Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?

Socialistisk skolning

Några tips som ramlat ner i mejlen som kanske kan vara av intresse?

Välkommen till en ideologisk sommarkurs!

”Hur mår arbetarrörelsen? Vad ska vi ha arbetarrörelsen till? Vilka är de viktiga framtidsfrågorna och hur får vi makt över vår gemensamma framtid?”

Deltagare från s-studenter, SSU, LO och andra delar av arbetarrörelsen möts under fyra dagar för att diskutera dessa frågor. Tillsammans kommer vi att kartlägga och analysera hur arbetarrörelsens förutsättningar ser ut för att mobilisera för ett i grunden förändrat samhälle. Kursen bygger på teoretiska kurspass som kompletteras med workshops, filmvisning, diskussioner, artikelskrivning och grupparbeten. Närmare schema över detta kommer senare.

Var? Viskadalens folkhögskola

När? Den 19-23 augusti 2009

Varför? För att diskutera de ständigt högaktuella poltiska frågor som rör arbetarrörelsens hjärta och hjärna.

Vi ser gärna att du som söker till denna kurs har fyllt 18 år. Antalet platser är begränsade! Sista anmälningsdag är 31 juli. Skicka ett mail till sommaruniversitet.2009@folkbildning.net, eller till kajsa.borgnas@s-studenter.se, med dina kontakt- och personuppgifter samt vilket distrikt/klubb/organisation du är medlem i. Deltagande, boende och resa är gratis.

För (preliminärt) schema – se nedan.

VÄLKOMMEN!

Onsdag 19 aug. Ankomst till Viskadalen

Information, in-chekning, middag.
19.00 ”Att skriva politiskt” , Olle Svenning, krönikör Aftonbladet

Torsdag 20 aug. Samhällsanalys – socialdemokrati

09.00 ”Socialdemokratins själ” Yvonne Hirdman – professor i samtidshistoria, Södertörns Högskola, författare bl.a. till boken ”Det tänkande hjärtat” om Alva Myrdal.
13.00 ”Socialdemokratins storhetstid” Kjell Östberg – föreståndare för samtidshistoriska institutet, författare till boken ”Olof Palme – i takt med tiden”. Lars Ekdahl –författare till en bok om Rudolf Meidner.
15.00 ”Socialdemokratin och 90-talet. Klass idag” Jenny Andersson – forskare institutet för framtidsstudier. Författare till en bok om socialdemokratins 90-tal.

Fredag 21 aug. Kultur, media och språk – hur formar vi varandra?

09.00 ”Makten över tanken – kultur, kunskap och bildning” Bengt Göransson – tidigare kulturminister (s), medarbetare på ABF-Stockholm.
e.m./kväll Filmvisning – gemensam tolkning

Lördag 22 aug. Moderna utmaningar – vad är problemet?

09.00 ”Är du lönsam lille vän?” Ulf Bjereld – professor i statsvetenskap Göteborgs Universitet Ett föredrag om kunskapen som klassmarkör, förändringar i föreställningar om auktoriteter och universalism efter -68. Finns kunskapssamhället?
13.00 ”Reformism – vad ska vi göra? Vem ska göra det?” Sverker Gustavsson – professor i statsvetenskap Uppsala Universitet Örjan Nyström – LO Göteborg, författare till bl.a. ”Reformismens möjligheter” Ursula Berge – Ett samtal om de politiska framtidsfrågorna. Vad ska vi göra, vem ska göra det?
15.00 ”Klimatet, resursfördelningen och hållbarheten” Lena Sommestad – ekonomisk historiker, Uppsala Universitet, tidigare miljö- och samhällsbyggnadsminister (s). David Jonstad – journalist, i augusti aktuell med klimatboken ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”. Ett samtal om klimatkrisen och vad ett hållbart samhälle egentligen innebär          

Söndag 23 aug. Demokrati på 2010-talet, inflytande, rörelse och politiskt engagemang

10.00 Filmvisning – ”Facking generation!” Moa Forstorp – producent bakom filmen ”Facking generation” Frida Risberg – Videomixanställd – huvudrollsinnehavare Ett samtal med publiken om inflytande, fackets roll, ungas makt i arbetslivet och samhället.
11.00 Partier i rörelse? Rörelser utan behov av partier?” Magnus Wennerhag – doktor i sociologi med inriktning på sociala rörelser Morgan Johansson – riksdagsledamot (s) Ett samtal om demokrati och inflytande på 2000-talet. Hur har vi inflytande? Hur fungerar parlamentarismen? Partiernas framtida roll. Var finns rörelse?

