kgalema Motlanthe. Kamrat Mkhuluwa som han kallas inom rörelsen personifierar på pappret det moderna Sydafrikas kamp och framväxt. Uppväxt i ett arbetarklasshem i Alexandra utanför Johannesburg anslöt han sig först till Steven Bikos ”svart medvetande”-rörelse, för att sedan hamna i ANC:s väpnade gren Umkhonto we Sizwe och ett drygt decennium som politisk fånge på fängelseön Robben Island. När han släpptes knöts han till det inflytelserika gruvarbetarförbundet (NUM) som studieombudsman och sedan generalsekreterare. Inom ANC har han varit generalsekreterare och sedan i vintras vice partiledare och idag president. Det kan tänkas att jag är naivt svag för politiker som faktiskt beskrivs i termer som ”vänsterintellektuell” och ”socialist”. Min jakt på bevis för dessa beteckningar fortsätter. I ANC:s teoretiska tidskrift Umrabulo hittar jag två artiklar av honom som jag gärna skulle vilja läsa, men vars länkar tyvärr inte fungerar: The people shall share in the country’s wealth! och Creative acts of social solidarity: Social movements and the democratic state. Men jag har mejlat redaktionen och förhoppningsvis kan jag få dem i e-posten.

Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP) skriver i ett gratulationsmeddelande så här om Motlanthe:

”As a respected and well-grounded cadre of our movement we are confident that you will heed our own movement’s clarion call over the decade, that ours was never a revolution to replace one elite by another, but that it is about ensuring that indeed the people shall govern and that the wealth our country shall be shared by all.”

Och jag sitter och letar på internet mitt i natten och hoppas att Mkhuluwa är en sydafrikansk Harry Perkins. Fast utan kuppen så klart.