Struntade i söndagens EM-final och gick på bio istället. När det inte fanns någon riktig underdog att hålla på kände jag inget engagemang – dessutom startar allsvenskan om snart vilket minskar behovet av surrogatboll. Den populäraste och mest könsseparatistiska filmen en EM-finalkväll verkar ha varit Sex and the City. Idel kvinnor i 20-40 årsåldern flockades utanför den. Jag hamnade dock på en film som hette Doomsday, som förmodligen inte hamnade på besökstopplistorna den här helgen. Det var bara jag och mina två kamrater som fanns i salongen.
Vad ska man då säga om denna Doomsday? Grundstoryn är att Skottland drabbas av ett dödligt virus som snabbt får de brittiska myndigheterna att isolera landet. Man bygger upp Hadrianus mur igen och lämnar Skottland åt dess öde. 25 år senare (2033) dyker viruset upp igen. Den här gången i ett överbefolkat London. Myndigheterna som i hemlighet vetat att det finns överlevande i Skottland skickar in en specialstyrka för att hitta det botemedel som man antar de överlevande har lyckats frambringa.
I sin jakt på botemedlet hamnar styrkan i konflikt med två grupper överlevande. Den första består av relativt unga personer i Glasgows innerstad som har en förkärlek för tuppkamar, molotovcocktails, skrotbilar och människokött. Det är tydligt att bilden av den postapokalyptiska framtiden har legat fast sedan sent1970-tal. Estetiken är densamma som när Mel Gibson slogs om bensin i filmerna om Mad Max (1979-1985) eller när Kurt Russel tog sig in i det avspärrade New York i jakt på USA:s försvunna president i Flykten från New York (1981). Även en film som gängfilmsklassikern The Warriors (1979) har lämnat avtryck i berättelsen. Men här finns det något väldigt märkligt. När dessa tidigare filmer gjordes så var det i en tid då man väldigt starkt såg ett upplösande av ett tidigare samhälle. Massarbetslösheten bredde ut sig för första gången sedan1930-talet och symbolen för hotet om en dyster framtid blev ungdomsfenomenet punkarna. Då var det naturligt att tänka sig att framtidens vilda barbarer skulle se ut som de samtida storstädernas arbetslösa ungdomar. Men idag kan det väl inte vara någon som ser punkare i tuppkam som den ultimata hotbilden av en degenererad framtid? Ungefär så gick mina tankar tills filmens hjältar stötte på nästa grupp överlevande.
Helt plötsligt var man flyttad från de postapokalyptiska storstadsruinerna till ett feodalt medeltidssamhälle med klara drag av filmatiseringen av JRR Tolkiens Sagan om ringen. Man går över hedar, genom grottgångar, skjuter med pilbåge och konfronteras med svarta ryttare. Feodalherren själv har drag av såväl Sauruman som överste Kurtz i Apocalypse Now. Här någonstans tänkte jag att det här var ett försök att göra en film i stil med genreparodier som Scary Movie, men utan amerikansk dratta-på-rumpan-humor. Men jag vet ärligt talat inte. Det hela slutade som en reklamfilm för brittiska biltilverkaren Bentleys senaste lyxåk (den hade praktiskt nog stått orörd sedan epedemin bröt ut 2008). På det hela taget väldigt underligt och ganska oorginellt, men samtidigt roligt när man sitter och bockar av filmhänvisningarna. Och det finns något ganska spännande i att fundera på hur ett samhälle skulle se ut om det vi känner idag plötsligt skulle braka samman. Men man skulle önska att det kunde göras på ett mer genomtänkt sätt än att stapla filmklichéer på varandra.