***

Socialistiskt forum 28/11

Socialistiskt forum samlade förra året över 2000 personer i ABF- huset. I år, för åttonde gången fortsätter vi att samla till Sveriges största forum för vänsterdebatt. I år äger Socialistiskt forum rum den 28 november.

Om din organisation vill arrangera ett seminarium, samtal, föreläsning eller kulturinslag så är ni välkomna att mejla in en arbetsrubrik, några korta meningar om innehållet och namn på medverkande. Vi behöver ha ditt förslag senast den 1 september. Precis som tidigare kommer vi med största sannolikhet behöva slå samman programpunkter för att gå iland med det stora programarbetet och rymmas i de salar som står till förfogande. Under september kommer vi ta kontakt med respektive organisation, bolla idéer och arbeta vidare.

Er organisation är så klart välkomna att ha bokbord under forumet. Är ni intresserade så mejlar ni in er organisations namn och kontaktperson så sätts ni upp på listan över bokbordshållare.

Slutligen, sprid gärna den här informationen vidare till andra organisationer som du tror skulle vilja medverka på Socialistiskt forum 09.

Varmt välkomna i november!

Moa Elf Karlén

Samordnare Socialistiskt forum

moa.elf.karlen@abfstockholm.se

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

Inga yrkespolitiker till kongressen!

Det drar ihop sig till val av ombud till den socialdemokratiska partikongressen i höst. I Stockholms arbetarekommun ska man välja ut 20 ombud av 123 kandidater. När det valdes ombud till extrakongressen för två år sedan var det 20 av 24 som var eller hade varit heltidspolitiker. Och ja, jag röstade på ett antal av dem. Men den här gången kommer jag att konsekvent välja bort heltidspolitikerna. Det finns ett värde i att det är andra än de som styr skutan till vardags som drar upp partiets stora linjer. Man kan givetvis fråga sig var man ska dra gränsen. Ska man välja kända föredettingar och apparatchiks från rörelsen? Framförallt i Stockholm är det svårt. Hur gör man med funktionärer i till exempel ABF och fackföreningsrörelsen? Jag väljer att dra gränsen vid de som är förtroendevalda heltidspolitiker och anställda av partiet. Inga riksdagsledamöter, landstingsråd, borgarråd eller partifunktionärer kommer väljas via min valsedel.

En organisation som aspirerar på att vara en folkrörelse måste också bäras upp av gräsrötter. Kongressen ska vara ett tillfälle för medlemmarna att ställa saker och ting till rätta och ställa sina företrädare till svars. Så är det inte idag. Istället påminner partikongresserna om personalfester för kommunalråd och riksdagsledamöter.

Se det gärna som ett upprop, ett uppror. Våga vägra yrkespolitiker när ni väljer era kongressombud!

Här hittar du Stockholms AK:s kandidater.

Intressant?

Funktionssocialismens blinda fläck

Följande text har även publicerats som krönika på Tvärdrags hemsida. Passa på att teckna en prenumeration (6 nummer för 100 kr).

Den svenska socialdemokratin har präglats ideologiskt av en vänsterreformistisk modell som den då socialdemokratiske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson 1967 döpte till funktionssocialism i en intressant pamflett med samma namn. Tankesättet är dock betydligt äldre, både partiideologen Nils Karleby och statsrådet Östen Undén utvecklade dessa idéer redan under mellankrigstiden. Också något så ursvenskt som allemansrätten är en del i en liknande tradition.

Med en kort sammanfattning kan man beskriva modellen som att ägande, till skillnad från gängse synsätt, inte är något absolut och enhetligt. Istället är ägandet uppdelat i funktioner som kan kontrolleras av olika aktörer.

Som exempel kan man ta just allemansrätten. Även om det finns en privat markägare så innebär det inte att denne kontrollerar ägandets alla funktioner. Denne kan avverka skog, jaga och sälja marken. Naturvännen kan vandra fritt i markerna, övernatta och plocka blommor och bär. Staten kan lagstifta om nyplantering, vilka växter och djur som är fridlysta och beskatta vinster. Den äganderätt som vid första ögonkastet verkar solid och enhetlig blir genom funktionssocialismens raster fragmenterad och mångfacetterad.

Det här synsättet har satt sin prägel på det socialdemokratiska folkhemsbygget då socialiseringen av produktionsmedlen sattes på undantag till förmån för skapandet av en modern välfärdsstat med socialistiska fördelningsprinciper, ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med industrins hjul gående på högvarv och Saltsjöbadsandans samförstånd var det möjligt för arbetarrörelsen att skapa en alltmer omfattande välfärdssektor i gemensam ägo samtidigt som man avstod från att ta i nässlan, partiprogrammets proklamationer om att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. Man nöjde sig i praktiken med att reglera bort kapitalismens värsta avigsidor genom att socialisera delar av dess funktioner.

Den här maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna. Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.

Trots att Sverige fortfarande betraktas som socialdemokratins kärnland har det varit här som privatiseringarna har rullat fram utan allt för högljudda protester. I andra länder som annars präglats av en hårdför nyliberalism har motsvarande reformer stött på betydligt kraftigare motstånd. När skribenten Naomi Klein ville chockstarta sin exposé över nyliberalismens segertåg över världen plockade hon fram den nyliberala nestorn Milton Friedmans sista framträdande, ett förslag att göra om skolväsendet i det orkandrabbade New Orleans i samma stil som det svenska friskolesystem som infördes 1992. I skrivande stund pågår en hård strid om att privatisera den brittiska posten och dess kontor, flera år efter att den svenska posten bolagiserats och många av dess funktioner har lagts ut på entreprenad eller privatiserats. Men att lämna över skattefinansierade nyttigheter till privata aktörer är av någon anledning lättare i det av socialdemokrati präglade Sverige än i de betydligt mer högerorienterade anglosaxiska länderna. Och lösningen på gåtan finns i det funktionssocialistiska tankemönstret.

Funktionssocialismen växte fram i en tid då olika maktcentra balanserade varandra och gav möjlighet att bygga en omfattande och progressiv social demokrati i symbios med ett nationellt industrikapital. Men det som var en styrka i industrisamhället har blivit en svaghet i tjänstesamhället. Funktionssocialismens mantra om att det inte spelar någon roll vem som äger en verksamhet om vi bara har makten över funktioner som lagstiftning och finansiering har gjort Sverige till ett land där gränsen mellan en reellt existerande socialdemokrati och en nyliberalism med mänskligt ansikte har blivit alltmer otydlig. Här finner vi funktionssocialismens blinda fläck, en i grunden progressiv strategi har berett väg för en samhällsutveckling där privata vinstintressen har flyttat fram sina positioner på det gemensammas bekostnad.

Idé och intresse i socialdemokratin

Idémässigt omfattar socialdemokratin både vänstersocialism och vänsterliberalism. Vill man sätta ideologiska förtecken på konflikterna inom SSU kan man enkelt hävda att det är mellan dessa positioner det har stått, oavsett om sidorna har benämnt sig självförvaltare eller traditionalister, traditionalister eller förnyare. Skillnaden mellan dessa idéströmningar ligger framförallt i målsättningen. Vänstersocialism kan man kortfattat beskriva som en ideologi som har en revolutionär målsättning (ett socialistiskt samhälle), medan vänsterliberalism har en reformistisk sådan (ett välfärdskapitalistiskt samhälle). När det gäller metod är det inga gigantiska skillnader mellan vänstersocialismen och vänsterliberalismen, även om det kan finnas skillnad i omfattning och hastighet. Socialdemokratin är metodologiskt reformistisk.

Det är denna idémässiga bredd som gör att så disparata personer som Venezuelas president Hugo Chavez och den amerikanska nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman kan kalla sig socialdemokrater. De må ha olika målsättningar, men de är överens om medlen (demokrati, reformism, utjämning).

Men det som skiljer socialdemokrater från andra vänstersocialister och vänsterliberaler är intresseperspektivet. Socialdemokratin representerar inte bara en uppsättning idéer, den representerar ett intresse. Det klassiska intresset är arbetarklassen (klassparti används ofta som synonym till intresseparti), det var som det politiska uttrycket för den organiserade arbetarklassen som partiet bildades. Detta syns fortfarande i partinamnet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet (liksom i många andra socialdemokratiska partiers namn). Och fortfarande är banden starka till fackföreningsrörelsen.

Intressets baksida är det som på engelska kallas ”workerism”, idealiserandet av arbetarklassen och dess kultur, och som innebär fokuserande på frågor som ses som klasspecifika på bekostnad av till exempel miljöfrågor eller jämställdhet mellan könen. Det kan vara värt att notera att arbetaren i dessa fall alltid antas vara en manlig industriarbetare. Även om ”workerismen” är starkare i Storbritannien (framförallt på grund av att fackföreningsrörelsens framväxt där i större utsträckning föregick socialismen) än i Sverige finns det drag av det här tänkandet även här. Framförallt på bruksorter som präglats av ett långvarigt patriarkalt förhållande mellan arbete och kapital.

Allteftersom har socialdemokratins intressesfär breddats, det socialdemokratiska folkhemsbygget var beroende av en koalition av arbetarklass och medelklass. Enkelt sett kan man säga att samhällspyramidens nedre tvåtredjedelar förenade sig i gemensamt projekt, socialdemokratin blev ett folkparti. Stora delar av de folkrörelser som bildat ryggraden i det svenska samhället har mer eller mindre officiella band med socialdemokratin. Även om det givetvis är så att socialdemokratin idémässigt inte kan tycka vad som helst är det intresset som dess essens. Det är intresset som avgör spelplanens yta. Socialdemokratin upphör att vara socialdemokrati om den tappar banden med intressenas organiserade uttryck.

Spridda funderingar kring SAAB och den svenska modellen

Diskussionen kring SAAB har rasat den senaste veckan. Det är väl en diskussion som jag borde ha kommenterat i stundens hetta. Men den saknar ett självklart svar. Det här är ett försök att reda ut vad jag tycker. Det kanske verkar lite veligt, men verkligheten innehåller ibland för många gråskalor för självsäkra uttalanden.

I grunden är jag Rehn-Meidnerfundamentalist. Jag anser att företag som inte är lönsamma ska gå under för att personella och ekonomiska resurser ska kunna omfördelas till mer lönsamma delar av samhället. LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidners idéer om en solidarisk lönepolitik var central i den svenska modell som växte fram efter andra världskriget. Rikstäckande kollektivavtal som hindrar lönedumpning som konkurrensmedel, en generös arbetslöshetsförsäkring som gör att privatkonsumtionen kan upprätthållas även under perioder av arbetslöshet, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att omskola arbetskraften för att passa arbetsmarknadens behov var delar i en modell som gynnade ett dynamiskt näringsliv. Modellen slog ut företag och sektorer med dålig lönsamhet till förmån för de som var mer produktiva, samtidigt som man gjorde omställningen för de enskilda individerna så smidig och trygg som möjligt.

Problemet med en sådan position är att modellens verktyg har avlövats. Kollektivavtalen har underminerats, försäkringssystemen har försämrats, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har lagts i malpåse och den kommunala sektorn som har möjlighet att vara motkonjunkturell ges inte tillräcklig förstärkning från staten. Även om detta är en process som pågått under lång tid så får den borgerliga regeringen med sin ”arbetslinje” ta på sig ansvaret för att Sverige idag står med kraftigt försämrade verktyg att ta sig igenom krisen.

Ett annat problem är att det världsekonomiska läget är som det är. Risken är stor att det inte finns mer livskraftiga alternativ som kan suga upp SAAB:s resurser och kompetenser när hela det världskapitalistiska systemet är på dekis. Det skulle kunna betyda att den existerande kunskapen går upp i rök.

Men är det argument för att gå in med statligt stöd?

Hade det varit ett annat företag – till exempel Volvo Lastvagnar – som på grund av finanskrisen inte kunde sälja sina varor eftersom dess kunder inte lyckas säkra lån för att köpa företagets produkter, hade jag tyckt att det vore självklart att gå in med till exempel statliga lånegarantier. Men SAAB är ett företag som oavsett konjunkturläge har gått dåligt. Man kan inte skylla den nuvarande situationen på världsekonomin, SAAB har varit på väg mot avgrunden under lång tid.

Men samtidigt som SAAB är ett företag som länge gått dåligt är det ett nav i ett för svensk exportindustri och välfärd viktigt kluster. Och den samlade kunskapen där är större än dess delar. Om man låter SAAB gå under innebär det inte bara att man slutar tillverka några hundratusen bilar per år i Trollhättan. Risken är också att kunskapsintensiv forskning och utveckling upphör och att underleverantörer inte får chansen att ställa om sin produktion. Allt detta med följden att inte bara anställda i den industriella sektorn kastas ut i arbetslöshet. Den omgivande tjänstesektorn kommer också att få kraftigt minskade intäkter vilket i sin tur kommer att spä på arbetslösheten. Vilket sedan leder till ytterligare varsel i den kommunala sektorn på grund av minskade skatteintäkter.

Det är inte nödvändigtvis så att ett nedlagt SAAB innebär att stora delar av Västsverige förvandlas till en industriell ödemark. Kapitalismen har i teorin (och ibland i praktiken) ett inslag av kreativ förstörelse. Företag går under och andra uppstår, resurser flyttar till rätt plats i systemet. Ett bra exempel på detta är när läkemedelsföretaget Pharmacia i Uppsala köptes upp av ett amerikanskt företag som tog det de var intresserade av och drog hem. I Uppsala uppstod i dess ställe en mängd små och medelstora företag inom biomedicin och ”life science”. Idag är fler anställda inom branschen i Uppsala än på Pharmacias tid. I den kapitalistiska idealtypen uppstod det här spontant. I den verkliga världen var utvecklingen beroende av att ha en statlig infrastruktur med ett stort universitet och forskningssjukhus i dess närhet. Det kan även gälla situationen med SAAB. Det finns kunskaper där som kan lägga grunden till en ny svensk industrigeneration, även om SAAB upphör att existera. Frågan är bara hur man gör för att ge näring till en sådan utveckling?

Jag har inget svar på vad som ska göras. Men jag är övertygad om att svensk industri skulle ha stått bättre rustad om den svenska modellen hade bevarats och utvecklats snarare än avvecklats. Den nyliberala omregleringen av samhället kan mycket väl visa sig vara kapitalismens värsta fiende.

En rörelseintellektuells vardag…

Det är ju lite förmätet att kalla sig intellektuell. Det har en air av elfenbenstorn och långa essäer på SvD:s kultursidor. Något som sker långt från den egna vardagen. En vardag som den här veckan har bestått av att leda en cirkelträff om Naomi Kleins Chockdoktrinen, en tvärfacklig grundkurs och en fackligpolitisk medlemsutbildning, kombinerat med lite löst bloggande. Då kan det vara skönt att kunna luta sig tillbaka mot den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans syn på de intellektuella. Hanna Finmo och Magnus Wennerhag redogör för den i inledningen till debattantologin Från smedja till sambandscentral:

”När han i sin samhällsteori talade om intellektuella avsåg han människor som hade en viss funktion i samhället, snarare än att de tillhörde ett visst skrå, nämligen akademins traditionellt lärde. Intellektuella var i Gramscis ögon de som tog sig an att beskriva samhället på ett sätt som gjorde det begripligt och fick det att hänga ihop – i syfte att bevara samhället så som det var, eller för att förändra det.

Vidare menade Gramsci att de intellektuella inte heller gick att betrakta som frikopplade från eller ställda över olika gruppers konflikter om makten över samhällsutvecklingen. Tvärtom menade han att de intellektuella – medvetet eller omedvetet – alltid var förbundna med specifika intressen, i och med att deras beskrivningar av hur samhället var eller borde vara beskaffat alltid gynnade somliga grupper mer än andra. det innebär att olika typer av kunskaper också sätter olika gruppers intressen i centrum. Och de föreställningar som flertalet ser som uttryck för ’sunt förnuft’ är inget annat än en allmän acceptans av tankar som en gång fördes fram i syfte att åstadkomma förändring.”